Varför är så få krigsfilmer antikrigsfilmer? Hur mycket elände och hur många amputerade lemmar som än svischar förbi i bild, förmår sig filmskaparna sällan att utelämna all heroism. Det är alltid någon hjälte som får avfyra sitt gevär, låta kulan fara igenom den fördömda fiendens skalle och rädda dagen. Där fick dom!
Gå och se brukar i alla fall hållas fram som en krigsfilm som är antikrig, och visst är det svårt att hitta något krigsromantiskt i Elem Klimovs helvetesskildring. En annan är den första filmatiseringen av På västfronten intet nytt från 1930.
Ari Folmans festivalhyllade Waltz with Bashir tillhör kanske inte riktigt samma filmkategori – den brukar klassificeras som animerad dokumentär och den utspelar sig lika mycket efter som under kriget ifråga – men den är också något så ovanligt som antikrig. Inte sällan är filmens ton både luttrad och desillusionerad, men aldrig riktigt cyniskt distanserad. En av de israeliska soldater som Folman intervjuar i Waltz with Bashir beskriver kriget som en lsd-tripp, och det sätter okonstlat fingret på overkligheten i alltihop, som kanske bara kan göras rättvisa med filmens suggestiva animerade flashbacks. Folman har gjort ett fantastiskt jobb tillsammans med sitt animationsgäng – bara för att mot slutet obönhörligt rycka åskådaren ur illusionen. Kriget var verkligt.
Uppdatering:
–Jeanette Gentele är lika förtjust och förfärad som jag och ser ”ett rekviem över den bekväma men oförlåtliga glömskan”.
–Jenny Tunedal liknar filmen vid en ”animerad grafisk roman” (?) och skriver att massakern skildras som ”ett slags yttersta realisering av krigets sinnessjuka potential” (!).
