fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 1 februari 2019

Med Mark Cousins ögon på filmhistorien

Storm in my heart (Mark Cousins, 2018)

Den berättarglada cineasten Mark Cousins har grävt i filmhistorien och gjort två nya dokumentärer. Calle Wahlström har sett The eyes of Orson Welles och Storm in my heart på Göteborgs filmfestival.

En entusiasmerad Mark Cousins (The story of film) var på plats för att presentera två nya filmer på Göteborgs filmfestival: The eyes of Orson Welles och Storm in my heart. Att Cousins brinner för film råder det ingen tvekan och det är hedrande att han triggar det intresset också hos publiken. Innan visningarna smittar hans spjuveraktiga glädje av sig, inte minst när han innan The eyes of Orson Welles håller upp en specialsydd känga. Det ska vara den sista sko Welles bar. Cousins köpte den på en nätauktion för 180 dollar bara för att upptäcka att den plattfotade regissörens skor var för stora för honom att fylla.

Det är en trevlig anekdot, både mysig och personlig, en ton som också genomsyrar hans något sävliga videobrev till Welles. Men skorna blir också bildligt talat stora att fylla när Cousins säger sig ha funnit en ”bakdörr” till den ”katedral” som är Welles oeuvre.

Så vad har Cousins film att säga om Welles ögon? Det har ju redan sagts så mycket om Welles filmskapande. Och de där ögonen kan ofta te sig så ogenomträngliga. Men med ett intressant fokus på Welles bakgrund inom teckning och måleri vill Cousins essäistiska dokumentär inte tränga igenom den där blicken lika mycket som föreställa sig vad som fångade den.

The eyes of Orson Welles går igenom ett digert material utifrån vilket Cousins ställer en rad öppna frågor samt gör påståenden riktade till Welles – ”what did you see Orson?” Dels har vi teckningarna och målningarna, vilka Cousins tillgått genom Welles och Paola Moris dotter Beatrice. Sen biografiska fakta om Welles uppväxt och utbildning – bland annat på The art institute of Chicago. Cousins pratar om möten och resor som påverkat Welles. Många av platserna har Cousins filmat idag som för att visa Welles och konstaterar att världen blivit mer ”Wellesk”. Sen har vi såklart filmerna med vilka Cousins till slut formulerar ett samband genom att följa böljande linjer i målningar och teckningar.

The eyes of Orson Welles (Mark Cousins, 2018)

The eyes of Orson Welles (Mark Cousins, 2018)

Wellesfantaster kan med rätta glädjas åt materialet Cousins sammanställt, även om själva sammanställningen drar ut på tiden och några slutsatser känns löst förankrade. Men bristerna till trots är det ett initierat försök att presentera en estetisk analys i ett lättillgängligt format.

Storm in my heart är långt ifrån lika genomarbetad även om Cousins själv verkar finna den vågad. Kan vi se två filmer på samma gång, frågar han sig. Kan ett plus ett kanske bli tre?

Storm in my heart utgår ifrån, använder och spelar simultant upp filmerna Stormy weather och Med en sång i mitt hjärta (båda producerade av 20th Century Fox). Filmernas respektive kvinnliga stjärnor, Lena Horne och Susan Hayward, är båda födda den trettionde juni 1917 i Brooklyn. Cousins undrar om vi kanske kan betrakta dem som tvillingsjälar, trots att de hade så olika karriärer.

Som afroamerikansk sångerska och skådespelerska utformades ofta Hornes roller så att de skulle kunna klippas bort när filmerna visades i den amerikanska södern. Cousins frågar sig vad som skulle hända med Haywards filmer om de fick samma behandling utan att gå så långt i sitt experiment. Stormy weather visades i och med sin afroamerikanska rollbesättning aldrig i någon nedklippt version i södern. Således klipper han heller inte i Med en sång i mitt hjärta. Istället spelar han ut filmerna mot varandra, från början till slut, krympta till varsin fjärdedel av duken medan ljudet växelvis spelas från en film i taget för att endast överlappa en gång, ett segment som tyvärr bara understryker slappheten i Cousins video-dj projekt.

Biografiska detaljer i vit font presenteras på dukens svarta ytor. Bland annat att Horne skulle engagera sig i medborgarrättsrörelsen medan Hayward på äldre dagar rökte hundra cigaretter om dagen och dejtade republikanska politiker.

De är bägge intressanta öden i sig, men Cousins film triggar nyfikenheten utan att lyckas med sin sammanflätning. Ett plus ett blir aldrig tre. Istället är det en ofrånkomligt slumpartad analys av hur det klassiska Hollywood speglade tidens rasism.

Som mest sprängkraftig blir Storm in my heart när den väsentligt kortare Stormy weather redan är slut och Med en sång i mitt hjärta lider mot sitt. Det är när Susan Hayward i sin roll som sångerskan Jane Froman sjunger för helvita amerikanska trupper under Andra världskriget som Cousins väljer att parallellt visa Santiago Álvarez kortfilm Now i vilken Horne framför låten med samma namn. Under tiden informerar textremsorna om att 125 000 afroamerikanska soldater stred för USA under kriget. Och om att när Horne korsade atlanten för att uppträda för trupperna fick hon först sjunga för vita soldater och sen för svarta, men då med tyska krigsfångar på första raden.

I övrigt känns Storm in my heart på samma gång statisk och plottrig. Med Cousins ivriga ögon, som ser sådana mängder film känns det underligt att han själv funnit idén så utmanande som han vill få den att låta. Som kunnig cineast borde han ha vetat bättre.

Annons