fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 30 april 2020

Visuell njutning i kreativ Rabid-remake

David Cronenbergs Rabid från 1977 handlar om en Törnrosa som själv sticks. Nu har det kanadensiska tvillingparet Jen och Silvia Soska gjort en nyskapande remake med subkulturell sensibilitet. En ovanligt lyckad kombination av humor och skräck, skriver Charlotte Wiberg.

FILM. Rabid (Soska, 2019). Se filmen här.

Det excentriska kanadensiska tvillingparet Jen och Silvia Soska är bland det mest spännande som finns i filmvärlden i dag. I en rättvist cinemagisk värld skulle inte deras remake på David Cronenbergs Rabid från 1977 gå direkt till vod, men en får väl vara glad att den i alla fall kan ses på det sättet. Liksom Luca Guadagnino med Suspiria visar systrarna Soska att det går att göra nyskapande, självständiga remakes. Rabid från 2019 skiljer sig i mycket från originalet. Den är måhända inte ett tungt mästerverk som Guadagninos film men utmärker sig framför allt i sin visuella glädje och kreativitet.

Cronenbergs Rabid är en rudimentär historia. Huvudpersonen Rose (Marilyn Chambers) – en Törnrosa som själv sticks – har ingen bakgrund eller personlighet bortom att vara ett lika skräck- som lustfyllt objekt för en avgjort manlig blick. Hon är varje porrkonsuments dröm, bortsett från att hon utvecklar en hungrig liten vagina dentata i armhålan efter lite cronenbergsk experimentell kirurgi. Soskasystrarna placerar sin Rose (Laura Vandervoort) i modeindustrin, där hon slavar under Günter – en underbart tyskbrytande, åldrande modediva njutningsfullt spelad av kanadensiske veteranen Mackenzie Gray. Detta genidrag gör att de kan gå loss ordentligt i att skapa en visuellt attraktiv miljö. Günters nya kollektion ”Schadenfreude” (skadeglädje) öppnar också upp för mörkret, den inre gästen vi inte vill visa upp, hon som vill överleva och ta sig fram till varje pris, även och i synnerhet om det är på andras bekostnad.

Rabid (Soska, 2019)

Rabid (Soska, 2019)

Rose är till att börja med en askungeliknande karaktär som det hunsas med på jobbet (”She’s so strange and sad”, säger Sostrasystrarna under sin cameo appearence som elaka, ytliga modevärldshangarounds). Men när hennes ansikte förstörs i en olycka (något som inte sker i originalet och som åter låter tvillingarna spela ut sin visuella kreativitet) och Rose hamnar på William S. Burroughs-kliniken för transhumanistisk medicin blir hon förstås till någonting annat – något som är destruktivt men också släpper loss hennes skaparkrafter tillsammans med den inre demonen.

Blinkningarna till Cronenberg är tydliga och humoristiska, och stannar alltså inte vid Rabid-originalet. Särskilt imponerande är den sublima kirurgiscenen, som anspelar på Dubbelgångare från 1988. Filmen som helhet är kanske att betrakta som en hommage till Cronenberg än som en remake på Rabid. Men den är alltså i första hand ett verk i sin egen rätt. Syskonen Soska har en subkulturell sensibilitet som inte minst visat sig i deras hittills starkaste film American Mary från 2012, som delvis utspelar sig i kroppsmodifikationskulturen. Det gör dem besläktade med Cronenberg och särskilt lämpade att ta sig an honom. Deras sinne för humor ska också betonas – det är inte många som klarar av att kombinera humor och skräck på ett sätt som inte urvattnar genren. Nya Rabid är en ren njutning att se, faktiskt mer njutningsfull än originalet – den hör inte till Cronenbergs bästa. Han är en arthouseregissör med ojämnt utbud medan systrarna Soska är tryggt och totalt förankrade i skräckgenren. I detta fall fungerar det till filmens fördel.

Läs också: Snabbverkande skräck i Pascal Laugiers mästerliga Ghostland

Annons