Den första filmen på den första söndagsvisningen på Moderna museets Gunvor Nelson-höst. Kirsa Nicholina heter den. Två hippies är nakna på stranden, kvinnan är gravid, mannen skäggig. Sedan en lång förlossningsscen. Hon föder hemma i naturligt ljus. Allt är naturligt, kvinnan ler, mannen spelar gitarr. Hon föder barnet i en närmast inträngande närbild, sedan slut, ny film. På raden bakom suckar de och säger: filmerna är daterade. Innan sessionen är över har hälften av besökarna gått, trots att regissören var i salongen.
Det är slående hur omöjligt det är att foga samman en film som Kirsa Nicholina med en samtida diskussion om kropp och natur och begär. Sommarnumret av tidskriften Bang handlade om kroppen – om att det trots allt inte går att tänka sig bort från den. Apropå födslar skriver Tove Karlsson att ”den svenska förlossningsvården har blivit en paradoxal kombination av naturromantiska ideal och industriell effektivitet”, och att de måste sluta tro att de sysslar med en upplevelseindustri som levererar ”naturliga” smärtor till mödrar trots att det finns smärtlindring att tillgå. När feminismen återvänder till kroppsperspektivet är det inte till en ”70-talistisk kvinnokroppsfundamentalism”, som den de suckande såg i Kirsa Nicholina, utan ett ”återtagande av den icke-essentiella, politiska kroppen”.
1972, tre år efter Kirsa Nicholina gjorde Nelson en annan film, egentligen med ganska liknande utgångspunkter. I Take Off urartar en kvinnlig striptease till absurdism – när det inte finns några kläder kvar tar strippan av sig armarna och benen. Om Kirsa Nicholina hyllar det naturliga, ironiserar Take Off över det konstgjorda, en ironi som däremot passar alldeles utmärkt ihop med våra samtida tankar om icke-essentiella kroppar – att kroppar inte bara är något som finns, utan något som görs. Kirsa Nicholina känns förlegad, Take Off ännu relevant. Som så ofta är det lättare för det distanserade än det innerliga att överleva.
