Det väntar en skådespelare i castinggruppens rum. »Jag tänker mig att han är mer än bara en skurk, att han är trevlig samtidigt«, säger skådespelaren. Skådisar vill inte ha endimensionella roller, inte ens om de har biroller som skurkar i actionfilm. Anders Nilsson verkar inte ha samma lust att just nu diskutera just den här karaktärens motivationspsykologi – han jobbar med flera hundra skådespelare samtidigt – men förklarar i alla fall att de flesta kriminella inte är några heltidsmonster. »Hela tiden kommer det riktiga busar som vill vara statister. De är de trevligaste som finns.« Sedan frågar han om skådisen kan göra en serbisk brytning. Det kan han.
Anders Nilsson är Sveriges ledande actionregissör. Genombrottet Noll tolerans från 1999 väckte förhoppningar bland genreentusiasterna. Det fanns några täta actionscener, och när Jakob Eklunds rollkaraktär Johan Falk skrek »Släpp vapnet! Släpp vapnet för fan!«, så lät det faktiskt inte bara som att han imiterade en amerikansk actionhjälte. Uppföljarna Livvakterna och Den tredje vågen blev förvisso publiksuccéer, men fick ett mer tveksamt mottagande av såväl professionella filmkritiker som vanliga actionfans. »Man kan inte göra actionfilm i Sverige«-fällan verkade slå igen, och Anders angrep istället hedersmord och hustrumisshandel i dramat När mörkret faller. Genrebytet innebar genast ett erkännande i nya kretsar. När mörkret faller visades på prestigefyllda festivaler och Anders bjöds in till debattprogram i public service-radio. Många trodde kanske att Anders Nilsson skulle lämna pangpanget för gott när han väl fått in en fot i kulturetablissemanget. Men nu har han tagit fram tjänstevapnen och kårjargongen igen. Inspelningen av sex nya filmer om polisen Johan Falk är i full gång. När jag träffar Anders Nilsson är det snart helg. Hans vita t-shirt är instoppad i blåjeansen. I halsringningen hänger ett par solglasögon. Vi ses dagen efter en nattinspelning i ett regnigt industriområde i Mölndal utanför Göteborg. Här ligger vad Anders beskriver som Sveriges modernaste filmstudio. »I många andra nya studior kan man inte spela in när det regnar för att det är så dåligt isolerat«, säger han. Men jag får inte se studion, polishuskulisserna är lika hemliga som verksamheten i de lokaler de ska efterlikna. Filmerna handlar om tungt beväpnade spjutspetspoliser som jobbar i det tysta. »Folk har bilden av att polisen är polisbilar som åker förbi, ordningspoliser och kriminalare som går omkring i trenchcoats«, säger Anders. «De andra poliserna får man inte se.«
Den första av de sex filmerna ska heta GSI – Gruppen för särskilda insatser, och är den enda som ska gå på bio. De andra görs direkt för tv. Många trodde att försäljningen av Sonet Film innebar att Kinnevikkontrollerade Modern Studios skulle dra sig tillbaka från svensk långfilmsproduktion, men då det dokusåpaspecialiserade dotterbolaget Strix inte kunnat hantera den vikande realitytrenden hoppas Modern Studios på att ett gäng Johan Falk-filmer istället ska vända förlustsiffrorna. Det är ingen okvalificerad förhoppning: svenskarna och tyskarna älskar sina svenska filmpoliser.
Det produceras enormt mycket polisfilm i Sverige. Huss, Hassel, Holt och så Beck, Wallander och Van Veeteren förstås. Filmserierna är lika ymniga som utskällda. Även Anders är skeptiskt inställd till det mesta av den polisfilm som produceras. »Folk gillar det ju, men själv har jag för länge sedan slutat titta på de här Agatha Christie-modellerade filmerna som alla andra gör.«
Agatha Christie-traditionen följer en tydlig mall. Det börjar med att ett brott uppdagas, till exempel genom att någon hittar ett lik i ett bibliotek, eller kanske oftare numera: en våldtagen och till oigenkännlighet lemlästad kropp i en sopsäck. Sedan ger sig undersökningsledaren ut på en ledtrådsjakt, förhör nogsamt vittnen och misstänkta i jakten på den försvunna pusselbiten, gärna i visuellt intressanta miljöer. Slutligen hittas gåtans lösning. Anders suckar åt genrens alla felaktigheter. Till exempel åker aldrig polisen iväg och förhör folk i deras hem. De får en kallelse till polishuset. Och det är viktigt att det är rätt. Det kan tyckas att hans genrepenslar är breda, men Anders är noga med att förankra sina historier i verkliga polisberättelser.
»De här kriminalarna som är ute och löser fall, det är ju sån science fiction«, säger han. »Innan Noll tolerans pratade vi om att alla polisfilmer i Sverige ser ut som om de var inspelade i USA. Det är husrannsakningslappar och bara fel allting.« Så Anders började göra research om verklighetens snuttillvaro, vilket ledde till att Noll tolerans inleds med en lite sorglig scen där poliserna sitter samlade på ett sunkigt fik på självaste julafton. Och liket hittas inte, det skjuts ner mitt framför ögonen på Johan Falk. Han vet vem förövaren är efter tio minuter. Problemet är inte att lista ut vem mördaren är, utan att den svenska lagstiftningen inte tillåter de metoder som Johan Falk behöver för att haffa honom.
Anders beskrivning av kampen mot kriminaliteten slog an en ton hos svenska brottsbekämpare – och brottslingar. »När vi hade gjort Noll tolerans ville alla möjliga människor träffa mig«, berättar Anders. »Jag tror jag har träffat 70 – 80 människor som normalt sett inte pratar med någon men som fick förtroende för mig. De sa ’Oj, dig kan vi ju prata med för att du är ju inte journalist, du kommer inte säga exakt vad vi säger men det vore kul om man gjorde film om det här.’« Även de ljusskygga vill få sin historia synliggjord. Anders blev god vän med många hemliga människor inom den vanliga polisen, Säpo och underrättelsetjänsten. Och så känner han massa busar. »Jag känner att jag kan ju göra film på deras berättelser hela livet. Ingen annan gör det. Det har bara varit Carl Hamilton-filmerna innan och de är ju science fiction, skrivna av någon som de här killarna inte ens vill prata med. De tycker att Jan Guillou är på den andra sidan, men mig känner de att de kan lita på.«
Livrädd efter Noll tolerans-skurken Leo Gauts hot har den pensionerade ishockeyentusiasten Edvin Josefsson undvikit att vittna . De andra vittnena är också skrämda till tystnad. Johan Falk bjuder Edvin på korv och öl på Scandinavium. Då berättar han om hur annorlunda allt var när han var barn, och spårar en ny urban tidsanda i vittnenas undfallenhet. »Om det här hade hänt i Kil i Värmland, där alla känner alla nästan, då hade alla ställt upp direkt från början. Trots hot och skit«, säger Edvin. »I Kil hade aldrig en sån som Leo Gaut vågat sig ut. Han hade fått stryk. Åtminstone var det så när jag bodde där. Nu vetifan, jag känner ingen i Kil längre.« Exemplet på det gamla goda och ansvarstagande samhället är inte taget ur luften. Anders Nilsson flyttade från Kil 1983. Då var han 18 år och hade bott i den värmländska järnvägsknuten sedan han föddes. Sin första film gjorde han som sexåring. Både hans lillebror och hans granne var lika filmgalna och produktionstakten bara ökade i villaträdgårdarna. Under de tidiga tonåren gjorde de en film i veckan. Mest komedier, men också skräckfilmer och »en del pangpang«. Anders såg Clockwork orange på den lokala biografen fler gånger än han kunde räkna. Som sjuttonåring vann han Värmlands filmförbunds kortfilmspris Filmörnen första gången med Sagan om kalven.
Att trettonåriga killgäng gör komedier och actionpastischer var visserligen inte lika vanligt på 70-talet som i dagens villasverige när billiga kameror och fildelade redigeringsprogram gjort filmproduktion till en folklig hobby. Men det är ändå anmärkningsvärt att alla de tre Kilkillarna har blivit stora namn i filmsveriges actionbataljon. Brodern Bengt står bakom både den ödesmättade musiken i Anders filmer, och den lite roligare i Josef Fares Kopps. Grannen Björn Carlström har som filmproducent (Jägarna, Noll tolerans, 9 millimeter) och manusförfattare (Jägarna, Van Veeteren-filmerna, Lilla Jönssonligan på styva linan) blivit en centralgestalt i den svenska kriminalfilmen.
Som tonåring sov Anders knappt på nätterna, gjorde inte läxorna, och drömde om att få jobba med film på riktigt. Om det så bara handlade om att synkronisera nyhetsinslag på tv – bara han fick sitta vid ett professionellt klippbord. Efter gymnasiet åkte Anders och Björn till Stockholm för första gången, för att presentera ett manus för huvudstadens filmproducenter. Manuset handlade om två jägare som av misstag skjuter ihjäl en turist. Men det var bara två personer som över huvud taget ville träffa killarna från Kil. Den ena var Pelle Berglund, som hade producerat Bo Widerbergs actionklassiker Mannen på taket. Men det blev nobben. »De ville att vi skulle göra film om hur det var att växa upp i Värmland istället«, berättar Anders. »Pelle Berglund sa att Mannen på taket var en engångsföreteelse, att svenska skådisar inte kan hålla i ett vapen utan att det blir löjligt.«
Pelle Berglund skulle visserligen senare själv sätta automatvapen i svenska skådishänder när han regisserade agentfilmen Täcknamn Coq Rouge, men ännu på 80-talet var den svenska filmen relativt pacifistisk. Mellan helikopterkraschen på Odenplan i Mannen på taket och PLO-rafflet i Täcknamn Coq Rouge beställdes få handeldvapen till de svenska rekvisitaförråden. »Våld sågs länge som något kulturellt främmande här. Man tänkte att våld är något som vi inte har i Sverige, att det är typiskt amerikanska actiontakter«, säger Daniel Brodén, som just har publicerat sin avhandling Folkhemmets skuggbilder om svensk kriminalfilmshistoria. Ingmar Bergman hade inga problem med lite naket, men kallade Jägarna för en »amerikansk kopia«. Sverige exporterade sex, och importerade våld. Daniel Brodén exemplifierar den svenska inställningen till action med mottagandet av Kjell Sundvalls I lagens namn, en Leif GW Persson-adaption som handlar om tre snutar som tröttnar på stela strukturer och tar lagen i egna händer.»GW var själv missbelåten med att filmen prioriterade det sensationella och våldsamma istället för hans samhällsanalys. Och i en recension stod det att filmen missbrukar en kulturellt främmande dramaturgi. Och det är 1986!«, säger Daniel.
Det tidiga 80-talets kulturklimat var alltså inte det bästa för en nittonåring med actiondrömmar. Om inte ens actionpionjären Pelle Berglund tyckte att Anders jägarfilm lät intressant, så skulle nog ingen annan filmproducent göra det heller. Men Berglund tipsade om att det faktiskt fanns en person i Sverige som inte räddes det främmande våldet. I Lidköping arbetade filmproducenten Mats Helge med filmer som inte bara hade amerikanska våldselement, utan dessutom var på engelska. Eller snarare svengelska. Anders åkte dit direkt.
Det som mötte Anders när han kom till Lidköping var den svenska filmhistoriens kanske märkligaste produktionscentrum. Mats Helges produktionsbolag Swedish Action Force Film hade förvisso modesta lokaler ovanpå en mekanisk verkstad intill Rörstrands porslinsfabrik, men produktionstakten var omfattande. Ingen svensk har producerat lika många filmer som Mats Helge, och antagligen har ingen blivit lika utskrattad. Hans lingonvästerns, spionthrillers och ninjafilmer har visserligen sammantaget vunnit en stor internationell publik (Mats Helge hävdar att hans storverk Ninja mission från 1984 har spelat in 25 miljoner dollar i 56 länder), men de snäva budgetramarna och den svenskklingande engelskan har uppmuntrat många hånfulla lustigheter.
Västergötlands Spielberg, Lidköpings Fassbinder och filmens Bert Karlsson. Mats Helges smeknamn är lika många som fantasifulla. Själv nöjde han sig med att bara förkorta det ursprungliga Mats-Helge Olsson. Efter ett misslyckat försök att komma in på filmskola (man var tvungen att kunna engelska), började han filma på egen hand. Till en början gick det rätt bra. Även om kritiken var oförstående för hans småländskt färgade västernfilmer, inspelade på nöjesparken High Chaparall, så gick de i alla fall upp på biograferna.
Den stora smällen kom när mångmiljonprojektet Sverige åt svenskarna, där Per Oscarsson regisserade och själv spelade de fyra största rollerna, blev mycket dyrare än planerat. Inspelningen drog ut på tiden, och när filmen väl var klar ville inte så många se den. Utan de förväntade biljettintäkterna hade Mats Helge inte pengar till vare sig skådespelare eller skattemyndighet. De förra blev arga, de senare startade en rättsprocess som slutade med att Mats Helge dömdes till fyra månader för skattebrott. När han kom ut började han filma direkt. För att hålla budgetramarna intakta spelade han in flera filmer parallellt -»Det är rationellt att göra många filmer på en gång, bara att byta mössa på gubbarna«, har han sagt till Expressen – och så fick nästan vem som helst vara med. Knackade du på på torsdagen var du rekvisitaassistent på fredagen och KGB-agent på lördagen.
Anders Nilsson var talangfull och fick börja som B-fotograf, och fick snabbt lära sig filmproduktionens alla led och funktioner. »Det var min filmskola«, säger han. »Hos Mats Helge lärde jag mig hur man jobbar med bilder. Även om det bara var vanliga pangpanghistorier så var de kraftfulla. Man blev indragen i dem.« Mycket mer än så vill inte Anders säga om tiden i Lidköping. »Vill du veta mer får du prata med Mats«, säger han. Jag tar kontakt med Mats Helge, men han pratar inte längre med pressen, eftersom han anser att journalister driver kampanjer och sprider rykten och lögner – särskilt de som står på Bonniers lönelista (vilket jag förvisso inte gör). Han vill därför inte säga något om Anders Nilsson, men uppger i alla fall att han nog inte sett hans senaste filmer.
På sin hemsida saluför Mats Helge en dvd-kurs på sammanlagt 480 dvd-skivor för de som vill få »samma erfarenheter, samma arbetsmetoder och samma synsätt på yrket som dom stora mästarna från filmens storhetstid« och förhoppningsvis få »världens högsta löner och världens roligaste jobb«. När Anders Nilsson pratar om filmstil ekar det av Mats Helges formuleringar. Fast där Mats Helge är mystisk och gåtfull beskriver Anders samma stilgrepp som ganska instrumentella. »Film är framför allt att gå in i huvudet på en annan människa. Och då är det meningslöst att göra film som inte fungerar för oss människor«, säger han. »Filmer görs inte för hundar.« Anders talar uppskattande om extramaterialet till en Gudfadern-dvd där Francis Ford Coppola grälar på sina fotografer som vill sätta kameran på konstiga ställen. Varför göra något annat än att redovisa vad som ska hända? »Grunden för all film sedan början av 20-talet är att man filmar ett ansikte, sedan en vidbild på vad ansiktet ser och sedan ansiktet igen för att visa hur personen upplever det den ser. Närbild, vidbild, närbild. Det är de utsnitten som behövs. Och halvbild när någon gör något. Allt annat är bullshit.«
Anders jobbade i Mats Helges västgötahollywood i över tio år. Men en dag talade han med sin gamla granne Björn Carlström, som vid det här laget hade blivit producent på Sonet film. I Stockholm. Han ville att de skulle göra riktig actionfilm. Anders Nilsson protesterade: »Vadå riktig, sa jag. Jag hade ju gjort riktig hela tiden!« Men han tackade ändå ja, och lämnade Lidköping. Där lämnade han också det halsbrytande mod som krävs för att våga låtsas att Lidköpings lasarett är ett kommunisthögkvarter. Noll tolerans är fast förankrad i Göteborgs regnruskiga verklighet.
Ambitionen var alltså att göra Sveriges första riktiga actionfilm, och redan i inledningen sätts tonen när huvudkaraktären Johan Falk pressar sin Volvo till det yttersta i en rånmördarjakt på Avenyn. Han ropar ”Släpp vapnet för fan!” utan att lyckas hindra rånarens kompanjon från att ta livet av en förbipasserande jultomte. I recensioner liknades Jakob Eklunds Johan Falk vid Dirty Harry. Kritiken var försiktigt positiv, även om Jan Söderqvist i Svenska Dagbladet menade att filmens beskäftiga drag föranledde slutsatsen att ”skulle man tillämpa nolltolerans mot Noll tolerans, skulle det bli fängelse för Nilsson”. Noll tolerans gick in som etta på biotoppen och nominerades till fem guldbaggar (dock utan att vinna någon – Tsatsiki, morsan och polisen dominerade galan det året). Anders Nilsson var plötsligt ett välkänt namn och den svenska actionfilmens stora hopp.
Med en succéfilm i ryggen fick Anders möjligheten att använda fler bilar, vapen och inspelningsplatser. Livvakterna var större och dyrare än Noll tolerans, och Den tredje vågen var i sin tur större och dyrare än Livvakterna. Alla filmerna med Johan Falk har gått väldigt bra både på biografer och i videohandeln. Siffrorna för Livvakterna är allra bäst – den sålde guld på VHS, platina på DVD och lockade mer än en halv miljon biobesökare. »Först tyckte jag att det var skitstort bara att spela in film på 35 mm med riktiga polisbilar. I en av de största scenerna till Noll tolerans var det fem skådespelare och tre polisbilar som stod och snurrade och då tänkte jag: fan vad vi hittar på! Men när vi filmade GSI idag var det också tre polisbilar och nu är det en lätt grej. Första inspelningsdagen hade vi hundra statister och massor av bilar och kameror och slagsmål och spöregn ute på Avenyn.«
Inte utan stolthet påtalar Anders att Den tredje vågen var Sveriges genom tiderna dyraste film – »om man räknar bort Vendetta och Fanny och Alexander, för de blev ju även tv-serier«. Pengarna användes till att spela in i fem länder, och till den actionspäckade slutscenen byggdes en kopia av en gata i Münchens finanskvarter i Trollhättan. På samma sätt som kulisserna till Mats Helges lingonvästerns senare blev nöjesparken High Chaparall, där man än i dag kan vaska guld och klappa bisonoxar, har även Münchengatan i Trollhättan blivit en populär turistattraktion. »Det var några turister från München där, och de påpekade att det var dåligt att stuprännorna inte stämde«, säger Anders. »Det tycker jag är ett ganska bra betyg.«
På grund av brottslighetens inneboende dramatik har det alltid gjorts filmer som handlar om kriminalitet. Biorama-teaterns Han som klara’ boven från 1908, där en sankt bernhardshund fångar en misslyckad tjuv, är en av de tidigast belagda svenska filmerna som kretsar kring ett brott. »Även i 30-talets lustspel brukar det finnas med någon bov som stjäl ett halsband, men en kriminalfilm i vår moderna mening utkristalliserade sig först på 40-talet«, säger Daniel Brodén. Under arbetet med avhandlingen har han sett alla kriminalfilmer som någonsin gjorts i Sverige. När jag träffar honom har han just lämnat in sitt slutmanus och är väldigt trött. »I de folkliga lustspelen löste man ofta problemet själv, utan att blanda in polisen. Dåtidens klassamhälle var väldigt hårt och det fanns en misstro mot överheten. När folkhemmet etablerades med samförstånd och harmoni så kommer folkhemspolisen in i svensk film. Han är snäll och trygg, känner alla och löser allt. Hela samhället jobbar tillsammans«, säger Daniel. Idén om den godmodige folkhemspolisen sitter i en bit in på 60-talet.
År 1965 förstatligades polisen, 30 år efter att samma reform genomförts i Danmark och Norge. Polisen skulle kvalitetssäkras och moderniseras. Samtidigt ansåg en del att en statlig polis tappade sin förankring i närsamhället. Utvecklingen från trivsamma folkhemskommissarier till militariserade aktionsgrupper skulle också speglas i kriminalfiktionen. Samma år som polisen förstatligades kom Roseanna, den första delen i Roman om ett brott, författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös romansvit om kriminaliteten, klassamhället och Martin Beck. Antagligen har inga andra varit så viktiga för den svenska polisfilmen. Inte bara har deras Martin Beck varit huvudkaraktär i över 30 långfilmer, med fler på väg, även deras samhällskritiska perspektiv skulle bli stilbildande. De uppgav att de ville »åstadkomma en analys av ett borgerligt välfärdssamhälle – en analys där vi försöker att se dess kriminalitet i relation till dess politiska och ideologiska doktriner«. Roseanna filmatiserades redan 1967, men det var när Bo Widerberg adapterade Den vedervärdige mannen från Säffle till Mannen på taket som hela Sverige ryckte till. Man fick se inkompetenta insatspoliser, en spektakulär helikopterkrasch och Sven Wolters kön. Marxisterna Sjöwall och Wahlöö var visserligen missnöjda med att Bo Widerberg sådär sossigt hade samarbetat med polisen och dessutom förvandlat samhällskritiken till action, men filmen vann stora framgångar både hos publik och kritiker.
Mannen på taket brukar betraktas som den första svenska actionfilmen, men trots framgångarna skulle det dröja innan den fick efterföljare. Först 1989 kom Pelle Berglunds Hamiltonrulle Täcknamn Coq Rouge, sju år efter att han avfärdat Anders Nilssons jägarfilmsidé som för våldsam, och sju år innan Björn Carlström producerade Kjell Sundvalls våldsamma succé Jägarna. Och än våldsammare skulle det bli. ”När Pelle Berglund regisserade de första Hamiltonfilmerna så var han ändå väldigt noga med att undvika den vapenfetischism som Jan Guillou kritiserats för. Men när filmerna med Stefan Sauk kom struntade man i det”, säger Daniel Brodén. ”Sauks elittränade Hamilton är svinduktig på att skjuta.” Idag lufsar visserligen den strulige Wallander fortfarande förvirrat runt i Ystad, men trenden mot hyperkompetenta elitpoliser är ändå tydlig. ”Det är en generell ändring i internationell kriminalfiktion”, säger Daniel. ”I Sjöwall/Wahlöö-filmerna betonas poliskollektivets arbete. Det var ett tjänstemannaideal med grå, fogliga hjältefigurer. Idag betonar man kompetensen hos den enskilda polisen.”
Om Maj Sjöwall och Per Wahlöö var rädda för den förstatligade polisens allt våldsammare verktyg, och Bo Widerberg kanske var skeptisk men fascinerad, är dagens attityder rejält annorlunda enligt Daniel Brodén. ”Mannen på taket handlar om faran med en militariserad polismakt, men i 2000-talets Beck är specialstyrkor ett otroligt bra hjälpmedel för att bekämpa en oerhört mycket farligare brottslighet”, säger han. ”Dagens filmer speglar en helt annan tilltro till polisen. Under 90-talet så har den kritiska synen på polisväsendet förändrats och det kritiska fokuset på polismakten har lite försvunnit.” Daniel Brodén menar att Johan Falk-trilogin exemplifierar den nya attityden till polisen i Sverige. Det är hårdare tag och det antyds att ännu hårdare tag skulle behövas. ”Men samtidigt så finns det i Falkfilmerna, precis som hos Sjöwall/Wahlöö, en kritisk syn på en nedrustad välfärdsstat som inte längre kan garantera medborgarna säkerhet.”
”Man skulle ju önska att det fanns en patrullerande polis som fångar en om man åker för fort med mopeden”, säger Anders. “Men så är det ju inte.” Livvakterna beskriver ett system där ett par polismän ensamma har ansvar för enorma arealer och där polisstationerna på landsbygden ofta inte ens är bemannade. När ingen patrullerande folkhemspolis finns i sikte, blir den hotade småföretagarens lösning att anlita en grupp tungt beväpnade privatpoliser. Och i Den tredje vågen analyserar en förbittrad Johan Falk läget: ”Det enda du behöver veta är att polisen är till för staten och det allmännas intresse, inte individen. Inte dig och mig.” Lösningen han presenterar är att beväpna sig, stänga in sig i en gallerförsedd kåk och skjuta den som kommer för nära. Anders förklarar att han inte tycker att beväpnad isolering från samhället är särskilt rimligt. ”Många journalister tror att det är min moral, men det är det ju inte. Det är Johan Falks moral och han har fel.” I GSI börjar Johan Falk jobba med en specialutbildad insatsstyrka som hela tiden verkar i lagstiftningens gråzoner. ”Det var det dramaturgiskt perfekta valet”, säger Anders. ”Vem är mer lämpad att komma till en enhet där man jobbar med gråa metoder än en polis som ser allt i svart och vitt?”
I en radiointervju har Anders Nilsson sagt att filmer antingen kan vara roliga eller spännande. Själv använder han inte alla dessa filmens potentiella uttrycksmedel – hans filmer är framför allt spännande. Men ibland tappar de fart. Handlingen stannar upp och någon börjar föreläsa mer eller mindre direkt till publiken. Anders Nilsson har utan tvivel ett budskap, vare sig han vill erkänna det eller inte. Den tredje vågen börjar med en lång, lång föreläsning. Ola Sellberg, Johan Falks gamla chef på Göteborgspolisen, har fått ett nytt jobb. Som nytillsatt chef på Europols avdelning för organiserad brottslighet håller han en känsloladdad presskonferens om den nya paneuropeiska brottsligheten.
I dramatiska ordalag beskrivs hur Europa har översköljts av tre brottsvågor: Den första vågen bestod av cigarettsmuggling och människohandel med prostituerade och papperslösa. Under den andra vågen ökade de kriminella syndikaten sin makt genom beskyddarverksamhet. Den tredje vågen innebär att de kriminella tar över makten i de företag där de tidigare bedrivit beskyddarverksamhet. Analysen känns igen från Livvakterna, där Krister Henrikssons privatpolis håller ett närmast identiskt tal efter att Samuel Frölers småföretagare råkat ut för just en sådan firmakapning.
Budskapet är att det är för sent att vara politiskt korrekt. Nu gäller det att göra något. Sellberg berättar att mer än hälften av Europas banker och finansinstitut kontrolleras av kriminella, och slår fast filmens tagline: ”En hel världsdel håller på att stjälas.” Europa lyssnar andäktigt. Presskonferensen verkar direktsändas i alla europeiska tv-kanaler, och Sellbergs ord översätts i realtid. An entire continent is being stolen. Une partie entière du monde est en train d’être volée.
Många tyckte att föreläsningens braskande allvar gränsade till det patetiska. Roger Wilson skrev i Nöjesguiden att »den föreläsande attityden dessutom förstärks av den orafflande iscensättningen« och kallade filmen »bonnig«. Andra menade att historien om den ensamma tuffa polisen som rensar upp i kriminalitetsträsket var en flirt med främlingsfientlig hårdare tag-populism. I antologin Solskenslandet menade filmkritikern Michael Tapper att Johan Falk-trilogin är nykonservativ i det att den framhåller »föregivet naturliga hierarkier, det vill säga den patriarkala familjen, privat äganderätt, klasskillnader«, och menar apropå presskonferensen att budskapet får »karaktären av andlig väckelserörelse när före detta proggskådespelaren Hjulström i nya ordalag formulerar Ny Demokratis domedagsbeskrivning av hotet om en importerad brottslighet från öst som inte erkänns officiellt på grund av ’politisk korrekthet’«.
»Man kan ju tycka att det är bra eller dåligt«, säger Anders när jag frågar honom om föreläsningsscenerna. »Min tanke var att dra in publiken i något så att de skulle förstå världen. Jag ville bara säga hur situationen ser ut just nu.« Han berättar att scenen med Krister Henriksson splittrade publiken efter premiären av Livvakterna. ”De flesta tyckte att det var spännande, men det var kanske en tredjedel som tyckte att det var lite mycket predikan. Och det var faktiskt vad jag själv kände när Tore Forsberg beskrev det här för mig. Det var vad han sa som jag gjorde om till en scen.”
Tore Forsberg var chef för kontraspionaget på Säpo, och en av hörnpelarna i Anders Nilssons meddelarsystem för information om hur kampen mellan staten och de kriminella grupperna verkligen ser ut. Det som vissa har sett som högerpopulistisk propaganda är för Anders helt enkelt en sanning om samhället som är viktig att föra fram. Daniel Brodén menar att Anders Nilsson förvisso använder en svartvit och melodramatisk retorik. ”Men samtidigt sitter det kriminologer i tv och säger att kriminaliteten har förändrats på det här sättet”, säger Daniel. ”Så där får han ju ett visst medhåll.”
Anders vinnlägger sig om att göra grundlig research, hämtar sina siffror från Rikskrim och Säpo och påpekar att de som hånade analysen att mer än hälften av Europas banker kontrolleras av kriminella inte hade lyssnat ordentligt. ”Han säger faktiskt banker och finansinstitut”, säger han och ser lite sårad ut.
Det är tydligt att Anders inte identifierar sig med den fascismanstrukna högerpolitik som många har sett i hans filmer, och precis som hans filmers brottsstatistik är hans åsikter fastslagna av Säpo. »De gjorde Säpos test på mig och min producent för att se vilken sida vi stod på«, berättar Anders. »Vi var en tredjedel borgerliga och två tredjedelar marxister. Jag vet inte om det där testet var så bra, men det var intressant att göra. Och innan ordet marxism stals av Lenin så stod det för allmän rösträtt, även för tjejer, åtta timmars arbetsdag och progressiv skatt. Om det är marxism så är vi ju marxister allihop.«
Personliga systempreferenser oaktat finns sympatierna i Anders Nilssons filmer hos den lilla människan som drabbas av det rådande systemets otillräcklighet. I Johan Falk-trilogin får vi ofta se såväl brottslingar, brottsoffer och brottsbekämpare äta middag med sina familjer. Alla har något att förlora. Hedersvåldet och hustrumisshandeln i När mörkret faller innebar i detta avseende en kursändring. Middagsscenen med den samlade kärnfamiljen gick från hotat ideal till hotfull brottsplats bortom rättsstatens insyn. »Så fort man är hotad i någon situation tänker man ju på sin familj«, säger Anders. Och finns det något otäckare än när människorna som ska vara ens trygghet, som ens man, far eller bror, vänder sig mot en i ens hem och blir ens värsta fiender?”
Daniel Brodén påpekar att upplevelsen av att vara utsatt för våld är något som länge inte skildrades i kriminalfilmen. »Det kom egentligen först på 90-talet«, säger han. ”Tidigare gjorde man filmer om de kriminella som offer för samhället. Enligt 60- och 70-talsvänstern var det brottslingarna som var offren. De som blir rånade eller får stryk på gatan skildrade man inte alls.” Brottsofferskildringarna i När mörkret faller är ett exempel på kriminalfilmens nya problemprioriteringar. Filmen gav upphov till en debatt om hedersvåld och maktstrukturer i famljer. Anders Nilsson säger visserligen att det var bra att filmen ledde till diskussion, men verkar ändå ganska ointresserad av kultursidesdebatter. »Det är viktigare om folk ser filmen och tänker på att de känner en problemfamilj eller en man som slår sin kvinna, och beslutar sig för att hjälpa dem.« Sådana direkta konsekvenser är inte bara önsketänkande från Anders sida. Lia Boysen, som i filmen tar upp kampen mot sin våldsamma man, har flera gånger blivit stoppad på gatan av kvinnor som säger att de lämnat sina män tack vare filmen. Och när de åkt runt på festivaler har reaktionerna varit kraftiga. »I Ryssland var det helt sinnessjukt«, berättar Anders. »Kvinnor köade för att Lia skulle välsigna deras barn. Då förstår man att man har berört någonstans.«
Nu har Anders återvänt till Johan Falk. Karaktären ska utvecklas och fördjupas i de sex filmerna som är på väg. Han ska komma i kontakt med en mjukare sida, men framför allt ska han försvara staten mot brottsvågorna tillsammans med Gruppen för särskilda insatser. Metoderna är inte alltid helt ljuståliga. Allt är förankrat i verkliga, välresearchade historier om brottslingar som bara måste stoppas.
När något allvarligt är på väg att hända finns det nästan inga gränser alls för de polisiära specialstyrkornas befogenheter. GSI, eller Särskilda insatser som de heter i verklighetens Göteborg, är polisens spjutspets. »De får inte förlora«, säger Anders. »De får använda alla metoder som finns. Som i krig. Är det krig så får man ju som land inte förlora. Blir det en krissituation så finns det inga regler längre. Och samma sak när kriminaliteten växer och åklagare hotas och ska mördas, då finns det inga regler.«
När jag pratar med Anders Nilsson tecknas en obehaglig bild av en samhällsordning som ständigt är hotad. »Vi måste vara medvetna om vart samhället är på väg för att kunna hantera det«, säger han. »Det är ett så stort hemlighetsmakeri kring sånt här, svenska folket ska inte få veta vad som sker.« Anders vill berätta om eskalerande brottsvågor och om deras individuella offer. Men också om de som kämpar emot med alla medel. »De finns därute«, säger han och skrattar till. »Nu blir det kanske fånigt när du sitter här med en penna, men det finns ändå en Batman därute som fixar det.«
Bild: Linda Forsell
