fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 31 oktober 2018

Orson Welles nygamla film är ett mästerverk om bortblekt kärlek

Mellan åren 1970 och 1976 filmade Orson Welles en film som aldrig blev. Nu har The other side of the wind äntligen färdigställts och får premiär på Netflix. Det är en drömlik mockumentär om att förlora kontrollen. Oscar Westerholm ser en jazzig, fartfylld, sorglig och helt genial film.

FILM. The other side of the wind (Orson Welles, 2018). Se filmen här.

Det är en förskräcklig film. Ett grandiost misslyckande, ett opportunistiskt försök att tala ett ungt, trendigt språk som istället snavar fram riktningslöst över den okända semantiska terrängen. J. J. Jake Hannaford (John Huston), filmens regissör, fyller sjuttio år. Han ordnar ett kalas för Hollywoods grädda och utsätter under kvällen sina gäster för en konstant avbruten visning av den fragmentariska röra som är ”The other side of the wind”. Kritiker såväl som finansiärer skakar uppgivet på huvudet. Detta är absolut inget mästerverk. Hannaford kommer aldrig att göra den comeback som det skvallrats om.

Orson Welles The other side of the wind är det som ”The other side of the wind” inte är: ett mästerverk. Det är en spretig, bitter, drömlik mockumentär som på grund av budgetskäl filmades sporadiskt mellan 1970 och -76. Filmen blev aldrig färdig och i flera decennier efter dess tillkomst har den lämpligt nog varit ett pussel, en uppsjö slarvigt sorterade filmrullar, nära nog hundra timmars råmaterial, spridda med vinden över världen, och, precis som filmen i filmen, ett verk som bara har varit möjlig att se i fragment.

The other side of the wind (2018)

The other side of the wind (2018)

En av de viktigaste lärdomarna för en regissör, menade Welles, var att veta när man ska lämna ett projekt. Welles levde bevisligen själv efter detta axiom, och den uppsjö självfinansierade projekt han av olika anledningar lät förbli ofullbordade var en av anledningarna till samtidens filmbransch inte sällan förhöll sig negativt till honom. Welles var den en gång unga talangen som inte levt upp till förväntningarna efter den sensationella debutfilm Citizen Kane från 1941. Vid den här tiden var han en korpulent slarver som hellre tillbringade dagarna med att suga på sin feta cigarr och trycka i sig mat på dyra gourmetkrogar än att regissera de filmer som det var meningen att han skulle regissera. ”Welles: The Unfulfilled Promise” löd rubriken till en artikel som publicerades bara ett par månader innan hans död 1985.

Detta var en föreställning, menar filmhistorikern Joseph McBride, som hängde kvar sedan Welles trassliga tid i Hollywood, den period som resulterade i att Welles svartlistades på grund av presumtiva ”vänstersympatier” och för sitt samarbete med progressiva politiska rörelser som av HUAC (The House Un-American Activities Committee) ansågs vara ”kommunistiska”. RKO Radio Pictures, Welles dåvarande arbetsgivare, spred också, enligt McBride, felaktiga rykten om att Welles överskred budget, var lynnig, manipulativ och oförmögen till samarbete.

Welles började på topp men slutade sin karriär med att göra allt själv, oberoende, på en trådsmal budget.

Den amerikanske filmkritikern Jonathan Rosenbaum jämför i en artikel Welles karriär med Stanley Kubricks. Det är intressant, menar Rosenbaum, att båda regissörerna började göra film i tidiga tjugoårsåldern, dog runt sjuttio och färdigställde tretton långfilmer. Båda gick också i exil i slutet av femtiotalet och fortsatte göra film i utlandet. Vilket säger en hel del om den amerikanska kommersiella filmvärldens möjligheter under den tiden. Men på andra sätt gick deras karriär i diametralt motsatta riktningar. Kubrick började med att göra film utan någon budget men hade i slutet av sin karriär inga avskräckande problem med att finansiera sina projekt. I Welles fall var det tvärtom. Han började på topp men slutade sin karriär med att göra allt själv, oberoende, på en trådsmal budget.

Welles var som bekant motvillig att bekräfta biografiska tolkningar av hans filmer, men i The other side of the wind upprättar han ett samtal med sin samtid som är svårt att inte tolka som ett tidigt exempel på autofiktion. Det var – och är – en film som är starkt kopplad till sin specifika historiska tidpunkt, till brottet som ägde rum mellan det gamla och det nya Hollywood. McBride, som för övrigt medverkar i filmen som den nördiga filmskribenten Mister Pister, skriver i What ever happened to Orson Welles? att filmen ”serves as both a time capsule of a pivotal moment in film history … and a meditation on changing political, sexual and artistic attitudes in the United States during that period.”

The other side of the wind är en film som tillkom under Welles tid som ”oberoende”. Det är en film som handlar om film – en metafilm om att älska, att hata, att skriva om och att leva i film. Den handlar om att vara en historieberättare, men också om att berätta historier.

En gång var regissören Hannaford den som berättade historien. Han var den man lyssnade till. Men han förlorar kontrollen. Nu berättas hans historia av en oregerlig, skvallertokig allmänhet.

Jake Hannaford är en regissör med ett framgångsrikt förflutet men vars karriär på senare tid har börjat svikta. Hans protegé, regissören Brooks Otterlake (Peter Bogdanovich, som i övrigt hade en motsvarande relation till Welles i verkliga livet), kan förvisso fortfarande upprepa allt Hannaford någonsin sagt (”Brooks, the living tape recorder”), men är inte längre en lika villkorslöst underdånig elev. Och Hannafords destruktiva kärlek till alkohol och vapen (gärna i kombination) leder inte sällan till obehagliga uppvisningar i hämningslös maskulinitet. Detta hindrar inte folk att flockas kring honom för att dokumentera hans vartenda ord (med mer eller mindre illvilliga avsikter). Talande nog består ljudspåret till stor del av kameror som rullar – rrrrrrrrr – och förevigar den ödesdigra kvällen som leder till den åldrande regissörens undergång. Stunderna när vi tittar på Hannafords film – en parodi på Antonionis Zabriskie Point – blir också de stunder som vi förskonas det olycksbådande, insektslika surret.

Det är det öronbedövande ljudet av att tappa kontrollen. En gång var regissören Hannaford den som berättade historien. Han var den man lyssnade till. Men han förlorar kontrollen. Nu berättas hans historia av en oregerlig, skvallertokig allmänhet.

The other side of the wind (2018)

The other side of the wind (2018)

Kanske var hans senare filmers tematiska besatthet vid lögn, narrativ och fiktion en reaktion på att Welles själv fick uppleva hur det kändes att inte längre kunna styra över sin egen berättelse. Efter att ha förlorat kontrollen på Touch of evil bröt Welles med Hollywood. Han tillbringade resten av sitt liv i europeisk exil och i utkanterna av filmindustrin. Men han slutade inte att göra film. Hans produktioner krympte i omfång, men ambitionsnivån förblev densamma. Mästerverk som Falstaff från 1965 och B som i bluff från 1973 kommer från den här perioden, och hans ofullbordade filmatisering av Don Quixote räknas idag som en av de viktigaste oavslutade filmerna.

The other side of the wind räknades länge som Welles främsta ofullbordade verk. Nu när den görs tillgänglig för allmänheten går det att konstatera att mycket som görs idag krymper i jämförelse. Det är första gången i år en film får mig att gråta. När filmens första rutor börjar surrar igång är det som att man har hittat en sedan länge död närståendes okända journalfilmer, timmar av filmmaterial som för ett ögonblick återupplivar en bortblekt kärlek.

Sedan drar det igång med full fart. Tittaren bombarderas med så mycket flerdimensionell information – ibland uppenbar, ibland subtilt antydd – i varje scen, i varje bildruta, att det är ett kraftprov att titta på filmen i ett svep. Men det är jazzigt, fartfyllt, roligt, sorgligt och helt genialt. Att få huvudet sprängt i bitar har sällan varit så här underbart.

Annons