Nej, vilda västern är ej som förut. Clint Eastwoods avskedsperformance måste naturligtvis ses i ljuset av hans skådespelarkarriär. Genom åren har han ofta spelat Den vilt skjutande hämnaren och Den rakryggade rättsskiparen – inte sällan båda två samtidigt. Som summering är Gran Torino därför intressant. I rollen som Walt Kowalski håller Clint Eastwood fortfarande geväret nära till hands men har domesticerats i takt med samhället han lever i.
Eller hur är det med samhället egentligen? Gran Torino visar att det än idag finns gott om såväl råskinn som värnlösa. Frågan är om inte allt gått utför sedan där ospecificerade glansperioden – låt oss kalla den ”förr” – som Clintans Walt Kowalski fortfarande stadigt står kvar med ena benet i. Så när polisen sviker sitt ansvar är det förstås han som får ställa allt till rätta. Med sin gammaldags känsla för rätt och riktigt undsätter han till och med sina grannar när de attackeras av sina egna.
Gran Torino sjunger både den siste amerikanens lov och sorgesång. Samtidigt öppnar filmen den amerikanska famnen för det där hmongfolket (grannarna) som när allt kommer omkring är rediga och vänliga människor. Ja, det är helt enkelt vi mot busarna.Det är väl det som brukar kallas compassionate conservatism. En amerikansk filmsensmoral som knappast lär dö ut med Clint Eastwood.
Uppdatering:
–Hynek Pallas tycker att filmen är en hantverksskicklig uppgörelse med Clints tidigare roller.
–Johan Croneman ser också uppgörelsen men är i övrigt inte särskilt imponerad.
–Mats Johnsson tror inte att man sk ta filmen ”på för stort allvar” men tycker att den är effektivt berättad och bjuder på en snygg final.
–Annika Gustafsson tycker att filmen växer ju mer hon tänker på den, främst på grund av Walt Kowalskis karaktärsutveckling och sprickorna i ”den stela machomasken”.
