När Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller hade premiär mötte den hård kritik för de utdragna svävarjaktscenerna. De såg ut som utdrag från ett dataspel. Kameran följde efter i svävarnas bakvatten, med den gummibandslika följsamhet som är standard i racingspelen. Många såg sekvensen som en ren reklamsekvens för det spel som var på väg. De hade rätt såklart, men samtidigt var jaktscenen det enda estetiskt utmanande i hela filmen. Biljakten är ett av filmhistoriens mest nötta teman, från stumfilmsårens chase-filmer till tusentals Bondfilmer och trots att fordonen ofta överskrider hastighetsmätarens mätområde, har scenen så sakteliga stelnat i långsamhet. Alla grepp för att skapa yrselkänslor släpas fram från garaget med tusentals tyngande förlagor i bagageutrymmet. Att låta den flyende bilen sicksacka i mötande körfält på motorvägen funkade väl ett tag, men även det fick snart karaktären av trött obligatorium. Men playstationestetiken i Star Wars hittade en avtagsväg framåt. Trots några animationstekniska barnsjukdomar kändes scenen snabb.
När nu bröderna Wachowski, eller om det nu är syster och bror Wachowski (uppgifterna om könsbytet går isär), följer upp Matrix-trilogin med fortkörningsfilmen Speed Racer, är det farten som är knäckfrågan. Bilarna måste kännas snabba. I den 60-talsanimation som ligger till grund för filmens historia och färgsättning var det flitigast använda greppet fejkad rörelseoskärpa i form av fartstreck. Bilarnas bakre konturer smetades ut när det gick riktigt snabbt. Nyinspelningen förlitar sig visserligen mer på centrifugala kurvor och ständiga tempoväxlingar mellan ultrarapid och ultraspeed, men även fartstrecken är med på ett hörn. Och mest av allt ser det ut som ett dataspel. Även om karaktärerna inte är animerade tycks deras kindben och hudtoner vara byggda i ett 3D-program, och bilar och hjälmar hämtas från geekklassikern TRON från 1982, där Jeff Bridges arkadspelsexcellente programmerare Flynn sugs in i en dator och hamnar mitt i en digital kamp mellan konkurrerande datorprogram. Nyckelscenen är även här en biljakt. Bilarna kör runt i ett digitalt landskap med ett rutnät som golv, och försöker få varandra att krascha genom att preja in motståndaren i den egna bilens efterlämnade fartstreck, som här materialiseras till ogenomträngliga väggar. Såhär i det koldioxidmättade 2008 bör vi kanske tolka de efterlämnade fartstrecken som värsta dödliga avgasmolnen. Så skärp er, bilister! Tro inte att ni kan gasa runt bara för att de gör det på film!
