fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 8 oktober 2019

Marianne & Leonard lyckas aldrig levandegöra människan bakom musan

Marianne & Leonard – Words of love (2019)

Nick Broomfield intar en ogenerad hållning till konceptet om musan i dokumentären om Leonard Cohens mest besjungna kärlek. Calle Wahlström ser en film som aldrig blir Marianne Ihlens egen berättelse.

Musan är ett minst sagt långlivat koncept. I den grekiska mytologin fanns en för varje konstform. Euterpe hette musikens. Sedan dess har de haft många namn eftersom varken mytologiseringen eller fascinationen tycks ha upphört. Varför, kan man undra, är vi så benägna att reproducera denna bild och försöka identifiera besjungna kärleksintressen. Dokumentären Marianne & Leonard – Words of love vill göra både och, men lyckas bara med det ena.

Dokumentärfilmaren Nick Broomfield intar en ogenerad hållning till ämnet och påbörjar inte bara berättelsen på den grekiska ön Hydra, utan låter även norska Marianne Ihlen ta bladet från munnen på filmens ljudspår: “Jag var hans grekiska musa som satt vid hans fötter, och han var den skapande.” Han var förstås Leonard Cohen.

Inledningsvis beskrivs Hydra som en paradisö där till och med luften har en kvalitet av silke. Där möttes Marianne och Leonard på 1960-talet. Hon beskriver tiden som lycklig. Leonard skrev, de solade, älskade, drack och diskuterade. De fick varandra att känna sig vackra. Till verken Leonard Cohen skrev under tiden på Hydra hör hans andra och sista roman: Sköna förlorare. På ljudspåret får Cohen tillägga att han antagligen drog i sig en del tjack vid tiden. De febriga profaniteterna om sex och indianer i Sköna förlorare gick initialt varken hem hos läsare eller kritiker. Istället kom Cohen att pröva sig på musik. Resten känner vi till.

Under tiden gjorde Marianne smörgåsar, städade och var till lags. I upptagningar från gamla intervjuer medger hon att tillvaron på Hydra kunde få henne att känna sig rotlös, som den enda som inte sjöng, skrev, skulpterade eller målade. Hennes konst blev livet. Knappast originellt tillägger hon med ett skratt. Det ska tilläggas att Broomfield inte lägger någon större energi på att redovisa i vilket eller vilka sammanhang, av eller med vem, intervjuer med Marianne gjorts. Dokumentären präglas överhuvudtaget av en bristande transparens när det kommer till källmaterial.

Broomfield hade gott kunnat ägna porträttet av denna bon vivant mer tid. Men i likhet med många andra berättelser om berömda musor skrivs Marianne Ihlens krönika i relation till konstnärens. När de är isär, eller hon inte passar in, är det berättelsen om honom, som vi ju redan vet så mycket om. Som jämförelse gjorde Kasper Collin ett föredömligt jobb med det dokumentära gestaltandet av Lee och Helen Morgans tragiska kärlekshistoria i I called him Morgan. Filmerna delar problemet med alltför många talking heads, speciellt i relation till männens musik. Men utöver detta lyckas Collin sätta en stämning och levandegöra en romans. Han levandegör till och med sitt källmaterial. Broomfield är snarast kreativt skeppsbruten på en paradisö han gång på gång närmar sig med trötta drönarbilder. Att jämföra Bradford Youngs stämningsfulla 16-mmbilder av ett snöigt New York i I called him Morgan är nästan elakt. I Marianne & Leonard sätts istället all tilltro till Marianne Ihlens skönhet och utstrålning i gryniga semesterfilmer och ett allmänintresse för Leonard Cohen.

Marianne & Leonard – Words of love (2019)

Marianne & Leonard – Words of love (2019)

Marianne och Leonards relation tar slut, under tiden har Cohen även haft många andra kvinnor, bland annat Suzanne Verdal vars namn är det första vi hör på debutskivan Songs of Leonard Cohen. Mariannes hörs först på skivans b-sida. Och då som ett avsked: So long Marianne. Det ter sig som att hon får hantera baksmällan från 60-talets fria kärlek och experimenterande med droger. I filmen antyds det att den hedonistiska tillvaron på Hydra kanske främst gick ut över hennes son Axel, som senare skulle institutionaliseras. I filmen heter det att många andra familjer och konstnärer bröts ner av tillvaron på den grekiska ön. Leonard Cohens liv såg också sin beskärda del motgångar, men han tycks alltid landat på fötterna.

Marianne Ihlen var inte bara en poets och musikers musa, även om det är relationen med Leonard Cohen hon kommit att bli mest känd för. Hon beskrivs snarare som en musa för alla konstformer. Innan tiden med Cohen var hon gift med den norske författaren Axel Jensen, vars våldsamhet drev henne till Hydra. Senare i London var hon ett slags musa även till sångerskan Julie Felix. Och berättelsen om Marianne och Leonard hinner knappt börja innan Broomfield hunnit inflika att också regissören själv var en av Mariannes älskare. Hon är i minnet alltså inte minst filmskaparens musa. Senare får vi veta att Marianne uppmuntrade honom att göra sin första film. Ändå blir hon nästan perifer i vad som borde vara hennes berättelse. Någon som uppmuntrar, älskar, lider, kort sagt nästan alltid underkastar sig. Någon som är utbytbar.

I kontrast till Broomfields arketypiska skildring av musan kommer jag att tänka på The heart is a drum, som i likhet med I called him Morgan just nu går att se på SVT-play. I The heart is a drum finns istället en outbytbar kärlek. Kanske var den aldrig ens besvarad. Det är musikern själv, den avlidne trummisen Klaus Dinger, som i en telefonintervju från 1998 insisterar på att prata om sin Lieber Honig – en svensk tjej han umgicks med på det tidiga 1970-talet. Efter deras uppbrott ska saknaden inspirerat till det malande trumkomp som kom att kallas motorik av tyska musikjournalister och blev tongivande för band som Neu! och La Düsseldorf.

Likt Marianne & Leonard glider The heart is a drum ifrån kärlekshistorien för dröja vid musikens betydelse. Men regissören Jacob Frössén har det goda omdömet att inte försöka besvara frågan vem denna Lieber Honig var. Hon förblir det odefinierade föremålet för Dingers längtan och drivkraften till den känsla av stillastående framåtrörelse som är signifikativt för den excentriske krautrockaren. Även om detta Werthersaktiga lidande så skulle vara en efterkonstruktion presenterar Frössén i alla fall ett samband mellan musikerns verk och brustna hjärta. Broomfield saknar motsvarande analys. Istället sätter han Marianne på piedestal, där att betrakta när det passar. Inte helt olikt hur Cohen kom och gick i hennes liv.

Kanske hade Broomfield kunnat svara på frågan vem Marianne Ihlen var. Istället reduceras hon till musa. Ordet upprepas genom hela filmen, men klingar lika tomt varje gång oavsett om hennes och Leonard Cohens ömsesidiga affektion överlevde deras förhållande. Det är slappt, för att inte säga lite genant. För Cohenfans finns det istället arkivbilder att vila ögonen på liksom intressanta anekdoter och fina framträdanden att lystra till. För de som väntade sig något mer finns inte lika mycket att hämta.

Läs också: Drottningen av soul kommer till liv igen i Amazing Grace

Annons