David är en begränsat begåvad konstnär som står på övervåningen i sjötomtsvillan och målar på något som ser ut som omslaget till en Stephen King-bok, när ett träd kraschar genom fönstret. Stormy weather. Han beger sig med sonen till affären för att handla förnödenheter. Där blir de kvar. Utanför är det plötsligt tjock dimma och illasinnade tentakler.

Dimman är avgjort läskigare än tentaklerna, men snart är The Mist ändå ungefär som Moses i Egypten: flygfän, gräshoppor och brinnande skurmoppar. En kvinna i affären går på om jordens undergång och snart måste David förutom äckliga kryp handskas med nyfrälsta (old testament style) matkonsumenter som vill offra hans son till gud.

Precis som Frank Darabonts Nyckeln till frihet och Den gröna milen (också Stephen King-filmatiseringar) handlar The Mist om hur vi beter oss inburade. Masspsykosen, kanaliserad genom den i USA till synes så självklart latenta fanatiska religiositeten, kommer som ett brev på posten.

Okej, men det är en skräckfilm, så den allegoriska samtidspolitiska kommentaren i alltihop då?

Ja, ett yttre hot skapar alltså ett inre hot, va. Det finns således en kvävande fara i att isolera sig från omvärlden. De som barrikaderar sig inne i affären är därför till slut ett hot mot sig själva i paritet med det hot som de förment apokalyptiska fiendekrypen utanför utgör.

Men samtidigt går det ju inte bättre för dem som väljer att lämna gruppen, utan de slaktas (eller förpuppas) skoningslöst. Fast å andra sidan överlever den där kvinnan som vågar vägra kollektiv isolering i filmens början. Så allt är lite tvetydigt och motsägelsefullt. Ska vi rentav sträcka oss till ”sammansatt”, Frank?

Nåväl, kanske är han bara ute efter att skapa så mycket djävulskap som möjligt. Mycket riktigt blir det ganska tröttsamt alltsammans. Men framförallt undrar jag när filmen är över: fanns gud?