fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 19 december 2019

Parasit är klassrevolt i en klass för sig

En arbetslös familj lyckas på omvägar bli tjänstefolk i en toppmodern villa. Bong Joon-hos familjethriller gör något så ovanligt som att gestalta klasskonflikter med svart humor och brutalt våld – och storslaget resultat. Sebastian Lindvall har sett Parasit.

En misstänkt telefonstöld skapade visserligen klasskrockande dramatik i Ruben Östlunds The square, men aldrig har väl smartphones spelat en så omtumlande roll i en Guldpalmsvinnare som i Parasit.

Med svart komik väver Bong Joon-ho ett intrikat nystan, som möjligen inte skulle känts så typiskt sydkoreanskt om det inte hade varit för Oldboy – hämnden. Bongs film är en skruvad familjethriller, lindad runt en moderniserad herrskap-och-tjänstefolkskonflikt, där arbetarfamiljen Kim med list och lögner infiltrerar överklassfamiljen Park.

Det börjar försiktigt med att sonen Ki-woo fejkar ett universitetsintyg för att ta över en mer bemedlad väns extraknäck som privatlärare. Vännen ska studera utomlands och vill att nördige Ki-woo, betraktad mer som kyskhetsbälte än konkurrent, ska underhålla familjen Parks rika och söta tonårsflicka tills hon är gammal nog att uppvaktas.

Väl insläppt i den toppmoderna villan, ritad av en geniförklarad arkitekt (i själva verket den lika geniale scenografen Lee Ha-jun), ser Ki-woo ett gyllene tillfälle att få in resten av sin arbetslösa familj i värmen. Systern blir tack vare ett förfalskat cv sonens konstlärare, pappan (spelad av Song Kang-ho från Bongs Memories of murder, The host och Snowpiercer) den framgångsrike patriarkens chaufför, mamman den hispiga fruns hushållerska.

Relationerna måste förbli hemliga för att skydda deras fejkade identiteter. Familjens desperata försök att upprätthålla fasaden ger upphov till nervpirrande situationskomik, men lögnen vilar på ett kontaktstyrt rekommendationssystem av mer generellt slag. När man väl välkomnats in i överklassens värme är det så mycket enklare att bara dröja sig kvar och ta för sig av livets fruktskål. ”Fake it till you make it”, som det heter. Skrattet fastnar i halsen.

På fritiden träder huvudpersonerna ur sina roller och lämnar arbetsplatsen rymliga minimalism för gemensamt stök under delat tak. Deras källarliknande lägenhet, en halvtrappa under marknivå, är fylld med snabbmatskartonger, smuts och småkryp. Till skillnad från Parks vackra panoramafönster, med utsikt över en privat trädgård, får Kim nöja sig med små fönster ut mot gatan. Där envisas en full man med att slå sjuor på deras hus – första gången kanske i tron att gränden omöjligt kan husera en familjebostad?

Parasit (Bong Joon-ho, 2019)

Parasit (Bong Joon-ho, 2019)

Med ökade inkomster ökar även Kims självförtroenden. Familjen får nog och låter den dryckesglade grändpissaren smaka på sin egen medicin. Revanschen fångas av systern med sin telefon i horisontellt läge, i slowmotion, varpå hennes videoupptagning plötsligt övergår i filmens. En sömlös upplösning mellan den glada amatörens fickkamera och proffsets Arri Alexa 65, det vill säga den digitala kameran som hanteras av filmens fotograf Hong Kyung-pyo (som förutom Bongs Mother och Snowpiercer även fotograferat sevärda skräckdramat The wailing och Murakami-filmatiseringen Bränd). Gränsen suddas ut mellan två tidiga filmtraditioner: Lumière-brödernas dokumentation av icke-iscensatt liv och Méliès konstgjorda illusioner. Nu smälter dessa traditioner ihop, tiderna har förändrats. Det är också en scen som fångar att skapandet och distributionen av rörlig bild står fler till buds. Vad man tycker om den saken beror nog på vilken av filmens familjer du frågar.

Scenen är mer än bara en kuriositet för filmvetare, eftersom den så kärnfullt fångar Bongs tematiska lek med gränser. Uppdelningen som framgår så tydligt av originaltiteln till tv-serien Herrskap och tjänstefolk (Upstairs, downstairs) gäller även i arkitektvillan, där familjen Park sover på den ljusa och fräscha övervåningen medan familjen Kim upptäcker mörka hemligheter i husets trånga och fuktiga källarkorridorer.

Samröret mellan över- och nedervåningsfolket förväntas ju ske under professionella former. Därav fru Parks stora chock när Ki-woo under första undervisningstillfället greppar tag i sin unga elevs handled, eller när hon i ett hemligt möte med Ki-taek svarar på en handskakning som det vore en olämplig invit. Ingen fysisk kontakt, tack.

Knappt hinner Ki-taek höra sin manlige arbetsgivare berätta om vikten av att respektera gränser innan han bryter mot samma regel genom att ställa en privat fråga. Vitalt visualiseras detta när Ki-taek vänder sig om från ratten, följt av en panorering mot baksätet så häftig att överträdelsen känns i hela kroppen. Men så kommer det – skrattet. Pappa Park finner sin enkla chaufför underhållande. Att han ens vågar!

”Vi måste prata mer om klass!”, hör man ofta kloka personer säga. Bong förstår dock hur tråkigt de flesta tycker det är att höra andra prata om det. Så istället gestaltar, dramatiserar, synliggör och satiriserar han. Brutaliserar, kanske är rätta ordet.

Parasit är klassrevolt i en klass för sig.

Annons