fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 19 april 2019

Birds of passage är en konventionell gangsterfilm i ovanlig miljö

Birds of passage (2018)

Ciro Guerra och Cristina Gallego vill lyfta fram de colombianska ursprungsfolkens berättelser i sina filmer, men man kunde önska att det syntes mer i slutresultatet. Johannes Hagman har sett Birds of passage.

Den colombianska drogindustrin har länge väckt såväl förfäran som fascination men när den skildrats inom populärkulturen har det mesta handlat om den ökände knarkbaronen Pablo Escobar, senast och kanske mest omtalat avhandlad i tv-serien Narcos. Filmskaparduon Ciro Guerra och Cristina Gallego – som tidigare regisserat respektive producerat den Oscarsnominerade Embrace of the serpent – har i Birds of passage valt en helt annan vinkel och låter en liknande historia utspela sig inom folkgruppen Wayuu. Ynglingen Rapayet blir betagen av Zaida under hennes visuellt fängslande övergångsrit till vuxen kvinna, men för att de ska kunna gifta sig behöver han samla ihop en ansenlig hemgift. Han prövar lyckan i kommersens tecken och byter snabbt upp sig från kaffe till cannabis, odlad av en släktgren uppe i bergen.

Det blir giftermål förstås, men som bekant är det svårt att vända den amerikanska dollarn ryggen, och droghandeln antar allt större proportioner. I spåren följer rikedom i form av fräsiga bilar och palats men också mord, svek och rivalitet. De olika släktgrenarna utvecklas så småningom till parallella gangstergrupperingar och efter ett par nidingsdåd av såväl Rapayets kumpan som hans brorson (tänk en narcissistisk psykopat av Joe Pesci-mått men med mindre utvecklat munläder) tycks klankriget oundvikligt. I likhet med Scorseses italiensk-amerikanska mafiosos rör det sig här alltså om uppgörelser med kulturella förtecken, där heder och ära i slutändan väger tyngre än pengar.

Guerra och Gallego har redan tidigare gjort en poäng av att lyfta fram de colombianska ursprungsfolkens berättelser i sina filmer. I arbetet med Birds of passage har medlemmar ur Wayuu deltagit som inspiration till manus såväl som i form av skådespelare och medlemmar i teamet kring produktionen. Metoden innebär en tydligare förankring i materialet samtidigt som man kunde önska att det syntes mer i slutresultatet. De minnesbilder och historiska händelser från 60-talet och framåt som ligger till grund för filmen har strömlinjeformats och framställningen har en dragning åt såväl det exotiska som mytologiska.

Birds of passage (2018)

Birds of passage (2018)

Filmen är berättad i fem kapitel som vardera introduceras med en sång, ett distanserande grepp som ger berättelsen formen av en folksång eller saga. Som hämtad ur en grekisk tragedi står även familjens matriark, den spådomskunniga Úrsula, som i kamp med Rapayet söker makten att styra över släktens öde. Dessa stiliserade inslag återspeglas även i filmens bilder, som till stora delar består av fasta tagningar, inte sällan filmade från distans. Också med distans, får tilläggas, ty även de gestalter som rymmer fler dimensioner – som Rapayet och hans kumpan Moises – bär något opersonligt över sig. De tycks ogripbara, fångade som de är av Ödets oundvikliga malström nedåt. Om de mindre utvecklade, som hustrun Zaida, finns än mindre att säga då de snarare fyller en berättarmässig funktion än utgör karaktärer i egen rätt.

Även Embrace of the serpent behöll ett visst avstånd till sin huvudperson, den siste shamanen av ett utdöende folk i Amazonas. Men trots brister lyckades den filmen hitta en egen ton, en nivå att möta såväl publiken som det historiska skeendet med en viss lekfullhet. I Birds of passage har det teatralt stiliserade skruvats upp samtidigt som det samexisterar med en strävan att göra en konventionell gangsterfilm i ovanlig miljö. Slutresultatet är tyvärr en ganska oskön förening av konventionell dramaturgi, typkaraktärer och en oklart formulerad arthouse-estetik. Latinamerikansk film har tagit allt större plats på den internationella filmfestivalarenan de senaste åren, men dess mest framträdande regissörer – som Lucretia Martel och Carlos Reygadas – förblir i stort utan svensk distribution. Även om det är en orättvis jämförelse, framstår Birds of passage mot den bakgrunden som en besvikelse.

Annons