fbpx
Kritik & essä Jacob Lundström, 29 april 2020

Den svenska filmkartans vita fläckar

Säsong (2019)

Efter regionaliseringen är Stockholm åter den svenska filmkartans mittpunkt. Spelar det någon roll var filmer utspelar sig? Jacob Lundström skriver om osynliga platser och filmskapare som gräver ner kameran där de står.

Sedan 1910-talet har Stockholm utgjort centrum för svenskt filmliv. Då flyttade Svenska Biografteatern sin verksamhet från Kristianstad, först till Lidingö (1911) och senare Råsunda (1919). Lagom till den andra flytten fusionerades bolaget med Skandiafilm och Svensk Filmindustri bildades – drömfabriken blev symbolen maktkoncentrationen. Bygdefilmen drog visserligen storpublik till biograferna under 1940-talet, men Svenska lantbrukarförbundet lyckades aldrig bli en storspelare i filmbranschen – Stockholmscentreringen bestod. Ingenting förändrades när Svenska Filminstitutet började styra över svensk film på 1960-talet, så småningom från en brutalistisk borg på Gärdet.

Men så på 1990-talet, när Sverige gick med i EU, öppnades ett nytt bidragsfönster mot kontintenten. Plötsligt var upplevelseindustri trendordet på alla landstingspolitikers läppar.

Med den tionde filmen som Film i Väst samproducerade, blev regionala produktionscentrum defintivt att räkna med både konstnärligt och kommersiellt. Lukas Moodyssons Fucking Åmål hade premiär 1998 och gjorde att Stockholm kändes irrelevant, trots att Elin själv drömde om att flytta till huvudstaden. Framme vid 2004 var en majoritet av bioårets svenska spelfilmer inspelade i Trollhättan, medan endast fyra var Stockholmsbaserade.

I forskarantologin Solskenslandet från 2006 beskriver Olof Hedling hur regionaliseringen ritade om den svenska filmkartan. Han konstaterar bland annat att den regionala filmproduktionen inte direkt har motiverats av kulturpolitiska värderingar utan snarare av näringspolitiska beräkningar – satsningarna på 1990-talet bottnade lika mycket i lokal arbetsmarknadspolitik.

Med detta synsätt kom själva fundamentet för 1960-talets filmreform i gungning, menar Olof Hedling. Utgångspunkten för filmpolitiken var inte längre att sörja för att några noggrant utvalda auteurer skulle få utföra sina konster, det vill säga seriös kvalitetsfilm. Nu skulle slutprodukten istället anpassas till inspelningsplatsen (Håkan Nesser-filmatiseringen Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö från 2005 filmades inte i Närke utan i Västra Götaland, trots öppet brev från den hemkära författaren).

Olof Hedling jämför med hur Ingmar Bergman en gång i tiden fastnade för Fårö, och att landskapet blev en avgörande prägel för hans konstnärskap på 1960-talet: ”Denna typ av förbindelser, att en konstnär i sina verk väljer att upprepa och framhålla sitt verks koppling till en given miljö eller geografisk plats, förefaller inte vara helt möjliga inom det nuvarande Filmsverige.”

Mot bättre vetande, eller bidragssökande, finns det dock ett antal regissörer som fortsätter att odla en relation till ”fel” platser, filmskapare som inte är ambulerande kreatörer med hela världen som skådeplats. Det handlar om regissörer som gör filmer på eget initiativ på platser som saknar förstärkta produktionsincitament. Det är helt enkelt filmer där idén föds på grund av ekonomisk möjlighet utan av konstnärlig nödvändighet.

Clara Bodéns personliga essäfilm Lgh + bil + allt jag har och äger från 2014 är ett paradexempel, inte minst eftersom filmen uttryckligen är en uppgörelse med den urbana normen. Bodén vände hemåt till Jämtland efter studierna vid dåvarande Filmhögskolan i Göteborg, och kallar själv filmen för en forskningsresa, eller om man kan likna det vid ett slags geografisk anknytningsteori. Sedan dess har hon bland annat gjort den halvt animerade kortdokumentären Stamnätet, om snedvriden kraftproduktion i Norrlands inland.

Medan Bodéns stämningsfulla filmskapande genomfars av ett politiskt vredesmod, tycks Marcus Carlssons preferens för Värmland både mera praktisk och oproblematisk. Det betyder inte att platsen skulle vara slumpmässig eller ogenomtänkt – Carlsson gör relationsdramer som råkar utspela sig ett gammalt brukssamhälle, men inramningen ger en särprägel till filmerna. Examensproduktionen från Filmhögskolan, Din barndom ska aldrig dö som kom 2013, spelades främst in i Karlskoga. Hans andra långfilm Kärlek & vilja, som hade begränsad biopremiär ifjol, är också inspelad i regissörens hemstad medan kommande projektet Biodlaren ska utspela sig i västra Värmland, vid gränsen till Norge.

Det är filmer där platsen spelar roll. Det är inga berättelser som utan vidare går att förflytta eller transplantera till vilken inspelningsmiljö som helst.

Mot bättre vetande, eller bidragssökande, finns det dock ett antal filmskapare som fortsätter att odla en relation till ”fel” platser.

När John Skoog nu långfilmsdebuterar med Säsong är det hans fjärde filmiska nedslag i den skånska uppväxtmiljön. Kvidinge ligger visserligen i en region som ståtar med en av landets fyra filmfonder, men Film i Skåne har på sin höjd haft en marginell betydelse för produktionen. Säsong är knappast ett exempel på en film som har ploppat upp tack vare regionaliseringen.

Till drömmarnas land (Victor Lindgren, 2019)

Till drömmarnas land (Victor Lindgren, 2019)

Inte heller Holmsundsfilmen Till drömmarnas land, med biopremiär våren 2019, springer ur något regionalt produktionscentrum. Victor Lindgren är en filmskapare som gräver där han står och långfilmsdebuten har blivit verklighet trots att hembygden ligger i ”fel” län. Sveriges nordligaste filmfond hör hemma i Norrbotten, medan Holmsund ligger i Västerbotten, vilket gör Till drömmarnas land till ett undantag i statistiken.

Filmmediet handlar om att göra världen synlig och det här är filmer som skapar nya bilder. Varken Karlskoga, Kvidinge eller Holmsund har spelat huvudrollen i någon långfilm förut.

Spelar geografisk autenticitet någon roll? Filmhistorien är ju full av illusioner, regionaliseringen bär knappast hela skulden. Illusoriska miljöer existerade långt innan Film i Väst och Filmpool Nord lockade till sig filmproduktioner från när och fjärran. Det ingick i arbetsuppgifterna på forna tiders drömfabriker att snickra fram olikartade inramningar, utan onödiga utflykter.

Samtidigt är det uppenbart att regionaliseringen, trots att den innebar ett brott med Stockholmscentreringen, även har bidragit till en urholkning av platsen, en reducering till kuliss, som gjort att otaliga svenska filmer utspelar sig ett obestämbart och utbytbart någonstans. Namngivna orter eller städer har nästan varit mer sällsynta än uppdiktade diton. På vilka platser lever egentligen människorna i En man som heter Ove, Flocken eller Mig äger ingen?

I dag finns det fyra olika filmfonder dit filmare kan vända sig för finansiering av långfilm: Film i Väst, Filmpool Nord, Film i Skåne och Film Capital Stockholm. Föga förvånande är det i dessa regioner som de flesta svenska långfilmer både spelas in och utspelar sig.

Det finns flera exempel på regioner som har drivit på för att etablera egna filmfonder, för att stoppa talangflykten till storstäderna och färgsätta de vita fläckarna på filmkartan. ”I Västernorrland har vi fantastiska vyer med varierade miljöer som sällan avbildats på vita duken. Det finns utrymme att visa upp en annan del av Sverige än den vi är vana vid att se”, skrev till exempel Film Västernorrlands Marie Nilsson i debattartikel i tidningen Allehanda våren 2018.

Argumentet är regional representation men frågan är väl om filmfonden skulle innebära en framskjuten position för Ånge, Njurunda eller Bollstabruk på vita duken – eller om den bara skulle bidra med ytterligare en nyans till den svenska filmens miljömässiga mischmasch. Här finns för övrigt en parallell till den svenska filmbranschens längtan efter produktionsrabatter, som ska dra filminspelningar till Sverige, på samma sätt som skattelättnader lockar filmteam till länder som Island, Marocko och Ungern. Alla verkar vilja förvandla sina vyer till filmkulisser.

Det är kanske mycket sagt att geografisk autenticitet blivit på modet igen, men John Skoogs och Victor Lindgrens filmer visar åtminstone att det inte enbart är en angelägenhet för Stockholmsfilmer. Filmer som utspelar sig i huvudstaden skäms ju sällan för sig, utan bjuder gärna på topografiska etableringsbilder. Nu har Stockholm dessutom återtagit tätpositionen på biograferna med besked – bland de senaste fem årens svenska spelfilmer utspelar sig 32 procent i länet.

Desto större anledning att titta närmare på filmskapare som vänder kameran åt ett helt annat håll.

Texten har tidigare publicerats i FLM Vår 2019.

Läs också: Någon annanstans i Sverige med Gabriela Pichler

Annons