Hur gör man en biopic om en revolutionär? Frågorna har hopat sig kring Steven Soderberghs episka film i två delar om Ernesto Guevara. Borde inte Kuba snarare än Che spela huvudrollen i berättelsen om revolutionen? Det är ju lite, hm, ideologividrigt att fokusera på en enskild individ sådär.
Soderberghs verkar vara ute efter kompromiss. Filmen heter visserligen Che och det är läkaren från Argentina som vi får följa över ändlösa sluttningar och campa med i alla skogsdungar. Men Soderbergh låter oss aldrig komma honom sådär nära som vi annars brukar få komma biopicobjekt. Det är liksom inte tal om någon banal psykologisk förklaring (typ en oförrätt i barndomen) till hans subversiva bana. Filmen håller duktigt sin huvudperson på behörigt avstånd.
Jag gillar det som AO Scott är på spåren i sin recension när han beskriver Ches minglande på Manhattan 1964: ”Unlike those liberal phonies, he really understands, in the depths of his soul, the Cuban revolution and the agonies of the third world.” Che är liksom Revolutionären, den nya människan, bättre än vi andra, obekymrad av småborgerligt nys. Che är övertygelse av kött och blod. En övermänniska. Men så blir det väl när man ska göra biopic om en revolutionär utan att sälja ut – och låter Benicio del Toro göra titelrollen med sådan obetvingad självklarhet.
Måste såklart inflika att jag bara sett den första delen och att jag köper argumenten om att man egentligen bör se båda delarna ihop. Och att Che – Argentinaren, som den första delen heter i Sverige, alldeles oavsett mina funderingar ovan på många vis är en imponerande film.
Uppdatering:
–Jan Söderqvist hittar få förmildrande drag i filmen. ”Det här är inte propaganda; det är livlös läxläsning”.
–Maaret Koskinen är betydligt mer positiv och tycker inte att det ”förfaller till kolorerad historielektion” utan ser ett ”nästan Brechtsk förevisande av hur vissa historiska händelser kan ha sett ut”.
