fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 19 december 2019

Claire Denis High life är en resa till livets mittpunkt

Deras mänsklighet förblir intakt, trots att rymdresenärerna beter sig som djur i Claire Denis High life. Charlotte Wiberg har sett en ful och vacker film.

Vid ett tillfälle i Claire Denis High Life ligger en bild på rymdlandskapet överlagrad över en bild på en kvinnas livmoder. Det är ingenting som inte har synts förr. Inte med exakt samma bild men principen har varit densamma. År 2001 – ett rymdäventyr (Kubrick, 1968) avslutas berömt med ett foster som svävar i rymden. Dessförinnan har astronauten Dave Bowman färdats genom ett maskhål där en psykedelisk kaskad av färger avlöses av ägg- och spermaliknande fenomen på rymdvalvet utanför hans rymdfarkost.

Att leta efter livets ursprung ute i rymden är ju inte heller så långsökt. Jorden har en gång fötts ur rymdens mörker. Rymdresor på film leder inte bara ut i det stora okända utan paradoxalt in i människans inre. Där finns de monstruösa äggen som sliter sönder magen på dess bärare i Alien-serien. Där finns Kelvins möte med sitt förflutna i Solaris (1972). Där finns Sam Bells möte med sina dubbelgångare i Moon (2009) och Dave Bowmans möte med sig själv i 2001. Och där finns Monte som ser sig återfödas i sitt barn Willows öga i High life. Fångna i ett rymdskepp som fungerar som ett reproduktionslaboratorium lika mycket som ett redskap för ett uppdrag i mänsklighetens tjänst, att söka fånga energi ur ett svart hål, är han och barnet de enda överlevande av en besättning bestående av kriminella och mördare. I tillbakablickar får vi se dem förgöra sig själva och varandra under den påfrestande resan.

Vid sidan av uppdraget är fångarna utlämnade till Doctor Dibs, en väldigt långhårig Juliette Binoche, som ”vigt sitt liv åt reproduktionen”. En efter en går männen in i runkbåset, ett rum som erbjuder både kvinnor och män sexuell tillfredsställelse, och ger sedan sin sperma åt Dibs, som med svarta handskar och vit rock i sin tur ger dem knark i ersättning. Hon inseminerar sperman i de unga kvinnliga fångarna. Men bara den gången hon anförskaffar sig sperman genom våldtäkt på en sovande Monte, som annars inte lämnar ifrån sig den och inte använder runkbåset, och för in den i den lika sovande och annars motsträviga Boise blir det ett överlevande barn.

High life (Claire Denis, 2018)

High life (Claire Denis, 2018)

Dibs är också en fånge. Hon har dödat sina egna barn och sin make. ”Mitt är det enda brott värt namnet!” ropar hon triumferande i korridoren. De andra är bara småbusar, menar hon – thugs. Att hon regerar över både liv och död är bara logiskt i Denis universum. Här finns inget som bara är ljust, inget som bara är mörkt. Och på rymdskeppet härskar livsdrifterna och impulserna blint. Runkbåset läcker av kroppsvätskor. En växtträdgård prunkar och dryper av fukt, med ett lik nedgrävt i den grunda jorden. ”Jag vet att jag ser ut som en häxa”, säger Dibs till Monte efter en intensiv sejour i runkbåset, där hon i extasen ser ut att rida på ett vilt djur med en hårig orm på sin bakdel. ”Det är som att du har blivit en spermashaman”, säger han till henne angående hennes mission, och understryker det häxlika ytterligare.

High life är stundvis nästan som en parodi på sig själv – den är en egendomlig legering mellan pekoral och mästerverk.

Jag vet inte om Claire Denis kallar sig feminist, förmodligen gör hon inte det som äldre fransk intellektuell, men jag dristar mig att kalla henne en feministisk regissör, på grund av hur hon komplicerar bilden av könen och gestaltar ett kvinnligt begär. När en fransk arthouse-feminist gör science fiction kan en förvänta sig en pretentiös historia som är fullt av sex, och det är precis vad en får. High life är stundvis nästan som en parodi på sig själv – den är en egendomlig legering mellan pekoral och mästerverk. När doktor Dibs allsmäktigt tippar runt på tårna i korridoren efter att ha drogat ner alla med en substans i vattnet överväger pekoralen – de döda kropparna, uppklädda i astronautdräkter, långsamt fallande i rymden är däremot ett mästerverk. I den feministiska filmtidskriften Another gaze skriver Hanna Paveck att överlagringen av Boises livmoder ovanpå stjärnlandskapet visar kvinnans underliv som ett landskap att exploatera, såsom människor exploaterar rymden och, tja, alla andra landskap. Jag påstår inte att hon har fel, men vill lägga en annan tolkning vid sidan om: en där kvinnans inre är själva centrum av universum.

Den havande unga kvinnan själv, Boise, är emellertid inte glad. När barnet är fött ligger hon apatisk med mjölk rinnande ner från brösten – ”Den fick mig”, snyftar hon. Innan har hon sagt att hennes kropp lyder henne, och att hon därför aldrig skulle bli gravid. Kvinnan fru Dibs må härska över liv och död (och bestämmer över sin egen död genom att begå självmord när hon lyckats framodla ett barn), men det är i sin tur ”naturen”, kroppen, en blind kraft, som hon gjort sig till tjänare till. Sjukdomar, men framför allt en serie våldshandlingar, till synes utlösta av de båda våldtäkter som äger rum på skeppet, decimerar besättningen. Både kvinnan och mannen är förmögen att våldta men mannens våldtäkt är blodig och bestraffas med döden. Häxan doktor Dibs lyckas åstadkomma en dyad av barn och omsorgsgivare som skulle kunna innebära mänsklighetens överlevnad. Det är livets princip som vinner. Modersinstinkten, här hos en man, är starkare än destruktiviteten.

Denis har sagt att mordet på James Bulger, en treårig pojke som slogs ihjäl av två äldre pojkar 1993, fanns i bakgrunden vid uppbyggnaden av rollfiguren Monte, spelad av Robert Pattinson, men utifrån de fragment ur dennes bakgrund vi får ta del av har jag svårt att göra kopplingen. Klart är i och för sig att Monte slagit ihjäl någon vid en ålder då han var att betrakta som barn. Men de elliptiska scenerna visar hur han leker med en hund efterföljd av en flicka, hur hunden sedan ligger död i vattnet betraktad av flickan och hur flickan sedan själv ligger död. I rymdskeppet säger Monte kryptiskt att han som barn blivit uppfostrad av sin hund, sedan säger dottern Willow i sista delen i filmen att hon sett dokument som säger att han slagit ihjäl en vän på grund av en hund. Det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att flickan dödat Montes hund, en hund som var hans klippa på jorden, och att han därför slog ihjäl henne. Detta är något helt annat än att tillsammans med en jämngammal vän tortera ett mindre barn till döds. Kanske backade Denis från att gestalta något alltför provocerande. Kanske är en större publik inte mottaglig för tanken att både den sadistiska best som dödade James Bulger och den unge man som ömsint vårdar Willow ombord på rymdskeppet skulle kunna rymmas inom samma skinn. Det mörkaste onda och det vackraste ljusa i en och samma gestalt. Principen är dock kvar i filmen – en kan, även om hon inte är alltför sympatisk, se den i gestalten doktor Dibs, eller helt enkelt i filmen och rymdskeppet som helhet. Intet mänskligt är främmande.

High life (Claire Denis, 2018)

High life (Claire Denis, 2018)

Och hundar är väl också människor, eller tvärtom. I alla fall så behandlas de likadant. Ett likadant rymdskepp kommer farande mot Monte och Willow, och ombord, visar det sig, finns bara hundar i olika former och storlekar, tama och vilda, traumatiserade, levande och döda. De har också hänsynslöst skickats ut i rymden. Här är det förstås omöjligt att inte tänka på den sovjetiska rymdhunden Lajka, som sköts upp i omloppsbana runt jorden i kapseln Sputnik 2 år 1957, utan att avsikten var att hon skulle komma levande tillbaka. Hon dog av överhettning redan efter 5-6 timmar. På samma sätt är det myndigheterna som skickat upp Monte och hans medfångar likgiltigt om de överlever eller inte – de är ballast, varelser som i bästa fall kan användas till förmån för resten av mänskligheten, rymdfarkosten med de övergivna hjälplösa djuren är en spegelbild av Montes och Willows egen fast en skulle kunna hävda att hundarna klarat sig bättre.

Ett kort inskott i filmen visar en intervju på jorden med en indisk vetenskapsman som motsätter sig detta sätt att använda fångar. ”Är det verkligen så västerländska regeringar vill handskas med kriminella? De får inte ens veta att… att de aldrig kommer att komma tillbaka. Vi kan inte ens kontakta dem. Deras meddelanden och rapporter tar nu åratal att nå oss… vi kommer att vara ben och aska medan de fortfarande slungas genom rymden.” Detta inskott knyter inte an till någonting annat i filmen, utan är bara där för att ge lite bakgrundsinformation och perspektiv. Det står ut från resten av filmen på samma sätt som de hallucinatoriska bilderna på doktor Dibs i runkbåset. Det är ett djärvt drag, Denis struntar magnifikt i alla dramaturgiska regler och det gör hon rätt i.   

High life är en kantig film. Otymplig, som själva rymdfarkosten, en rektangulär behållare som möjligen kan ta pris som minst eleganta rymdfarkost på film någonsin. Vissa inslag i filmen känns, som sagt, närmast löjeväckande, och särskilt gäller det den osannolika häxgestalten doktor Dibs. Men när jag tänker efter är det nog få av Denis filmer jag utan vidare skulle säga är ”bra”. Jag skulle kanske bara säga det om Beau travail (1999) och White material (2009), två filmer som kan sägas vara ”well rounded”, fulla av känsla men estetiskt harmoniska. Enhetlighet i färgskala, ton och uttryck karakteriserar också en mellanfilm som Svinen (2013). High life, däremot, är, precis som Denis förra resa till genreland, skräckfilmen Trouble every day (2001), en vildsint film. Vildsint som huskompositörens, Stuart Staples från Tindersticks, soundtrack, vilket börjar med ett disharmoniskt brölande, fortsätter med en distad gitarr och avslutas med en skir, melankolisk melodi.

Men High life stannar i huvudet, inte minst just på grund av, snarare än trots sin bråkighet – återigen, på samma sätt som Trouble every day. Denis går till överdrift. Ingen av hennes rollfigurer har god smak. ”Sug min kuk. Snälla,” säger mannen som ligger döende efter en stroke till doktor Dibs. Hon är lite väl ivrig att hjälpa honom över till den andra sidan, lägger sig kärleksfullt hos honom medan han dör. Andra rollfigurer är mer ogenomskinliga. Boise slår enigmatiskt ihjäl piloten och sätter sig själv i kapseln som styr mot det svarta hålet, men förvandlas till en blodig massa innanför hjälmen. Vi får inte veta vad som är hennes historia. Vi ser de unga kvinnorna bete sig ”som djur” och de kallas flera gånger för ”scum”, men deras mänsklighet förblir ändå intakt. De är intresseväckande gestalter av mörker och ljus i en ful och vacker film.

Läs också: Claire Denis gör sci-fi som ingen annan i High life

Annons