Bassängkonster ligger i tiden och i jul får en ny svensk konstsimsfilm premiär. Jonas Holmberg har pratat med filmens manusförfattare (och simtränare) Jane Magnusson. Sara Shahbazi har fotograferat Andreas Rothlin Svensson som spelar en av konstsimmarna.
Oberoende av nätverket Bara Brösts aktioner i Sandviken och Malmö införde elitsimmarna könsneutral klädstandard för några år sedan, även om det var de manliga simmarna som utnyttjade den nya standarden genom att dölja sina bringor i heltäckande baddräkter och inte de kvinnliga genom att blotta sina. Iklädda dräkter av syntetisk hajhud kunde såväl kvinnor som män forsa genom bassängerna allt fortare, allt mer likt de djur som oproblematiskt lever i vatten. Med lungor på gälarnas plats är människan inte gjord för varat i vattnet, ett faktum som höghastighetssimmarna måste överskrida och bemästra. Det mänskliga är inget ideal utan ett hinder. Gränser mot det djuriska sätts visserligen upp (förbud mot simhud mellan tårna och piller som förstorar bröstmusklerna till onaturliga proportioner), men en »omänsklig prestation« betecknar alltjämt ett guldlopp, inte ett magplask eller en hastigt tillbakadragen doppad tå. I Jean Vigos simfilm Taris ou La natation från 1931 avslöjar elitsimmaren Jean Taris knepen bakom sina åtta världsrekord mellan 1930 och 1932. Filmen användes i undervisningssyfte i franska simsällskap och fångar precist den disciplin som krävs för omänskliga prestationer, men är samtidigt ett poetiskt dokument över nakna bensparkars sensualism och små ljusa luftbubblor som sprider sig i kolsvart vatten. Taris är inte ett med vattnet, han kämpar frustande mot det, bemästrar det mörka och djupa genom mekanisk professionalism. Vattnet rymmer en annan värld, oåtkomlig och inte sällan hotfull. Det var inte utan orsak som undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteau kallade sin mest berömda film Den tysta världen från 1956.
Men det är inte bara sprintsimmare som vistas i denna tysta värld. I Céline Sciammas prisade regidebut Naissance des pieuvres från förra året var det manliga vattenpolospelare och kvinnliga konstsimmare som samsades om bassängerna. »Les garçons au polo, les filles au synchro«, som huvudpersonen Marie uttrycker det. Förälskad i en av konstsimmerskorna vill Marie titta på deras träningar. Först får hon muta sig in, men snart får hon både hångla och stryka härdande gel över sin älskades vattenfasta frisyr. I en fin scen simmar hon under ytan, närmar sig långsamt konstsimstruppens taktfast sprattlande ben underifrån. Konstsimmarna framför sina nummer i tystnad. I musikens frånvaro hör vi koncentrerade flämtningar, baddräktsfriktion och ett plaskande som nog borde vara mer rytmiskt. Under vattenytan är det alltjämt knäpptyst.
»Den bästa simningsscenen som finns är i Footlight Parade från 1933 med James Cagney. Den är väldigt vacker och extremt erotisk. Massor med sjöjungfrur som åker rutschkana ner i vattnet. De filmar i skreven och överallt sprutar det vatten«, säger Jane Magnusson, som är manusförfattare och simtränare för en kommande och ännu namnlös svensk film med konstsimstema, i regi av Måns Herngren. Men vattenscenerna i Magnussons film är mer inspirerade av de långsamma formationsbyggena i simdrottningen Esther Williams filmer. »Filmen handlar om manlig vänskap i vatten, om medelålders män som vågar göra något som inte förväntas av dem. Men dagens konstsim är så svårt att det är omöjligt för medelålders män att klara av. Långsamma vackra rörelser i Esther Williams-stil går bättre.« För några år sedan skrev Jane Magnusson en »skenbiografi« om Esther Williams, konstsimmerskan vars simfilmer blev extremt populära under 40- och 50-talen. »Under åren när produktionskoden innebar en egenpåtagen censur i Hollywood fanns det bara ett sätt att få visa lite naket i film. Det var genom simning och bad«, berättar hon. »Och det var då Esther Williams blev som störst. Hon simmade ofta i hudfärgade baddräkter så att det såg ut som att hon var naken. Jag tror att man bara ville komma bort från allt hemskt och allvarligt under efterkrigstiden. I Esthers filmer är det bara vackert och skratt och simning.«
Jane Magnusson har alltså själv tränat skådespelarna i konstsim inför filminspelningen. Till vardags tränar hon laget Stockholm Konstsim Herr. »Skådespelare är vana att ta regi, så de var lätta att träna upp, men när de simmar så är öronen under vattnet så då hör de inte instruktionerna«, säger hon. Det svåraste för skådespelarna var att lära sig flyta. »Det finns inga regler för hur man ska göra, utan man måste känna av sin egen kropp i vattnet. Och så plötsligt bara flyter man. «
Foto: Sara Shahbazi
