Eftersom vi har följt såväl Hanekes remake på Funny games som engelska filmkritiker här tänkte vi att det var lika bra att sammaföra dem och se vad som händer. Jo, de kommer relativt väl överens, fastän Haneke liksom bjuder in filmkritikerna lite granna med armbågen till sin film. En normal människa lämnar salongen innan den är över och bara de som känner att de behöver det stannar kvar filmen ut, sa han vid presskonferensen när originalet visades i Cannes 1997. Den som ser klart filmen har således ett behov av att antingen plåga sig själv med att bevittna tortyren av andra människor eller av att se andra människor plågas på vit duk, enligt Haneke. Hmm, tough call.
Wendy Ide menar att Funny games är än mer angelägen nu efter/under tortyrporrtrenden. Peter Bradshaw refererar till PJ O’Rourke som en gång skrev att det finns två slags ”dangerous”: ”fun-dangerous” och ”not-fun-dangerous”. Gissa i vilken kategori Haneke hör hemma. Bradshaw ser Hanekes skräckkammarspel inte som moralism utan som ”the creation of pure existential fear and turmoil for its own sake”.
Nigel Andrews är mer tveksam och hör röster (som säger ”cynical”). Det är synd om filmkritiker ibland, tänker jag när Anthony Quinn tvingas se om en film som han aldrig ville se om, bara för att Haneke funnit det för gott att göra en remake. I gengäld kallar han Funny games ”monstrously patronising”.
Svensk kritikeruppföljning vid svenska premiären om två veckor utlovas.
Ps. Just det, vi har en poet som skriver in sig själv i Den sjunde kontinenten i nästa nummer också. Ds.
