fbpx
Kritik & essä Mikaela Kindblom, 2 april 2020

Farligt löfte med Lena Nyman

I Håkan Bergströms thriller blir en ung flicka vittne till mord och plötsligt svävar hennes liv i fara. Lena Nymans filmdebut gjorde henne till en barnstjärna – nu finns den på SVT Play. Mikaela Kindblom minns en skådespelare som ville vara fri.

FILM. Farligt löfte (Håkan Bergström, 1955). Se filmen här.

När filmer blir gamla och förpassas till historien – förlorar de då också sin förmåga att tala till oss i nuet? Det tror jag naturligtvis inte på. Men jag ska ge ett exempel på hur något annat, kanske tvärtom, kan hända när film istället blir som en förutsägelse av något som kommer att hända, kanske inte i mitt liv men i livet hos någon av dem som är med i filmen. Jag tittade häromdagen på Farligt löfte, en film i regi av Håkan Bergström, inspelad i Stockholm 1955. I den filmen gör den tioåriga Lena Nyman sin filmdebut.

Farligt löfte handlar om en cykelhandlare som mördar en ung kvinna av svartsjuka. Den unga damen var även involverad med en gift man, så polisens misstankar faller först på honom. Men den vänsterprasslande mannens dotter, en liten sjuårig flicka, har råkat se cykelhandlaren gå in i mordoffrets lägenhet. För att tysta sitt vittne lockar cykelhandlaren den lilla flickan ut på en bilutflykt till ett hus ute på landet. Där försöker han strypa henne, men avbryts i sista stund av ett par grannar som tittar förbi.

Cykelhandlaren ger sig inte. Lite senare försöker han dränka flickan hemma i hennes lägenhet när hon badar. Men flickans kompis befinner sig också i lägenheten så mordförsöket avbryts. En tredje gång lockar cykelhandlaren den lilla flickan till Vällingby, där flickans mormor bor. Där försöker cykelhandlaren göra sig av med flickan från taket till ett av de nybyggda höghusen, men faller själv ner.

Den vänsterprasslande mannen förenas med sin fru och dottern blir lovad den cykel som hon hade önskat sig i födelsedagspresent.

Farligt löfte (1955)

Farligt löfte (1955)

Den här filmen blev jag genast förtjust i för sina stockholmsmiljöer kring Odenplan och i Vällingby, och för skildringen av vanliga människor som pratar med varandra i trappuppgångar och tamburer, för barn som leker på gatan utanför huset där de bor och lyssnar på radioprogram hemma hos varandra, och för den lomhörda tanten som kommer med frukostbrickan till sin mördade inneboende. Filmen är producerad av Sandrews och inspelad både på olika gator i Vasastan i Stockholm och i den nybyggda förorten Vällingby, samt i tunnelbanan och i Sandrews studio på Lästmakargatan.

Ända fram till det första mordförsöket tycker jag att filmen är riktigt bra med sin vardagsrealism kring ett äktenskapsbrott och en svartsjuka som spårar ur. Men sedan blir det alltmer svårt att acceptera att den lilla glada och pigga sjuåringen är så lättlurad. För hur kan hon fortsätta att vara så trygg och säker tillsammans med cykelhandlaren efter tre mordförsök?

Det första mordförsöket sker alltså när mördaren Bertil har tagit med lilla Helen till ett hus på landet. Han har lovat henne en cykel om hon lovar att inte berätta att hon sett honom utanför den mördades dörr. Väl framme vid huset fortsätter Helen att oberört ställa pigga frågor i ett kör, hon påminner en hel del om Tjorven förresten: Varför ställer sig farbror Bertil plötsligt och börjar gräva en grop? ”För att plantera”, svarar han. Senare, inne i huset, sitter Helen som uppslukad av ett änglaspel medan farbror Bertil gör sig redo med strypsnaran. Den scenen är riktigt läskig och plinget från änglaspelet är det enda som hörs. Han blir avbruten av hennes fråga: ”Får jag tända den här?” Hon syftar på stearinljuset i änglaspelet. Så dyker ett par grannar upp och mordförsöket blir definitivt avbrutet.

Lite senare försöker cykelhandlaren dränka Helen hemma i hennes lägenhet när hon badar. Men Helens kompis Pyttan befinner sig också i lägenheten så mordförsöket avbryts. Helen, som fortfarande inte anar att hon är i fara ropar besviket efter Bertil: ”Snälla farbror Bertil, doppa mig igen!”

Sist men inte minst lurar farbror Bertil med Helen till Vällingby, där hennes mormor bor, för att hämta ett fotografi som kan avslöja honom. Bertil och Helen åker tunnelbana och spänningen stiger när två snälla poliser frågar Helen om hon är ute och åker ensam eller har sällskap. I Vällingby puttar Bertil ner Helen från höghustaket, innan han själv råkar i slagsmål med portvakten och faller mot sin död. Helen klarar sig även denna gång genom att landa på en avsats strax under taket.

Farligt löfte (1955)

Farligt löfte (1955)

Ja, detta är en thriller, kanske inget mästerverk, men råheten i det hela griper tag i mig. Helen får visserligen tillbaka sina föräldrar som försonas i och med att den riktiga mördaren blir avslöjad, och så blir hon lovad cykeln som hon hela tiden har velat ha. Men övergreppen på det lilla barnet sker öppet och bearbetas aldrig. Filmen slutar med en närbild på Lena Nyman som visar tummen upp.

Farligt löfte spelades in under våren 1955 så det som hände senare under sommaren, den långa, varma sommaren 1955, kan omöjligt ha inspirerat filmen: Den 18 juli mördades nämligen en liten femårig flicka vid namn Kerstin Blom. Hon återfanns en vecka senare i en resväska i en vik i Albysjön strax norr om Stockholm. Det tog många år innan hennes mördare fångades men mordet satte sin prägel och påverkade oss som växte upp i staden under de följande decennierna: ”Gå inte ut och lek själva.” ”Prata inte med främmande män.” ”Följ absolut inte med främmande män.”

Däremot kan minnet av ett annat barnamord funnits i manusförfattaren Torsten Scheutz medvetande när han skrev Farligt löfte: Gerdmordet från 1939. En tioårig flicka försvann i december 1939 och hittades senare våldtagen och mördad vid en sjö, precis som Kerstin.

Det finns en tråd här som är intressant och som handlar om hur verkliga barnamord kom att spela i det kollektiva medvetandet och hur frågorna kring sorg och skuld kunde ta form i berättelser som den här, Farligt löfte, och på samma sätt som kidnappningen av Charles Lindberghs baby influerade Hollywood.

Men i Farligt löfte finns alltså Lena Nyman, och de tre mordförsöken mot hennes rollfigur leder mig in på henne och hur hennes filmiska persona formades redan där och då.

Lena Nyman fyllde elva år strax efter filminspelningens slut, så hon var alltså egentligen bra mycket äldre än Helen som hon spelade i filmen. Nyman var vid det här laget en scenvan liten flicka och hade tagit dans- och teaterlektioner från sexårsåldern, ursprungligen för att hennes föräldrar ansåg att hon var för blyg. Men det var ingen blyg liten flicka som tog plats framför kameran. Hennes agerande är naturligt och självklart, och hon är lika spännande att titta på i dialogscenerna som när hon är ensam i bild, med en docka, änglaspelet eller i hyreshuset där hon rör sig hemvant. Lena Nymans ”star quality” skiner igenom i alla scener och hon fick en namnskylt på helt egen plats i filmens förtexter.

Lena Nyman blev också stjärna direkt i och med Farligt löfte. Hon fick genast andra roller i film och tv och hon satsade sedan på att bli en stor skådespelerska. Hon lyckades och blev en av våra mest älskade skådespelerskor, men på vägen dit utnyttjades hon å det grövsta av de manliga regissörer som använde henne – allra mest Vilgot Sjöman, han som gav henne rollen som Steva i 491 och som Lena i Nyfiken-filmerna.

Farligt löfte (1955)

Farligt löfte (1955)

I Annika Perssons fina bok om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, finns en bit jag särskilt fastnar för. Det handlar om när Lena i september 1964 börjar på Dramatens elevskola. Det är alltså samma år som hon fyller 20 år och som hon spelar den trasiga unga kvinnan Steva i 491.

Under Ingmar Bergmans ledning övar de nya skådespelarrekryterna Hedda Gabler på Dramaten och Lena känner genast igen sig i pjäsens kvinnoporträtt. Så här står det i Perssons bok:

Lena vet inte heller vem hon är. Alltid har hon beskrivits av andra. Som ”söt, men inte bildskön”, ”trådsmal… nä, snarare lite rund”, ”en helt vanlig tonåring, pigg och glad”, ”av hemslöjdstypen”, ”betagande i sin blandning av naivitet och brådmogenhet”.

”Du är en sån som blir den andra vill att du ska vara” säger Bergman till Lena på en lektion. ”Du måste sluta med det”. 

Varpå Lena försöker sluta med det, för att vara mer som Bergman vill att hon ska vara.

Annika Perssons bok fungerar därmed som en äreräddning av en skapande kvinna som aldrig helt fick spänna sin båge. Med hjälp av bland annat Lenas egna dagboksanteckningar skildrar Persson hennes ambitioner och självdestruktivitet, och så de intellektuella, sökande sidorna som skrämmande många av Lena Nymans kollegor och regissörer aldrig såg.

Så förvandlas minnet av saker som hänt till minnen av saker som kommer att hända, som en film, för att sedan blandas samman och tillsammans skapa en ny sorts sanning. När jag nu ser Farligt löfte får jag lust att ta tag i den där tioåriga skådespelaren och säga: Gör det inte! Ta inte den där vidriga rollen som Steva i 491 om tio år! Håll dig borta från män som utnyttjar dig i konstens namn och själva tar både credden och pengarna! Du kan bli stor av egen kraft! Tro inte på dem som lurar dig att tro att du är ful, dum och otillräcklig och som kräver att du betalar för allt med sex.

Men naturligtvis hör hon mig inte.

Annons