fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 4 februari 2019

Nicole Kidman förkroppsligar en bruten kvinna i Destroyer

Det finns många löjliga och problematiska exempel på när skådespelare har fulat till sig. Men Nicole Kidmans prestation i Destroyer hör inte till dem. Calle Wahlström har sett Karyn Kusamas soldränkta LA-noir.

Karyn Kusamas hårdslående debutfilm Girlfight visades som skolbio när jag var gissningsvis tolv år gammal. Jag tyckte mycket om den. De grabbigaste killarna i klassen kunde plötsligt inte säga att tjejer inte kunde boxas efter att ha mött nykomlingen Michelle Rodriguez benhårda blick. Det gladde mig att som filmstudent flera år senare se att den fortfarande höll, och inte bara för att den fastslog att tjejer kan boxas utan för att Girlfight hade ett distinkt och eget temperament som lutade sig mot mer än en kvinnlig protagonist i en manligt kodad genre.

Sen dess har Kusamas filmkarriär känts brokig. Animébaserade Æon flux och high school-skräckisen Jennifer’s body blev båda tämligen utskällda, och de senaste tio åren har hon främst ägnat sig åt teve. Förvisso har Jennifer’s body senare nått återupprättelse i vissa kretsar, bland annat i FLM:s vinternummer.

Med sin senaste film fortsätter Kusama att pendla mellan genrer. Som filmregissör verkar hon fast besluten att inte stanna vid samma vattenhål mer än en gång. Destroyer är ett slags soldränkt LA-noir. Tät, skitig och enkel. Men mer än om hur Kusama tacklat genren har det pratats om Nicole Kidmans atypiska porträtt av den nedbrutna snuten Erin.

Destroyer (Karyn Kusama, 2018)

Destroyer (Karyn Kusama, 2018)

På gott och ont är Destroyer i stor mån också en skådespelarfilm, en frisk satsning inför tunga prisgalor. Och anledningen till att Kidmans rollprestation blivit en vattendelare står klart redan när hon slår upp två trötta ögon i ett bländande kaliforniskt solljus. Hon är utmärglad, har kort svart stripigt hår, spruckna läppar och en väl applicerad sminkmask som får henne att se åtminstone sju svåra år äldre ut. När hon stapplar ut ur bilen och in på en brottsplats låter kollegornas syrliga kommentar inte vänta på sig. Inte heller det trötta föraktet i Kidmans blick.

Offret har en distinkt gängtatuering i nacken, tre små prickar, där Erin själv bär tre små ärr – beständiga spår av det förflutna. Sexton år tidigare havererade hennes infiltration av en rånarliga i ett urartat bankrån efter vilket Erin känner att hon har flera liv på sitt samvete. Destroyer rör sig mellan dessa två tidsplan. Händelserna som leder fram till bankrånet för sexton år sen – där Kidman är sig mer lik – och Erins äldre jags inte helt protokollsenliga jakt på ligans ledare Silas (Tobey Kebbell).

Det är lättare sagt än gjort att skilja mellan gestalt, gestaltning och den som gestaltar. En hel karriär kan ju spilla över i ett enskilt porträtt.

Jan Holmberg skrev nyligen tänkvärt i DN (01-18-19) om skådespeleri apropå de många amatörnomineringarna inför årets Guldbagge, närmare bestämt om kritikers bristande förståelse för skådespelaryrket, dess teknik och förutsättningar. Holmberg nämner misstag som att blanda ihop skådespelaren med rollen hen spelar eller ovanan att falla tillbaka på enkla adjektiv. Hen eller den är ”bra”, ”dålig”, ”enastående”, osv. En god poäng som fick mig att tänka på hur jag själv i en text om Natalie Portman-filmen Vox lux hyllade huvudrollsinnehavaren utan närmare motivering.

Det är lättare sagt än gjort att skilja mellan gestalt, gestaltning och den som gestaltar. En hel karriär kan ju spilla över i ett enskilt porträtt. Ta bara valfri surpuppa spelad av Clint Eastwood.

Distinktionen blir särskilt lurig när vi handskas med det fenomen Destroyer anklagas för, nämligen stjärnor som gör sig fula för att kamma hem priser. Tankarna går till Kidmans lösnäsa i Timmarna där hon spelar Virginia Wolf – en roll för vilken Kidman tilldelades sin hittills enda Oscar. För Destroyer erhöll hon en Golden Globenominering.

Destroyer (Karyn Kusama, 2018)

Destroyer (Karyn Kusama, 2018)

Det finns många löjliga och problematiska exempel på när skådespelare har fulat till sig. Men Kidmans prestation i Destroyer hör inte till dem.

Frånsett sitt djupa självförakt i filmens nutidsplan är Erin egentligen inte en karaktär helt atypisk för Kidman. Jo, det där med att hon är ”ful” är förstås också ovanligt. Enligt Holmbergs resonemang är dock denna fulhet en aspekt som måste tillskrivas fler än skådespelaren (här framför allt sminkör, ljussättare och fotograf). Kidman spelar en bruten och livstrött i en prestation som känns mer fysisk än någon av hennes tidigare roller – Moulin Rouge undantagen. Kidman rör sig med beslutsamheten hos någon som bara har en sista sak att uträtta, men vars förflutna tynger ner varje steg. Det gör nästan ont att föreställa sig ett liv hennes kropp.

Kidman spelar en bruten och livstrött i en prestation som känns mer fysisk än någon av hennes tidigare roller.

I filmens tillbakablickar är Kidman sig mer lik. Fortfarande mörkhårig, men yngre, snygg och hungrig. I Erins infiltration av Silas gäng lutar sig Kidman mot de karaktärsdrag hon förfinat och varierat under stora delar av sin karriär – jag tänker inte minst på Gus Van Sants Till varje pris. Erins den yngre jag är i någon bemärkelse hennes egen femme fatale. Hon är förförisk och beräknande, men med en storögd osäkerhet i blicken. För Erin blir Silas kaotiska våldsvirvel motsvarigheten till ett kaninhål. Att se den Erin som kom upp till ytan igen – alkad och lika illa omtyckt av sin dotter som av sina kollegor – är som att se hennes yngre jags dolda baksida i öppen dager.

Samtidigt är Erin knappast den mest välskrivna roll som Kidman har axlat, vilket gör henne ännu mer värd beröm, om man ska följa resonemanget i Holmbergs artikel. Phil Hays och Matt Manfredis manus är Destroyers ömma punkt, utan att för den skull vara uselt. Manuset vilar dock på några gapande logiska luckor för att ro i land Erins jakt på sina demoner. Och scenerna mellan henne och exet Ethan fungerar aldrig riktigt trots att Kidman och Scoot McNairy imponerar i sina roller. Här tonar McNairy fint ned sitt porträtt av en ratad man i förhållande till sin mer rödgråtna roll i tredje säsongen av True detective.

Vad som driver Destroyer framåt mer än manuset är därför Kidmans rollprestation, Kusamas regi, Julie Kirkwoods matta foto och Theodore Shapiros tonsättning. De får Destroyer att utspela sig som en nedskitad Point break med bankrånsscener hämtade ur Heat – utan utan att det känns lika gjort som det egentligen är. Filmens temperament är kanske är lika distinkt som när Kusama inledde sin karriär, utan möjligen lite tröttare men fortfarande helt eget. Så handlar inte heller Destroyer om någon som går sin första rond, utan snarare sin sista.

Annons