fbpx
Kritik & essä Tobias Rydén Sjöstrand, 16 oktober 2018

Kritikerna hade fel om Hasse Ekmans heistfilm Stöten

Vid premiären talade recensenterna om en trött regissör, men i backspegeln visar Stöten istället att Hasse Ekman var en skicklig hantverkare in i det sista. Tobias Rydén Sjöstrand skriver om den svenska heistfilmen från 1961.

FILM. Stöten (Hasse Ekman, 1961).

Ett par fångar på rymmen möter upp två vänner från det förflutna, genomför ett rån på Täby galoppbana och ger sig av till Danmark med polisen i hälarna. Handlingen i Hasse Ekmans Stöten gör inte mycket väsen av sig. Det är en elementär heistfilm, ett försök till en svensk I asfaltens djungel eller Spelet är förlorat. Men den sticker ut i svensk filmhistoria: dels som ovanlig Ekman-film, dels för att manuset är signerat den udda fågeln Jan-Olof Rydqvist.

Hur mycket han själv skrev är visserligen svårt att veta. Idén kom nämligen från en annan av svensk films hellraisers: Arne Ragneborn, en gång i tiden ett ungt stjärnskott på Dramaten som efter misstankar om brott kastades ut från nationalscenen och därefter gjorde filmer om ”ungdomar på glid” som fick både censuren och kritikerna att se rött. Rydqvist sålde Stöten på eget bevåg till SF utan att kredda Ragneborn, kanske för att namnet hade garanterat refusering. Hur mycket Ekman kände till om smusslet är oklart. För hans del var filmen inte mer än ett beställningsjobb som regissör. Det medförde i sig bekymmer: Recensionerna kom att tala om en trött Ekman vars karriär hade dalat i takt med att Ingmar Bergmans skugga växt större och större. Det låg en viss sanning i det. Hans två återstående långfilmer ansågs lika förglömliga.

Så här efteråt kan man bortse från dåtidens filmklimat och istället se vilken skicklig hantverkare Ekman var in i det sista. Om man utesluter parodin på franska heistklassikern Rififi i Ratataa, så hade han aldrig arbetat inom heistgenren förut (i Västtyskland fick Stöten rentav titeln Rififi in Stockholm).

I Stöten leker Ekman och och fotografen Martin Bodin nyfiket med zoomobjektivet, som liksom Rune Öfwermans jazzmusik bidrar mycket till filmens spänning och vitalitet. Men framför allt är det castingen som gör att den håller måttet: Gunnar Hellström balanserar fint mellan hänsynslöshet och samvetskval i rollen som den sammanbitna ”Jerka”. Lika självklara är Nils Hallberg i knivbemästrande comic relief, Hjördis Petterson som hans hyresvärd och Curt Masreliez som elegant gentlemannabov. Bäst är kanske Tor Isedal som Jerkas alkoholiserade partner in crime, en roll som den övermodige Rydqvist hade avsett för sig själv och skulle känna sig snuvad på i resten av sitt liv.

Manusförfattaren var med andra ord inte nöjd med resultatet. På premiären reste han på sig, ropade att Ekman förstört hans film, och gick ut. Han skrev inget annat manus. Idag har Jan-Olof Rydqvist istället kultförklarats för sina underbart usla rollinsatser i exploitationfilmer som Anita – ur en tonårsflickas dagbok och Smutsiga fingrar, men nog är Stöten ändå karriärens konstnärliga höjdpunkt.

Annons