1985 gjorde den brittiske regissören Peter Greenaway filmen 28 Bathrooms, som visade 28 brittiska badrum med varierande grad av fuktskador. Men när Greenaway i april medverkade på möbelmässan Salone Internazionale del Mobile i Milano var det inte med en homestagad uppdatering av åttiotalsfilmen, utan med en ”cinerama-show” med utgångspunkt i Leonardo da Vinci-målningen Nattvarden. Med hjälp av dramatisk ljussättning, bildprojektioner och inspelad dialog blev Nattvarden ett multimediaspektakel på tjugo minuter. Det var tänkt att Greenaway skulle arbeta med originalverket i Santa Maria-kyrkan, men i sista sekunden stoppade det italienska kulturminesteriet planerna. De oroade sig för att målningens dyrbara ytskikt kunde ta skada av projektionerna. Showen, som nu genomfördes med en digital kopia, var en del i ett större projekt där Greenaway planerar att låta fler av konsthistoriens mästerverk komma till liv i vad han definierar som en tid när de stora befolkningsskikten är ”visuellt illitterata”. Greenaway, som själv har en bakgrund som målare, menar att det är just denna samtida bildanalfabetism som är orsaken till att filmen är ”så löjligt korkad”, som han uttryckte det på en presskonferens i samband med Milanoshowen. Mästerverksprojektet inleddes på Rijksmuseum i Amsterdam med Rembrandts Nattvakten, och planer finns på att ta sig an bland annat Velasques Hovdamerna, Picassos Guernica och Monets Näckrosor. Även om Greenaway blottlade ett mord i Nattvakten och alla Dan Brownläsare vet vad som kan dölja sig i Nattvarden så borde Guernica kunna bli det allra mest intressanta projektet. Det är inte första gången en filmare intresserar sig för bombmatteskildringen. 1950 panorerade Alain Resnais över tavlan i sin Guernica, en film som nya vågen-farfar André Bazin beskrivit som en pedagogisk succé – genom att filma tavlan blir den möjlig att uppskatta för alla, även de visuellt illitterata som saknar ”kulturell bakgrund”. Filmen blir ett ”sesam öppna dig” till en värld av konst.
Filmarnas Picassokärlek var besvarad. Som ung konstnär gick Picasso ständigt på bio, först i Madrid, sedan Paris. Filmerna var folklig underhållning, och Picasso älskade det låga och det nya. I hans kubistiska genombrott Flickorna från Avignon är det inte svårt att hitta paralleller till filmen. Målningen föreställer fem kvinnor, eller snarare samma kvinna i fem olika positioner, en kvinna som rör sig genom rummet och tiden. Upplägget påminner inte så lite om de kronofotografier av springande hästar och gående kvinnor som filmföregångaren och fysiologen Étienne-Jules Marey gjorde för att analysera kroppars rörelser. Genom kronofotografen och den filmkamera som snart utvecklades med Mareys uppfinning som grund, blev tiden något reproducerbart, något som går att fånga, spela in och visa upp på en duk. Om Greenaway var tvungen att på egen hand producera en temporal utsträckning när han närmade sig ögonblicksbilderna Nattvakten och Nattvarden, finns tiden redan representerad genom rörelsen i såväl Flickorna från Avignon som Guernica. Picasso kanske inte tänkte på det, men det är uppenbart att filmen och kubismen är syskon, med de nya, moderna tankarna om tid och rörelse som föräldrar. Genom sina hastiga perspektiv- och brännviddsskiften ser kameran med en blick som inte är fast och förankrad i en stabilt mänsklig kropp, utan är rörlig, virtualiserad och påhittig. I Guernica ser vi ansikten framifrån och i profil samtidigt, precis som i filmklippningens tvära kast mellan två bilder. Även om tidiga trickfilmer på ytan inte liknar kubistiska experiment, är de underliggande föreställningarna om tid och rum desamma. Frågan är vad som bäst förklarar vad? Och vad som egentligen behöver förklaras. Att Guernica är en bild med en kraft som skär rakt igenom vår visuella analfabetism borde stå klart efter att man kände sig tvungen att hänga en duk över en New York-baserad replica när Colin Powell skulle argumentera för en invasion av Irak. Nu ska Greenaway begära tillstånd att flytta Picassotavlan från Madrid till Guggenheimmuseet i Bilbao. Kanske underlättas projektet av att Irakkrigsmotståndaren José Zapatero återvaldes i mars.
