Hon kan vara vad hon vill och kan göra vad hon vill. Hon blir Marie Antoinette, ett dansande skelett, hon biter blodtörstigt skyltdockor i halsen och löser upp sig själv till pixlar. Ingenting förklaras, det finns varken en historia eller ett sammanhang, utan bara infall, plötsliga händelser och förvandlingsnummer som äger rum i ett djupblått ingenstans. Låter det som ett feministiskt cyberkonstverk? Som en obeständig avatar i virtuella världar? Det är barnprogrammet Ika i rutan som sändes i SVT i slutet av 80-talet.

Åttiotalister med hippieföräldrar som inte ens lät sina barn se på DDR-tv kan nu upptäcka Ika på videosajterna, och redan det minimalistiska pop art-introt visar att programmet är något speciellt.

”Vi ville göra något rent och kalligrafiskt”, säger Ika Nord, som för snart tjugo år sedan såväl skrev, regisserade och spelade programmens enda mänskliga roll. ”En hel värld föll sönder, östberlinare åkte till väst köpte dammsugare. Det var postpunk och post-Pippi. Vi reagerade mot det mysiga och pedagogiska som dominerade barntelevisionen, och våra estetiska ideal var minimalism och gränslös fantasi. De första programmen var oerhört råa.” Hon började på SVT efter att de platsannonserat efter självgående barnfilmspresentatörer, och när redaktionen en dag inte hade något material för henne att presentera, gav hon dem ett videoband med färdiga egenproducerade scener med Ika-karaktären. Efter därpåföljande succés gjorde hon tre säsonger av Ika i rutan, innan SVT lade ner programmet eftersom det stack ut för mycket. ”När jag tittar på programmen idag blir jag förvånad över att vi faktiskt fick göra tre säsonger. Ika är en uppviglare, ett hot mot gruppen och alla som är bara så lite kollektivistiskt lagda. Programmets essens är revolten mot det ’Sitt ner och var tyst!’ som flickor växer upp med. Ika gör bara det som verkar roligast, hon är totalt egoistisk och anarkistisk och asjobbig.”

Samtidigt som Ika dansade i den egenskapslösa rutan formulerades en mängd idéer om en immateriell plats som kallades cyberspace – cyberteoretiker menade att det som tidigare varit en liten mörk yta mellan två telefoner vuxit till ett färgstarkt elektroniskt landskap mellan tusentals datorer och miljoner teveapparater. Även om det betonades att cyberspace inte är ”på riktigt”, att det handlar om ett odefinierat ”där ute”, verkar det vara just där Ika har fastnat. Det är öde, men vad som helst kan dyka upp. Ensam, med skelett och plastdockor som enda sällskap, söker Ika med mimarens forcerade glädje kontakt med den verkliga världen genom att ständigt skicka hälsningar till alla barn från sitt blå ingenmansland beläget någonstans på andra sidan rutan.

”Hur gärna vi än vill tänka att vi är två eller att vi är ett gäng, så är vi ändå ensamma. Det är det stora mänskliga dilemmat”, säger Ika. ”När jag var barn såg jag The Danny Kay Show på dansk teve. Programmet började med att Danny kom in ensam i en tom studio. Det var som himmelen eller evigheten. Ika i rutan skulle också utspela sig i tevevärlden, i en tevestudio som inte låtsas vara något annat.”

I boken Haunted Media beskriver Jeffrey Sconce hur televisionen, i likhet med telegrafen, telefonen och andra elektroniska medier, förståtts som ”levande”, och skapat förvirring om närvaro, rymd och avstånd. Tv-teknologin marknadsfördes som ett transportmedel som möjliggör en elektronisk närvaro vid händelser långt borta – och likaledes en mystisk närvaro av långväga gäster i det egna vardagsrummet. Många är historierna om hur skärmens ansikten plötsligt börjar tala till den enskilda tittaren, eller hur de till och med överskrider skärmen och kommer in i själva vardagsrummet. Under telegrafins storhetstid hördes ofta historier om älskande som träffades via dejtingtelegrafi, och som efter tragiska dödsfall kunde återförenas i den elektroniska etern. Till och med en vetenskapsman som Thomas Edison hoppades på att han skulle kunna bygga en maskin som kunde skapa kontakt med de avlidnas elektromagnetiska medvetanden. Det är i någonstans i denna föreställningsvärld som Ika befinner sig, och det är kanske därför hennes danser och lekar har en så svart underton av övergivenhet.

”Som barn såg jag Fred Astaire och Ginger Rogers gamla filmer, där realiteten brister ut i dans och vardagsrummen blir stora som fotbollsplaner. Jag ville ha med bitar ur de filmerna i mitt program, men det blev för dyrt”, berättar Ika. Men eftersom upphovsrätten ännu inte reglerar inspirationsflöden satt hon en hel sommar i en källare och tittade på Hollywoodmusikaler och arkiverade journalfilmer från Fröken Kina-utnämningar och varietéframträdanden. Hon sparade det hon tyckte mest om, och i det absolut sista avsnittet sändes några av klippen. ”Det blev mest Hasse Ekman-klipp. Han är nästan den enda som har gjort den typen av förhöjd film i Sverige. Göran Genteles Fröken April är också underbart inspirerad.” I svensk film saknar hon annars fantasin, den fantasi som precis som teveteknologin är ett medel för att förflytta sig i tid och rum utan att röra sig ur fläcken. ”När jag åkte tåg och såg alla husen utanför tänkte jag att jag varit hemma hos dem som bodde där, och där, och där.”