När världens statsmän ska psykologiseras är det mamma och pappa som är bovarna i dramat.
”Jag känner igen förrädaren innan han känner sig själv”, fräser Yigal Noar i rollen som Saddam Hussein och förvisar sin kusin ur Irak.
En förlösande replik. Så sakteliga hade han förvisso börjat visa sin misstänksamma och tyranniska sida i första delen av BBC:s miniserie House of Saddam. Men till en början såg han nästan oförskämt farbroderlig ut. Då iscensätter han ändå statskupp inklusive arkebusering redan efter ett par minuter.
Familjen Hussein som med playboyen Uday i spetsen framställts som karikatyrer i media, blir i House of Saddam om inte människor av kött och blod så åtminstone tv-karaktärer. En inte så liten bedrift, men föga förvånande med tanke på att det är BBC som öppnat sin trygga dramafamn.
Det finns ingen entydig förklaring till varför presidenten blev den han blev i House of Saddam. Men klart är att en dominant mor hade en viss betydelse för Saddam Husseins karaktärsutveckling. Först efter hennes död vågar han ge modern svar på tal och stuvar sedan trotsigt om i hennes arrangerade äktenskap, rör upp hela släkten, landsförvisar kusinen.
Lagom till det amerikanska valet i höst kommer Oliver Stones biopic om en annan flitigt karikerad statsman – George W. Bush. Enligt trailern är den dramatiska oljan i W, som filmen kort och gott heter, fadersuppgörelsen med George Bush den äldre. Det är berättelsen om en son som aldrig lyckas vinna sin krävande fars godkännande.
Att släkten är värst stämmer också för världspolitiker med mäktiga fiender.
Ps. Sista House of Saddam-delen sänds på BBC ikväll. Ds.
