fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 26 mars 2019

Den skyldige visar att filmkonsten klarar av instängda rum

Den skyldige utspelar sig i en obruten tidsföljd och svenska debutanten Gustav Möller klarar utmaningen. Charlotte Wiberg har sett ett kidnappningsdrama som är spännande från början till slut, men inte lika övertygande som karaktärsstudie.

Det är alltid beundransvärt när manusförfattare och regissör klarar av att hålla sig inom rummets och tidens och handlingens enhet. Den skyldige, som är regisserad och delvis skriven av Gustav Möller (den andra delen står Emil Nygaard Albertsen för), utspelar sig i en obruten tidsföljd där vi följer polisen Asger Holm under hans pass vid larmtelefonen. Han är avstängd från sin vanliga tjänst efter en dödlig skjutning som är under utredning. Vi ser honom företrädesvis i stark närbild, vilket skapar en intimitet med huvudpersonen men också kräver mycket av både skådespelare och regissör. Möller klarar utmaningen, likaså Jakob Cedergren som spelar huvudrollen. Dramat är spännande från början till slut.

Asger är lite av ett as. ”Du får skylla dig själv”, säger han till en skräckslagen man som hamnat i en drogpsykos. Ja han är faktiskt ganska taskig mot alla som ringer utom en kvinna som till att börja med också verkar förvirrad men, förstår han efter ett tag, ringer från en bil där hon hålls fången. Asger tar arrogant kommandot över arbetet med fallet från sin telefon även om det innebär att gå utanför sina befogenheter. Han har chans att spela hjälte och tar den, men han är också djupt engagerad i fallet – inte bara i kvinnan utan också hennes barn som lämnats ensamma hemma.

Här börjar en gyllene krona sväva över Asgers huvud. Men till att börja med lyser den svagt. Han är otrevlig mot sina kollegor och kommenderar runt dem. En av dem har han uppenbarligen kommit överens med om att ljuga om hur det gick till vid skjutningen, som ska upp i rätten dagen därpå. Vi börjar förstå att det är Asger som är den skyldige i titeln. Så småningom framkommer det att kidnappningen inte riktigt är vad den verkat vara. Men Asger klarar, visserligen djupt skakad, att leda hela dramat mot dess förlösning. Till på köpet är han så berörd i sitt inre att han nu kan ta på sig den skuld som är hans, skulden till att ha dödat en människa.

Den skyldige (2018)

Den skyldige (2018)

Intima kammarspel och dramer som utspelar sig så att säga i realtid hör traditionellt teatern till. Men den franska barockens ideal, de ”tre enheternas” drama, passar utmärkt till film. Filmen har ju också fördelen med kamerans rörlighet och möjligheter till uppförstoringar genom närbild. Den skyldige berättar om Asger men framför allt om något vi aldrig får se; kidnappningsdramat och dess grymma förspel. Film betraktas ofta nedlåtande som ett alltför explicit medium, som ”inte lämnar något åt fantasin”. Men det finns många sätt som film kan berätta på och detta är ett.

Ett känt parallellexempel är förstås Louis Malles Min middag med André från 1981 som är skriven av en pjäsförfattare och utspelar sig så gott som helt under ett restaurangbesök där två vänner pratar och berättar om saker som inte visas men som vi målar upp för oss själva. Filmen är ”ofilmisk” men fullständigt trollbindande. Nu förespråkar jag dock inte någon dramaturgisk modell hellre än någon annan, utan vill tvärtom visa på att även om filmmediet naturligtvis är sitt eget så kan det på olika sätt utnyttja en närhet till teater eller litteratur likväl som att gå i andra riktningen, mot en cinematisk purism.

Gustav Möller ingår i den trio svenska, danskutbildade regissörer som låtit göra väsen om sig det senaste året. De andra två är Isabella Eklöf med Holiday och Ali Abbasi med Gräns. Möllers film visades till att börja med inte lika stort intresse i Sverige som de andra två, men efter framgångar utomlands släpps den fram här också. Och det är anmärkningsvärt – tre debutanter med mycket bra debuter. Jag tycker dock att Den skyldige inte riktigt har samma komplexitet som de båda andra (och i synnerhet inte som Holiday). Asgers omvändelse från arrogant skit till moraliskt ansvarstagande människa övertygar mig inte riktigt. Det går lite för smidigt, blir lite för bra. Därmed verkligen inte sagt att filmen är dålig. Framtiden ser ljus ut för film på båda sidor av Öresund.

Annons