FILM. Unsane (Steven Soderbergh, 2018). Se filmen här.
När regissören Steven Soderbergh pensionerade sig 2013 var en av anledningarna han uppgav att filmer inte är lika kulturellt viktiga längre. Det hade han förstås rätt i. Den sortens kommersiellt gångbara men relativt sett konstnärligt ambitiösa filmer som Soderbergh gjort sig känd för har delvis trängts ut av tv-serien, åtminstone i egenskap av allmän kulturell fixpunkt. Och när man ser Unsane, Soderberghs andra spelfilm efter denna inte särskilt långvariga pension, tänker man: bra. Om detta är en döende kulturform kan det inte gå snabbt nog.
I Unsane spelar Claire Foy – känd från rollen som drottning Elizabeth i The Crown och strax bioaktuell som Lisbeth Salander – en överspänd kostymkvinna med det oförklarliga namnet Sawyer Valentini. Hon har just börjat ett nytt kontorsjobb i en anonym större stad, långt borta från familj och vänner. Ganska omgående får vi veta att hon har en stalker (Joshua Leonard). Det är denna stalker – sonen till en numera död man hon tog hand om när hon arbetade på ett hospis – som hon i största hemlighet har flytt från, vilket ingen, inte ens hennes beskyddande mamma (Amy Irving), känner till.
Som så ofta när kvinnor på film bryr sig misstänkt mycket om sin karriär tycks Sawyers tillvaro i hög grad kompensatorisk. Hon är stel, otrevlig, nervös, verkar ha svårt att verkligen njuta av något. Anstränger hon sig på jobbet? I bakgrunden finns en död pappa och ett självpålagt krav att upprätthålla en perfekt fasad. Tar hon med sig en kille hem från krogen? Då vill hon inte ligga med honom på riktigt, utan får panikångest och fruktansvärda flashbacks till stalkern så fort de rör vid varandra.
Efter den sistnämnda incidenten åker Sawyer till ett sjukhus för att tala med en terapeut om sin posttraumatiska stress. På sjukhuset blir hon kvar, då hon råkar skriva under ett papper på att de får behålla henne där över natten, vilket blir en vecka när hon protesterar. Det hela visar sig vara ett utstuderat försäkringsbedrägeri. Sawyers huvudsakliga problem – förutom att de andra intagna är mer eller mindre outhärdliga – visar sig emellertid vara att stalkern David har hittat henne. Han jobbar på sjukhuset, som vårdare, och ska ta hand om henne veckan ut.
Eller? I produktionsbolagets beskrivning av Unsane görs ett nummer av att tittaren inte riktigt vet. Är David verkligen där, eller är det Sawyer som inbillar sig? Har sjukvårdspersonalen rätt i att hon lider av avancerade vanföreställningar och därför bör ligga på en sluten psykiatrisk avdelning? Att detta anses vara ett intelligent koncept säger en del om Hollywood. Särskilt problematiskt är att tvetydigheten kortsluts så gott som omedelbart, då det genast blir tydligt att Sawyer har rätt: David är faktiskt på avdelningen.
De logiska luckorna är fler än vad de är konstruktiva, känns ogenomtänkta snarare än som berättartekniskt motiverade kompromisser.
Vad är då kvar när detta spänningsmoment röjts ur vägen? Framför allt ett på gränsen till katastrofalt manus signerat James Greer och Jonathan Bernstein. De logiska luckorna är fler än vad de är konstruktiva, känns ogenomtänkta snarare än som berättartekniskt motiverade kompromisser. Att man lånar friskt ur genrefilmens rika klichégalleri – tänk Nurse Ratched i Gökboet – är däremot säkert medvetet, men inte roligare för det: filmen saknar den extra dimension som ger schablonerna udd.
Soderberghs foto är faktiskt en av få behållningar. Unsane är filmad med en Iphone med fisheye-lins, vilket inte känns kitschigt; snarare understryker det den intima lågbudgetkänslan, låter tittaren komma närmare den hårt arbetande Foy, som ändå gör vad hon kan med materialet. Visuellt för de mjuka, dämpade färgerna tankarna till 90-talet, Soderberghs glansdagar (nåja) som regissör.
Kanske var det också på 90-talet man senast kom undan med att göra en så apolitisk film om en så politisk fråga som mäns våld mot kvinnor. Soderbergh har verkligen alla chanser i världen att knyta samman Davids beteende (och det faktum att ingen tror på Sawyers vittnesmål) med patriarkatets generella anspråk på kvinnors liv och kroppar. Det handlar inte om att pålägga regissören några innehållsmässigt specifika politiska diktat, utan om att konst i regel blir mer intressant om den förhåller sig aktivt till och på något vis bearbetar den omgivande verkligheten.
Så är icke fallet här. Unsane kulminerar i en farsartad tredje akt där David träder fram som en klassisk filmpsykopat, frikopplad från såväl personliga bevekelsegrunder som strukturellt och historiskt ramverk. ”You’re only delaying the inevitable, Sawyer!” morrar han medan han jagar henne genom sjukhuskorridorerna. Vad detta är? Sexualiserat våld mot kvinnokroppar, naturligtvis. Pensionen hägrar.
