fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 30 mars 2019

Willem Dafoe är fantastisk i rörigt Van Gogh-porträtt

Vid evighetens port (2018)

Förhoppningarna om att helheten ska blottlägga en mer sofistikerad konstruktion infrias aldrig. Oscar Westerholm har sett Julian Schnabels Vid evighetens port.

Vincent Van Gogh (1853 – 1890) var tidig med att utforska ett slags ren subjektivitet i sina verk. Hans motiv var enkla, på gränsen till banala, men målningarna betraktades av sin samtid, trots det alltmer liberala konstklimatet, som fula och obehagliga, intensiva och otäcka, och att konstnärens vilt improvisatoriska stil mer tydde på slarv och dålig teknik än verkligt konstnärskap.

Den amerikanske filmaren Julian Schnabel, som redan 1996 gjorde ett annat konstnärsporträtt i Basquiat, har filmat den senaste av en rad biografiska filmer om den nederländske konstnären – bara häromåret kom den animerade Loving Vincent. Vid evighetens port har en målerisk kvalitet, kanske som en följd av att regissören själv är målare. Färgerna är starka och klara. Det kraftigt stiliserade fotot är vackert, inte minst när Schnabel låter åskådaren vila sin blick på den konstnärliga processen: hur penseln rör sig flinkt över den stramande målarduken; hur färger blandas och hur ett motiv gradvis träder fram ur något som initialt framstår som en kaotisk anhopning av grova och tunna streck.

Men Vid evighetens port är en rörig film, och alla förhoppningar om att helheten ska blottlägga en betydligt mer sofistikerad konstruktion än vad de enskilda delarna vittnar om infrias tyvärr aldrig. Plötsliga hopp i perspektiv och stil arbetar för att förmedla konstnärens mentala kollaps, men när ingen syntes uppstår ur den tilltagande massan av intryck, utan bara leder till en alltmer trasslig härva av perspektiv- och stilbrott, är det oklart vad Schnabel egentligen tillför en redan mättad kanon med konstnärsfilmer.

Willem Dafoe, som här gör en av sitt livs absolut starkaste insatser, är det som gör den här ganska röriga och sentimentala film sevärd. Men om du bara ska se en Van Gogh-film, rekommenderar jag Maurice Pialats mer lågmälda och betydligt bättre Van Gogh från 1991.

Annons