Pedro Costa fortsätter putsa på sitt formspråk i Vitalina Varela. Alltsedan debuten med O Sangue har regissören vidareutvecklat Robert Bressons transcendentala filmskapande i en egen riktning. Detta främst genom renodling. Straub/Huillets stilisering av Bressons modeller utgör nyckeln till en ny logik där poesi och litterär abstraktion tillåts verka obehindrat.
Detta är ett slags spinoff på en episod ur regissörens förra film Horse money, som i sin tur var ett slags vidareutveckling av Costas Fontainhas-trilogi med filmerna Ossos (1997), In Vanda’s room (2000) och Colossal youth (2006) som alla utspelar sig i samma hörna av Lissabon. Titelpersonen Vitalina Varela har väntat i tjugofem år på att få återse sin man. När hon slutligen beger sig från Kap Verde till Lissabon med detta syfte, får hon veta att maken gått bort för tre dagar före ankomsten. Att rollkaraktärerna bär samma namn som sina skådespelare är fullt logiskt i filmens universum. Här saknas polariteten mellan fakta och dikt, nu och då, liv eller död.
Costas två senaste filmer kan betecknas som inverterade zombiefilmer. De levande döda, får sällskap av döda levande. En reva verkar uppstått i rumtiden när Ventura nobbade den nyproducerade lägenheten i Colossal youth. I denna parallella verklighet fortsätter den Kap Verdeanska diasporans osaliga andar vandra omkring bland nakna betongstrukturer. De upprepar nyckelfraser för sig själva, medan de snubblar fram i dunkla gränder. I denna värld går solen alltmer sällan upp, när den väl gör det håller vi oss bland mörka skuggor.
Costa har tillsammans med filmfotografen Leonardo Simões uppnått en fullkomligt singulär estetik. Istället för att med kameraoptiken efterlikna det mänskliga ögats perception, har de valt en egen väg vad det gäller ljussättning, bildutsnitt och främst exponering. Detta är garanterat en av filmhistoriens mörkaste filmer, åtminstone sett till bildexponering. Uppskattningsvis 60% av bildytan består av skugga, svärta. Sällan ser vi ett ansikte fullt ljussatt, än mer sällan har bildrummet en distinkt kant. Ljuset mynnar ut i en diffus svärta, ytan är snarare cirkelformad eller elliptisk, än en box.
Det bestämda avståndstagandet från realism skapar en hypernärvaro där ut- och intryck får ohämmad styrka. När alla sanningsanspråk eliminerats, blir det enda viktiga den poetiska rättvisan. Det är svårt att sätta fingret på vilket känslomässigt tillstånd filmen befinner sig i. All vrede, oro, och sorg som funnits i tidigare filmer, har mattats av, transcenderat. Vitalina Varela fokuserar istället sin energi på ett hus hon tillsammans med maken upprättat utanför Tarrafal i Kap Verde, precis innan han slutligen lämnade henne. I tillbakablickar som går att kalla smöriga, förvandlas denna korta sinnesfrid till någonting sublimt.
Hur det än förefaller är det djupt drabbande att återstifta bekantskapen med Fontainhas gengångare. De få ljuspunkterna i den mörka Lissabonnatten inger en stark förnimmelse av den mänskliga själens okuvliga värdighet. Vi påminns samtidigt också om filmmediets potential som konstart, om vi slutar låta historieberättandet fjättra den.
