fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 15 november 2018

The ballad of Buster Scruggs är en högtidstund för alla som älskar Coens

Bröderna Coens nya handlar om en tid i amerikansk historia, skådad genom kiosklitteraturens och den postmoderna teorins kalejdoskop, som fortfarande hemsöker nationen. Oscar Westerholm ser en ojämn västernmix som både roar och berör.

”Misanthrope?” säger den helt vitklädde Buster Scruggs. Han håller upp en efterlysningsaffisch som föreställer honom. Han går, enligt affischen, under namnet ”misantropen”. Han sitter på en häst och tilltalar kameran: ”I don’t hate my fellow man. Even when he’s tiresome, surly, and tries to cheat at poker.” Rösten ekar spöklikt längs de klippiga bergskanterna som omger honom på bägge sidor. ”I figure that’s just the human material.”

Tim Blake Nelsson är den sjungande, gitarrspelande och ständigt leende sociopaten Buster Scruggs i den inledande berättelsen till Coenbrödernas antologifilm The Ballad of Buster Scruggs. I egenskap av att vara den snabbaste revolvern i västern skjuter han sig igenom hela berättelsen utan att hans joviala, spirituella humör tar någon skada och han fortsätter med det tills en snabbare, yngre och helt svartklädd revolverman (Willie Watson) i slutet sätter en kula i pannan på honom. Scruggs plockar förvånat av sig sin hatt och ser kulhål på vardera sidan: det främre lätt sotat med krut, det bakre kladdigt med blod. ”Well, that ain’t good.” Han trillar omkull och hans ande stiger långsamt upp ur den livlösa kroppen och försvinner sjungandes in i det eviga ljuset bland molnen.

De sex filmerna i antologin är alla mörka, våldsamma och bisarrt komiska, drag som de som följt regissörsduons karriär(er) nu tar för givna, och berättelserna bildar tillsammans en komplicerad helhet som tillåter filmskaparna att ta ett betydligt vidare grepp om amerikansk kultur och historia än vad som tidigare varit möjligt. Det närmast mytologiska intrycket av ”det gamla västern” understryks av att det första tittaren ser är en bok, en billigt inbunden grön volym utan omslagspapper – med färgbilder och illustrationer i inlagan – hämtad från en (mytologisk) tid då västernromaner skrevs, publicerades och såldes som ströläsning. Boken fungerar som ett slags inramning till de olika berättelserna som spretigt skjuter ut i olika kanter av westerngenren – allt från tramsiga musikalnummer, gotiska skräckfilmsskogar till långa vagnföljen med nybyggare som ringlar sig fram över de vida prärierna.

The ballad of Buster Scruggs (2018)

The ballad of Buster Scruggs (2018)

Berättelserna i Buster Scruggs skiftar radikalt i tonläge och form – vilket vid en första genomtittning kan ge ett ojämnt, nästan slarvigt intryck – men hålls slutligen samman med hjälp av en förenande gestaltning av västerngenrens olika uttryck och stilar. Den var inledningsvis tänkt som en mini-serie, men omvandlades under tillkomsten till en spelfilm. Detta är till dess fördel, eftersom tagen ur sitt sammanhang lämnar inte minst den inledande kortfilmen tittaren med en uppsjö motsägelsefulla intryck – den är vettlöst grym, blodig och den morbida humorn får för det mesta skrattet att fastna i halsen – som först finner sin form när den komplexa helheten som Buster Scruggs utgör börjar uppdagas en bit in.

Filmskribenten Adam Nayman, som nyligen gav ut den mycket läsvärda The Coen Brothers: This book really ties the films together, skriver att det finns en upptagenhet vid ”cirkularitet” i deras filmer, en ibland närmast omärkbar beståndsdel men som fyller en vital funktion: roterande takfläktar i Blood simple, bowlingklot i The big Lebowski, mynt i No country for old men, hattar och kulhål i Buster Scruggs. Tanken om den cirkulära tillvaron kan härledas till en pessimistisk tradition inom filosofin som menar att människan är innesluten i ett slags ekorrhjul, där historien är den roterande och konstant upprepande förutsättningen som människan ställs inför. Ett av brödernas främsta grepp, menar Nayman, är att på olika sätt gestalta denna filosofiska tanke i fysiska objekt i bilden, men tanken går även igen på en rent tematisk nivå med intriger som slår knut på sig själva (The big Lebowski) eller resor som slutar där de började (O brother, where art thou?).

På grund av detta drag har bröderna har blivit anklagade för pessimism och misantropi. En av de mer tongivande kritikerna har varit den amerikanske filmskribenten J. Hoberman, som i en recension av den våldsamma komedin Burn after reading myntade begreppet ”Coendescension”, en term som han menar beskriver brödernas nedlåtande (eng. condescending) attityd mot sina karaktärer. Hoberman kritiserar dem för att inta rollen som illvilliga gudar som styr över sina narrativ med järnhand, och att de saknar medlidande med sina karaktärer, som de inte sällan utsätter för onödigt lidande. Gestalten Buster Scruggs kan tolkas vara som en tillskruvad kommentar till denna presumtiva pessimism: som en naturkraft – som tornadon i slutet av A serious man eller Anton Chigurh (Javier Bardem) i No country for old men – sveper han till synes ohejdbart fram och ödelägger människors liv utan någon uppenbar orsak, utöver den banala att han i egenskap av genretropen ”revolverman” är avsedd att fylla kroppar med bly. Han är upprörd över att han benämns som ”misantropen”, men det är inte för att benämningen saknar täckning utan för att Scruggs själv saknar kontroll på berättelsen. Han är hopplöst innesluten i ett cirkulärt narrativ: i egenskap av att vara en manifestation av en arketyp är han dömd att förr eller senare ersättas av en mer representativ modell.

The ballad of Buster Scruggs (2018)

The ballad of Buster Scruggs (2018)

Buster Scruggs är en film om en tid i amerikansk historia, skådad genom kiosklitteraturens och den postmoderna teorins kalejdoskop, som fortfarande hemsöker nationen. Det finns något spöklikt med karaktärerna som befolkar filmen, inte minst Buster Scruggs själv som på något sätt verkar upprepa en förutbestämd uppsättning handlingar och gester som är tillämpbara på hans karaktärstyp: ”revolvermannen”, ”västerns skarpaste skytt”. Ensam rider han som en illvillig hägring genom de ödsliga ökenlandskapen och sjunger på västerndängan ”Cool water” (anakronistiskt nog skriven först 1936), ackompanjerad av sin gitarr, det spöklika ljudet av en vinande såg, visslingar och ekon som studsar runt bland de ensliga bergen och brännande sanddynorna. Med sin ständiga munterhet och seriefigursartade gestik står han i bjärt kontrast till den betydligt mer prosaiska omgivningen: där folk svettas, är smutsiga, (förmodligen) luktar illa och knappt ens talar i fullständiga meningar (Scruggs munläder är ovanligt välsmort). Det finns dock något nästan kusligt mekaniskt i hans uppenbarelse, som om hans lott att för evigt genomleva sin roll som snabbskjutande revolverman har utplånat all form av mänsklighet inom honom och att det som nu vandrar på jorden i hans kläder är ett robotartat skal, en tom men rastlös vålnad som kommer att upprepa samma gamla narrativ om och om igen tills den slutligen uppnår något slags frid.

Det är en högtidsstund för alla som älskar Coenbröderna. Buster Scruggs är kanske inte deras bästa film, men det är en utmärkt, kanske något ojämn samling filmer som både roar, berör och stimulerar. Tillsammans med Adam Naymans utmärkta och flyhänt skrivna överblick är det en perfekt förevändning att titta igenom hela deras filmografi.

Annons