fbpx

Afrikas stjärnor

Mitt första möte med Afrika var genom sällskapsspelet Den försvunna diamanten. Där jäktade man genom Afrikas öknar och djungler på jakt efter jättediamanten Afrikas stjärna. Målet var att ta sig först tillbaka till Tanger eller Kairo med diamant eller visum på fickan utan att råka ut för rövarband och beduiner på vägen.

På sistone har Hollywood riktat sin uppmärksamhet mot den tidigare negligerade kontinenten. Afrika är inte längre bara ett ställe där Indiana Jones jagas av nazistarkeologer eller där vita män nedlägger storvilt på savannen. Istället har en rad filmer med Afrika som tema eller skådeplats fyllt på reportoaren.

Vi pratar Catch a Fire, Hotel Rwanda, Lord of War, Shooting Dogs, Tolken, Black Hawk Down, Blood Diamond, Tears of the Sun, Constant Gardener och Last King of Scotland under loppet av fem år. Vi pratar Nicole Kidman, Nicolas Cage, Sean Penn, Forest Whitaker, Ralph Fiennes, Ewan McGregor, Eric Bana, Bruce Willis och inte minst Leonardo DiCaprio. Vi pratar Fernando Meirelles, Sydney Pollack, Edward Zwick, John McTiernan och Ridley Scott. Vi pratar Golden Globes och Oscarnomineringar. Vi pratar full pott.

Filmer som tar Afrika och Afrikas problem på allvar. Filmer som öppnar ögonen på oss västerlänningar och sätter ljus på folkmord, vapenhandel, konfliktdiamanter och läkemedelsbolagens korruption. Jag kan inte påminna mig om en sådan tydlig tematisk omsvängning från drömfabriken på årtionden. Det är som om Pogo pedagog – tillverkarna av min skoltids diabildspel – fått några hundra miljoner dollar och adressboken till Hollywoods alla stjärnor.

Men precis som man då och då vreds sig framför Pogos bildserier hur väl de än ville är det något som skaver med Hollywoods Afrikarullar. Det är inte det att problemen som lyfts fram är oviktiga – tvärtom. Det är inte det att de inte bygger på verkliga händelser – för de gör de ofta. Det är inte att de saknar budskap och inte heller att de ofta utgör en njutbar filmupplevelse.

Istället handlar det om någonting annat. Trots olika ramhandlingarna är det som om samma historia berättas gång på gång. Joe Queenan sätter med sedvanlig formuleringsfrenesi fingret på den ömma punkten. I samband med premiären på Blood Diamond skrev han i LA Times att än en gång fick ”beleaguered black folks marooned in forlorn, blood-drenched African nations get to see justice done because of the heroic efforts of some truly fabulous white people”. Det vill säga att trots att Afrika varit självständigt i årtionden behövs det på filmduken alltid en vit person för att förändra saker till det bättre.

Det för oss till Afrikafilmernas tre stereotyper:

i) Den vite hjälten. Inte bara filmens protagonist utan också den som ställer saker till rätta. Utan honom – för det är oftast en han – ingen rättvisa. Vi pratar Leo DiCaprio i Blood Diamond. Ralph Fiennes i The Constant Gardener. John Hurt i Shooting Dogs. Även om han som James McAvoys läkare i Last King of Scotland varit oförsvarligt naiv så är det han som överlever och kommer ut moraliskt överlägsen.

ii) Den civiliserade afrikanen. Ofta skolad i västs manér och sidekick till hjälten som Djimon Hounsou i Blood Diamond. Kan också vara präst eller jobbar för västerländskt företag som som Don Cheadle i Hotel Rwanda.

iii) Den otämjbara vilden. Den mest klassiska av alla rasiststereotyper. Saknar ofta namn och dyker i Afrikafilmerna gärna upp i grupp med machete och automatvapen i hand som i Hotel Rwanda, Shooting Dogs, Tears of the Sun och Black Hawk Down. Lemlästar, våldtar och dödar alla som kommer i hans väg. Ibland som i Last King of Scotland dyker han upp i koncentrerad form och är då allt så mycket farligare.

Missförstå mig inte nu. Flera av filmerna bygger på verkliga händelser och flera av karaktärerna har verkliga förlagor. Självfallet sker också alltid en anpassning när man för över en historia till film. Men hur kommer det sig att alla filmer berättar samma historia till publiken? Att Afrika har problem och behöver vår hjälp? Att det krävs en vit man för ställa skåpet tillrätta?

Man behöver inte vara skolad i postkoloniala studier för att bli misstänksam. De tre filmstereotyperna går att spåra åtminstone tillbaka till långfilmens födelse med DW Griffiths Birth of a Nation som sammanföll med Ku Klux Klans andra våg. Samma vita hjältar, samma domesticerade goda svarta män och samma hämningslösa svarta mobb. Samma mobb som användes till att skrämma olydiga barn med.

Samtidigt betvivlar jag inte att filmskaparna har haft de allra bästa intentioner. Inte heller att flera av filmerna faktiskt satt prägel på debatten och fått människor att ändra sina vanor och tankebanor – vilket torde vara måttet på vad som är en framgångsrik politisk film. Jag är också medveten om behovet av en filmstjärna om man vill nå en större publik och att en film ofta följer en viss berättelsestruktur. Men det går inte att bortse från att Hollywoods Afrikafilmer kommer med en besk bismak.

Förhoppningsvis innebär den allt större afrikanska filmindustrin att en helt annan filmbild av Afrika växer fram och i förlängningen förhoppningsvis att afrikanska filmregissörer tar plats i Hollywood på samma sätt som latinamerikanska dito gjort under det senaste årtiondet.

Till dess kan önskar jag mig några filmer med en svart afrikansk kvinna som hjälte. Där handlingen inte är en kopia av fritidshemmets eftermiddagsspel och där goda intentioner inte behöver gå hand i hand med sekelgamla schabloner.

av Jakob Abrahamsson

Filmvetare och distributionschef på Nonstop

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.