fbpx
Kritik & essä Anders Annikas, 11 april 2019

Lino Brockas realistiska instinkt förändrade den filippinska filmen

Manila in the claws of light (Lino Brocka, 1975)

När Ferdinand Marcos införde krigslagar i Filippinerna 1972 bestämde sig Lino Brocka för att visa landet för vad det verkligen var. Anders Annikas skriver om klasskildringen Manila in the claws of light från 1975, som nyligen gavs ut i restaurerat skick.

Drygt halvvägs in i den filippinske regissören Lav Diaz slow cinema-epos Evolution of a Filipino family från 2004 får en av huvudpersonerna i uppdrag att mörda regissören Lino Brocka. Som förberedelse tilldelas han en videokassett med en dokumentär om Brocka, men blir så berörd att han smiter från sitt uppdrag. En tydligare hyllning är svår att tänka sig.

När Filippinernas president Ferdinand Marcos 1972 utlyste undantagstillstånd innebar det i praktiken att landet blev en diktatur. Teater- och filmregissören Lino Brocka reagerade starkt. Hans filmer tog inte uttalad ställning mot Marcos, men han fattade däremot ett medvetet beslut att göra realistisk film som visade Filippinerna för vad det verkligen var.

Under 60-talet dominerades det filmälskande landets biorepertoar av genrefilm – action, komedier, westerns och skräck – och Brockas karriär var inget undantag. Han debuterade 1970 med en ripoff på Sound of music och av de nära 70 filmer han regisserade var de allra flesta kommersiella quickies, oftast melodramer baserade på tecknade såpa-serier. Blott ett halvdussin räknas som betydande kvalitetsfilmer, och även de hade en bred målgrupp – flera drog storpublik. Men framför allt förändrade de den filippinska filmen.

Manila in the claws of light (Lino Brocka, 1975)

Manila in the claws of light (Lino Brocka, 1975)

I Brockas mest kända film, Manila in the claws of light, anländer den unge fiskaren Julio till Manila för att leta efter sin flickvän Ligaya. I soldränkta, romantiska flashbacks ser vi dem diskutera huruvida Ligaya ska anta det erbjudande om jobb i Manila hon fått av en främmande välgörare. (Spoiler: hon borde ha låtit bli.) Men det tar tid att hitta Ligaya, och under den tiden måste Julio försörja sig. Han knegar på olika byggarbetsplatser, där lönen är dålig och säkerheten sämre. Efter att ha blivit av med ett sådant jobb träffar han en call boy och prövar också att arbeta som prostituerad.

Manila in the claws of light är en klasskildring. Även om Brocka inte nämner Marcos är han tydlig i sin kritik mot kapitalismen och det filippinska klassamhället, där alla slår nedåt och skor sig på den svagares bekostnad. Samtidigt är solidariteten mellan de arbetande männen stark – på bygget såväl som bordellen. När någon behöver hjälp ställer man upp. Och tvärtom: En av Julios arbetskamrater från bygget går kvällskurser och lyckas ta sig ur misären och få jobb på en reklambyrå. När han senare springer in i Julio bjuder han visserligen på lunch, men markerar nonchalant sin nya klasstillhörighet. Närheten är bortblåst.

Manila in the claws of light är också en sorts stadssymfoni, inramad av Mike de Leons uttrycksfulla färgfoto och Max Jocsons sporadiska, oväntade synt-soundtrack. ”Ljusets klor” är en metafor för hur landsortsbor lockas till storstaden likt nattfjärilar kring ljuset (för övrigt en resa den unge Brocka själv gjort). Romanen av Edgardo Reyes som filmen bygger på heter bara In the claws of light, men Brocka lade till Manila i titeln för att markera att hans film också handlar om den specifika staden Manila. Inspelad på plats i ett flertal olika stadsdelar ger den unik tillgång till den filippinska huvudstaden.

Manila in the claws of light (Lino Brocka, 1975)

Manila in the claws of light (Lino Brocka, 1975)

Brocka var influerad av såväl neorealism som film noir, han hade tittat på film sedan barnsben och lär ha varit särskilt förtjust i den amerikanske skådespelaren John Garfield. Hans engagemang för utsatta människor började tidigt, innan Marcos-tiden – han var mormon och volontärarbetade bland annat på en spetälskekoloni på Hawaii. Lino Brocka var också homosexuell, och häri ligger nyckeln till ytterligare en unik aspekt av hans filmer. Brocka har ett slags manlig blick – male gaze – men inte på kvinnorna, utan på männen. Det gäller även i filmer med kvinnliga huvudpersoner, som Insiang (den första filippinska film som visades i Cannes) eller Bona (den enda av Brockas filmer som gick upp på bio i Sverige). Kameran vilar på männens (ofta avklädda) överkroppar på ett sätt som både skiljer sig från den patriarkala normen och från hur filmer från väst stundtals accentuerar mörka, manliga kroppar som någon sorts primitiv Andre – och det är en befriande upplevelse.

Såväl Manila in the claws of light som Insiang har restaurerats inom ramen för Martin Scorseses prestigefyllda World Cinema Project, vilket säger en del om Brockas status inom världsfilmen. Förutom Lav Diaz har också den andre av samtida filippinsk films frontfigurer, Brillante Mendoza, flera gånger vittnat om hur viktig Brocka varit för hans filmintresse och filmskapande.

Under den senare delen av undantagstillståndet blev Brocka mer öppen i sin kritik mot Marcos regim. Han råkade också ut för den statliga censuren (inte minst på initiativ av presidentens hustru Imelda Marcos) och tvingades smuggla filmer till utländska festivaler. En kort tid satt han även i fängelse. Men han överlevde, fick en framträdande roll i den nya presidenten Corazon Aquinos statsbygge – innan han lämnade sin post och gjorde en film om besvikelsen över att inget förändrats efter revolutionen.

1991 dog han i en bilolycka, två år efter Marcos död.

Den restaurerade Manila in the claws of light gavs nyligen ut av Criterion collection.

Annons