fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 7 november 2019

Beanpole är ett kraftprov med drag av mossighet

Den filmiska vurmen för historien har gått varvet runt när unga regissörer levandegör 1900-talet med teatral mossighet. Kantemir Balagovs film imponerar visuellt men brister i människoskildringen, skriver Kim Ekberg som har sett Beanpole på Stockholms filmfestival.

дылда, eller beanpole på engelska, som betyder ungefär bönstjälk är ett nedlåtande sätt att benämna gängliga personer. En sådan är Iya, som lever i Leningrad 1945 och precis som sin omvärld lider av posttraumatiska stressyndrom efter kriget.  Som sjuksköterska på ett veteransjukhus omser hon andra soldater, samtidigt som hon förringar sina egna symptom.

Det är omöjligt att se Beanpole utan att tänka på fjolårets festivalfavorit Sunset, av László Nemes. Bägge är brunmurriga (öst-)europeiska arthousefilmer med stora cinematiska och historiska anspråk. Filmerna försöker levandegöra sina epoker genom vindlande gatuscener, men genomsyras samtidigt av en teatral mossighet vi inte sett på bio sedan åttiotalet.

Det är både roligt och oroväckande att avsändarna är pigga nykomlingar, istället för förkalkade veterangubbar.

Ett ungt gäng ligger bakom filmen: regissören Kantemir Balagov är född 1991, och fotografen Kseniya Sereda 1994. Det är både roligt och oroväckande att avsändarna är pigga nykomlingar, istället för förkalkade veterangubbar. Vurmen för filmhistorien (och världshistorien) får ses som en allt mer återkommande tendens i en filmvärld (och värld) som verkar nått en återvändsgränd.

Beanpole är på alla tekniska plan ett utomordentligt kraftprov. Allra mest imponerande arbete står tidigare nämnda filmfotograf för. Det delikata färgfotot drar sig varken för färgstick, blandljus eller expressionistiska ljussättningar. Även kostym- och frisyravdelningen förtjänar varsin eloge för alla hårläggningar och stickade tröjor som aktivt bryter mot den sovjetiska gråhetsnormen.

Men utöver det cinefila muskelflexandet är det svårt att övertygas. Det finns ansatser inom en rad teman rörande; vänskap; moderskap; lesbiskhet; systerskap – men inget lämnar prototypstadiet. Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte sägs vara en förebild, men förlagans humanism lyser med sin frånvaro. Alla mjuka värden förefaller approprierade för effekts skull.

På pappret är detta en strålande film. Men jag köper inte de skisserade karaktärsskildringarna. Huvudpersonerna, väninnorna Iya och Masha blir endast funktioner i en konstruktion. Deras PTSD-relaterade hälsoproblem blir tomma manér: Masha blöder näsblod, Iya blir som fastfrusen och onåbar. Varje gång detta händer fyller ljudläggaren i med en lång musikalisk ton, så ingen kan missa vad som händer. Kantemir Balagov är värd fler chanser men i nästa film av regissören önskar jag mer undertext, och färre understrykningar.

Annons