fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 9 maj 2019

Tantskräcken åldras med värdighet

Trots många osmickrande porträtt kan tantskräcken också göra uppror mot fördomar om åldrade kvinnor. Sebastian Lindvall om en subgenre där gammal är äldst.

I en drömfabrik avgudar ungdom och skönhet är det upp till skräckfilmen att slå sönder spegeln och riva upp rynkor med skärvorna. Även i de mörkaste filmerna kan det med åldern finnas en och annan silverräv att identifiera sig med, men med kvinnor är det sämre ställt. Skräcktanterna lever man sig ogärna in i. Snarare hemsöks man av dem.

Norma Bates i Psycho, den förruttnade badkarskvinnan i The shining, den kärringliknande dvärgen i Rösten från andra sidan – figurer som dessa har gett upphov till en och annan mardröm. Skrynkliga, gråhåriga och hängiga. Som att serveras sur modersmjölk i ett glas med klumpar på botten.

När jag långt senare ser The witch, The visit och The nun, blott tre exempel på gerontofobiska filmer från senare år, är det svårt att inte påminnas om tantskräckens odödlighet. Varför är menopausen ett sånt lyckat startskott för blodisande obehag?

Klimakteriet har diskuterats flitigt på kultursidor under hösten. SVT:s tv-serie Klimakteriet – det ska hända dig med har fått sällskap av antologin Klimakteriet, ur vilken Åsa Beckmans kapitel publicerades i Dagens Nyheter. En fin text om att hantera sorgen, möta förlusterna, erkänna och härbärgera smärtan som uppstår med kvinnors övergångsperiod. Och om den outtalade uppgiften att vara sedd och tilldragande: ”Detta som vår kultur genom århundraden lärt oss att sträva efter, ombesörja och upprätthålla. Kvinnor som objekt på fresker och målningar, på fotografier, filmdukar, i tidningar, magasin och reklam.”

Förutom grande dame guignol benämns ibland dessa skräckporträtt av åldrade kvinnor som ”psycho-biddy”, ”hagsploitation” och ”hag horror”. Kär tant har många namn.

Möjligen står vi alla chanslösa inför konsumtionskulturens idealbilder, men för kvinnor slår det hårdast. Inte minst de som en gång solat sig i kulturens strålkastarljus.

År 1950 kom Allt om Eva och Sunset Boulevard, idag betraktade som amerikanska klassiker. Båda filmerna dramatiserar stjärnors psykiskt påfrestande konflikter med åldrandet – i den förra som en kamp för att behålla platsen i rampljuset, i den senare som en guide genom ett spökhus byggt på nostalgi.

Bette Davis, som spelar åldrad Broadwayskådespelare i Allt om Eva, skulle drygt tio år senare bli ett panikartat ansikte utåt för skräckfilmens hantering av Hollywoods odöda supernovor. I Robert Aldrichs Vad hände med Baby Jane? från 1962 spelar Davis den före detta barnstjärnan som tar hand om sin förlamade syster Blanche, en tidigare Hollywoodaktris vars karriär avslutades efter en bilolycka. Bitterheten, avundsjukan och hatet sprudlar av den verkliga rivalitet som fanns mellan Davis och hennes motspelerska, Joan Crawford.

När filmen blev en succé försökte båda slå mynt på nytändningen. Davis regisserades av Aldrich några år senare i rollen som misstänkt halshuggare i Hysch, hysch, Charlotte! och gjorde därefter den galna titelrollen i Seth Holts Barnjungfrun. Ungefär samtidigt spelade Crawford en yxsvingande toka i William Castles Strait-Jacket och hispig cirkusdirektör i Jim O’Connollys Berserk!.

Dessa filmer ingår i ett slags subgenre som Peter Shelley utforskar på djupet i boken Grande dame guignol cinema: A history of hag horror from Baby Jane to Mother. Förutom grande dame guignol benämns ibland dessa skräckporträtt av åldrade kvinnor som ”psycho-biddy”, ”hagsploitation” och ”hag horror”. Kär tant har många namn.

Att gå från guld och glamour till att spela skräckhagga må låta föga smickrande, men i själva verket gav denna sextiotalsvåg en ny chans för vissna skådespelerskor att blomma ut på sätt som de inte längre tilläts göra i det traditionella Hollywoodsystemet.

Den mest framgångsrika arvtagerskan i modern tid är Jessica Lange. Hennes samarbeten med Ryan Murphy, i American horror story såväl som Feud (där hon spelar just Joan Crawford), har bland annat resulterat i en Golden Globe-vinst och fyra nomineringar. Med sitt skönhetsopererade yttre är kanske inte Lange det bästa exemplet på att vår tid visst står ut med en äldre kvinnas utseende, för att parafrasera rubriken till Beckmans text. Men i Murphys regi får hon åtminstone tillfälle att göra överspelt uppror mot några av fördomarna som omgärdar den åldrade kvinnokroppen.

I Luca Guadagninos Suspiria, som är betydligt mer body horror än Dario Argentos original, får man nästan kväljningar av den feta, groteskt missbildade moder Markos. Hennes yttre kontrasterats mot unga, vackra och så småningom nakna danserskor.  ”Det är en väldigt intressant skildring av fysisk femininitet och kvinnlighet”, säger 21-åriga skådespelerskan Chloë Grace Moretz som anser att filmens nakenhet är stärkande. Troligtvis syftar Mortetz här mer på sig själv och sina hyfsat jämnåriga, konventionellt vackra kolleger än det uråldriga mammamonstret Markos.

Den sextiotalistiska haggskräcken må genomsyras av något så ofräscht som åldersframkallad hysteri, men genren går även att betrakta som en välkomnande scen. En scen där äldre kvinnor kan möta förluster, skrämma slag och spela ut sina smärtor. Där Lange står idag, men vi en vacker dag kanske får se Moretz. En scen som genom att fästa sig vid åldrandet framstår som så mycket mer tidlös än många andra subgenrer.

Så hurra för haggskräcken! Må den fortsätta åldras med ovärdighet.

Annons