fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 30 oktober 2019

Sion Sonos The forest of love är en ultravåldsam bergochdalbana

Den japanske regissören har gjort en utmattande och kompromisslös Netflixfilm, med gott om oförutsägbara humörsvängningar. Sebastian Lindvall har sett ännu ett stycke poetisk punkrock signerat Sion Sono.

Vid det här laget har Netflix samlat på sig några cinefila fjädrar i hatten. Filmer av Noah Baumbach, Bong Joon-ho, bröderna Coen och Alfonso Cuarón får tungt sällskap 27 november med premiären av Martin Scorseses maffiaepos The Irishman.

Roligt nog har prestigeprofilering inte på något sätt stått i vägen för satsningar på genrefilm av namnkunniga regissörer. Förutom Stephen King-filmatiseringar av blandad kvalitet har även desto märkligare filmer sett dagens ljus – däribland Jeremy Saulniers Hold the dark, Gareth Evans Apostle, Dan Gilroys Velvet buzzsaw och Ciarán Foys Eli. Häromveckan nådde genreauteurismen skränig maxvolym med The forest of love, skriven och regisserad av den japanska filmens stora prettopunkare Sion Sono.

Sono har börjat närma sig produktionstakt som Takashi Miike, varför det blivit smått omöjligt att hålla jämna steg med honom. Sedan han slog igenom 2001 med samtidssatiren Suicide club har han chockat publiken med ero-guro-mysteriet Strange circus, prisats på Berlins filmfestival för sitt nästan fyra timmar långa galenskapsepos Love exposure, fått respekterade tidskriften Kinema Junpos regipriser för seriemördarfilmerna Cold fish och Guilty of romance samt tagit en något seriösare vändning med post-Fukushima-dramerna Himizu och The land of hope. Bland annat.

Min relation till Sono har blivit mer sporadisk med åren, vilket gör det än roligare att återförenas via en så minnesuppfriskande bakåtblickare som The forest of love. Liksom i Why don’t you play in hell? handlar det om unga filmskapare vars inspelning övergår i blodigt allvar, men denna gång är figurerna mer självbiografiskt färgade. Rent utseendemässigt finns vissa likheter med Sono i yngre dagar, men framför allt ringer klockan när de snackar drömmen om att tävla på Pia – den Tokyobaserade filmfestivalen där Sono en gång prisades för sin experimentella, semidokumentära Blomsterväg för män.

The forest of love (Sion Sono, 2019)

The forest of love (Sion Sono, 2019)

Filmskaparna springer på en jämnårig gatumusikant som just anlänt till Tokyo. De tar honom under sina vingar och tänker att han måste bli av med oskulden, vilket leder grabbarna till en jämnårig före detta skolkamrat. Hon i sin tur slussar dem vidare till sin blyga, oskuldsfulla ex-kompis som hon en gång misslyckades begå kollektivt självmord med (en blinkning till Suicide club). Så småningom framgår det att båda tjejerna fallit offer för bedragaren och misstänkte seriemördaren Joe Murata, en mästermanipulatör i medelåldern som snabbt blir huvudperson i ungdomarnas film. Snabbt lyckas Murata linda hela gänget runt sitt lillfinger och sektledarmässigt ta över produktionen.

Ja, handlingen är rörig. Kausaliteten följer en så hysterisk logik att man inte får grepp om händelserna förrän man underkastar sig kaoset – ett allmänt krav för att uppskatta Sono fullt ut. Medan tidigare nämnda Miike visat sig ha många strängar på sin lyra ger sig alltid Sono fan på att tolka allt som poetisk punkrock. Oförutsägbara humörsvängningar blir en del av charmen när Sono pendlar från halvnakna ungdomar som skriker i mun på varandra till vackra minnesbilder tonsatta med Gustav Mahlers femte symfoni, från spända familjemiddagar till groteska storkok på styckade kroppsdelar.

The forest of love klockar in på drygt två och en halv timme. En utmattande och kompromisslös upplevelse, vilket som vanligt talar för både Sonos styrka och svaghet. Ibland blir vansinnessprinten så explosionsartad att man får andnöd och funderar på att ge upp, men just denna upproriska våldsgästarmentalitet får ny kraft i ett strömmat sammanhang. Säga vad man vill om Netflix, men bara att se deras välkomstsida prydas av en så ultravåldsam och emotionellt osäkrad bergochdalbana ger en hopp. Och tyder på något slags mod.

Kanske är det just därför de valt att samarbeta med en filmskapare av Sonos kaliber? Rida på en rivigare image. Signalera oförutsägbar galenskap. Få det strömmade utbudet att verka lite mindre strömlinjeformat.

Well played, Netflix.

Läs också: Japanske provokatören Sion Sono gör ruinfilmer efter Fukushima

Annons