Kartan och filmen är lika på många sätt. Båda ger upphov till längtansfulla drömmar, båda används för att beskriva platser genom noggrant utarbetade konventionssystem. På kartan kan en linje vara en väg, en flod, en landhöjning eller en gräns mellan nationer. Vi vet vilket eftersom vi är tränade att se. I film är det en annan linje, som är grunden för att beskriva en plats: att ställa kameran på rätt sida om den så kallade 180-graderslinjen är första regeln i det totalt dominerande representationssystem som har visat sig vara det mest effektiva för att pussla ihop enskilda filmbilder till ett sammanhängande rum. När det är duktigt gjort kan publiken orientera sig i filmens geografi automatiskt, utan att behöva tänka så mycket på det. Höger är höger, vänster är vänster, och allt hänger ihop.
Det är många som har påpekat att den som ritar världskartan också bestämmer över världsbilden. Att rita en karta är att prioritera. Det som inte är så viktigt får vara litet, det som inte betyder något alls blir bara vitt. På den klassiska nordenkartan Carta marina är Gotland gigantiskt, på samtida världskartor är Europa alltjämt överdimensionerat. Kartproduktion blir på så sätt synonymt med maktutövande. När president och generaler diskuterar bombkrigets vara eller inte vara i Dr. Strangelove, är väggarna i deras war room täckta av gigantiska kartor, och när den brittiska ordningsmakten har möten i Pirates of the Carribean står de inte sällan framför en karta över kolonierna. Imperier tycks byggas av soldater och kartritare.
Bourne Ultimatum, den tredje delen i actionserien om den amnesiske agenten Jason Bourne, börjar med att filmbolagets Universals logotyp breder ut sig över en självlysande jordglob. Det är passande, inte bara för att Bourne Ultimatum är en film som distribueras över hela världen, det är också en film som utspelar sig över i alla fall halva världen. Moskva, Turin, Paris, Madrid, Tanger, London och New York – alla finns de på globen. Den andra halvan av jordgloben täcks av Stilla havet, trots att knappt inget händer där, i alla fall i jämförelse med Moskva, Turin, Paris, Madrid, Tanger, London och New York. Jordgloben är den gamla sortens karta, den som betonar avstånd och ytor istället för hubbar och informationscentra. Idag har tunnelbanan och lågprisflyget förändrat världen. Vi rör oss inte längre i ett sammanhängande rum, utan mellan terminaler, stationer och uppgångar. Det är närmare till Johannesburg än till Johansfors. Allt hänger ihop, men inte i en rak linje från höger till vänster, utan i ett splittrat punktsystem. Denna nya tid behöver nya kartor och nya filmstilar.
Den gamla tidens filmer använde oproblematiskt den gamla tidens kartor, där långsamma propellerplansresor markeras med animerade streck över longitudmarkeringarna, som i Casablanca eller Jakten på den försvunna skatten, de gamla kartfilmernas typfilmer. Här är kartan en brädspelsplan för Indiana att spela sin actionkomedi på. I filmens bästa sekvens flyger Indiana över Stilla havet. Mot en fond av bomullsmoln framträder såväl flygplanet som resans röda kartlinje. Den passerar långsamt Hawaii och landar elegant i Tibet. Sekvensen tar en bra stund, resan är en händelse och en njutning som får ta plats. Så inte i Bourne Ultimatum. Här markeras resorna bara av sitt slut, genom framtickande lägesbeskrivningar. Paris. 3.00 AM. Resan är ointressant, det är den nya platsens som är intressant. Bourne hastar genom en svindelresa i en värld där globalisering och informationsteknologi har böjt tiden och rummet tills de gått i tusen bitar. Bilderna är ofta svåra att foga samman, det är snabba klipp, snabba ryck och det är ibland omöjligt att orientera sig och förstå vem av de brutala svartklädda männen som egentligen är vår hjälte. Filmforskaren David Bordwell har rekommenderat åskådare att ta åksjuketabletter innan filmen.
Filmens paradscen utspelar sig på Waterloo Station i London. Bourne har stämt möte med en grävande Guardian-journalist i hopp om att få veta något mer om sin bortglömda identitet. Men CIA:s antiterrorenhet är honom på spåren. De är honom på spåren för att de har en fantastisk geografisk kunskap. Bourne och journalisten springer runt i vänthallskaos. Som alltid går allt så snabbt att vi knappt vet ut eller in – om det inte vore för CIA-agenterna som försöker hålla koll på Bourne, och på samma gång förklarar filmens spastiska geografi för publiken. De sitter i mörka kontorslandskap på olika ställen i världen, i rum som ser identiska ut och klipps ihop som om det vore en och samma plats. På de blåtonade dataskärmarna lyser ljudvågor, personakter och kartor, överallt kartor, med linjer som rör sig och prickar som blinkar. Det viktiga är inte om du sitter i Virginia eller London, det viktiga är informationstillgången i ditt datasystem – vilka punkter på din karta som är klickbara. Eller egentligen är det ju inte kartorna som används, det är övervakningskamerorna och persondatabaserna.
Men precis som i Pirates of the Carribean och i Universallogotypen är kartan den yttersta symbolen för imperiets makt och territoriella kontroll. Pikant i sammanhanget är att även Paramount, bolaget bakom Indiana Jones-serien, har en geografiskt präglad logotyp – den föreställer ett ståtligt berg. I trailern till den nu sextiofemårige Harrison Fords återkomstfilm Indiana Jones och kristalldödskallens rike tonas en blixtrande åkning genom ett bergslandskap över i bergslogotypen. Berget tonas sedan bort, och en karta över en udde med samma form som berget tar dess plats. Det är ett mischmasch av geografiska symboler som lovar globalt raffel. Men kartan är åter nostalgiskt pergamentfärgad, och lika nostalgiskt är skurkarna kommunister. En längtan efter en lite tydligare värld.
