fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 14 maj 2020

Fascinerande om filmskildringar av det nya landet

Hägringen (Guillermo Alvarez/Cineco filmkollektiv, 1981).

The cultural practice of immigrant filmmaking handlar om invandrade filmskapare och deras filmiska orienteringsförsök i det nya landet. Jacob Lundström skriver om alternativa perspektiv på Sverige.

Är Sverige i själva verket en hägring? Eller rättare sagt bilden av landet, som en plats där man kan leva i fred och jämlikhet, möjligen rentav förverkliga sina drömmar. Det är åtminstone en händelse som ser ut som en tanke att tre filmer anspelar på dylika synvillor. Den tysk-svenska allkonstnären Peter Weiss var först med långfilmen Hägringen 1959, som visserligen inte uttryckligen handlar om migration, även om exil onekligen var ett tema i Weiss liv och konstnärskap.

Hägringen hette också filmen som det huvudsakligen spanskspråkiga kollektivet Cineco gjorde 1981. Filmen handlar om unga latinamerikanska män vars upplevelse av Sverige påminner mer om klaustrofobi än om frihet. Cineco med colombianen Guillermo Alvarez i spetsen lär ha försökt sälja filmen till SVT, som tackade nej med hänvisning till att filmen gav en allt för negativ bild av invandraren. Ett par år senare, 1984, gjorde exiliraniern Saeed Assadi filmen Hägring. Det är också en film som skildrar det förtvivlade mötet med det nya landet.

De bägge senare filmerna dyker upp i Lars Gustaf Anderssons och John Sundholms The cultural practice of immigrant filmmaking (som även zoomar in på Weiss kortfilm Studie I Uppvaknandet från 1952). Det är en upplysande bok som påminner om att det knappast bara är gästarbetande auteurer eller utländska produktioner som erbjuder alternativa filmperspektiv på Sverige.

The cultural practice of immigrant filmmaking är en sammanfattning av ett forskningsprojekt om svensk film i marginalen, närmare bestämt invandrade filmskapare och deras filmiska orienteringsförsök i det nya landet. Istället för frågan om representation, exempelvis hur olika folkgrupper framställs på film, studerar författarna invandrares egen filmproduktion under åren 1950-1990.

Muammer Özer, som bland annat regisserat Jordmannen (1980).

Muammer Özer, som bland annat regisserat Jordmannen (1980).

Fem grupper eller workshops som varit viktiga i sammanhanget står i centrum: Arbetsgruppen för film (1950-72), Filmverkstan (1973-2001), Cineco (1976-83), Kaleidoscope (1981-88) och Tensta filmförening (1974-88). Av dessa var endast Kaleidoscope uteslutande fokuserad på att hjälpa och stötta invandrade filmskapare. Pådrivaren Muammer Özer var själv regissör och gjorde bland annat kortfilmen Jordmannen (1980) via Filmverkstan, ett resurscentrum i Stockholm för oetablerade filmare.

Just Filmverkstan har Andersson och Sundholm tidigare skrivit om i boken Hellre fri än filmare från 2015. Tillsammans med Astrid Söderbergh Widding ligger författarna dessutom bakom A history of Swedish experimental film culture som utkom 2010. Minor cinema är ett återkommande begrepp i samtliga dessa studier – det handlar alltså om filmiska uttryck bortom den dominerande filmkulturen. Inte nödvändigtvis en motkultur i uttalad opposition mot mainstreamfilmen, men alternativa filmrörelser som problematiserar den gängse historieskrivningen kring nationell film. I The cultural practice of immigrant filmmaking skildras också mötet mellan marginalen och mittfåran – alltså kulturkrocken mellan minor cinema och major cinema.

Författarna skriver bland annat om mottagandet av den chilenska exilregissören Luis R. Veras Consuelo år 1988. Som immigrantfilm utmärkte den sig på flera punkter: det var inte en kortfilm utan en långfilm, den filmades inte på 16 mm utan på 35 mm och den fick produktionsstöd från Svenska Filminstitutet och SVT. Kritikerkåren blev dock inte övertygad av Veras skildring av exiltillståndet och värjde sig dessutom mot Sverigebilden. Ett ännu mera oförsonligt bemötande fick Saeed Assadis Hägring i Svenska Dagbladet: ”Hade en svensk i Teheran gjort en film med motsvarande analys hade han blivit skälld för rasist, men nu vågar det svenska världssamvetet bara nicka instämmande.”

The cultural practice of immigrant filmmaking innehåller nedslående exempel på hur outsiderpositionen i samhället bekräftades av den dominerande filmkulturen. Boken ger samtidigt en spännande inblick i hur film kan användas som verktyg för självförståelse och för att etablera alternativa rum, där utifrånperspektiv kan speglas istället för att underkännas.

Läs också: In kommer Stelios från den svenska filmhistorien

Annons