fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 25 oktober 2018

Holiday tvingar publiken att ta offret på allvar

Isabella Eklöfs långfilmsdebut skildrar en ung kvinnas vacklande mellan hybris och valpig osäkerhet i gränslös gangstermiljö. Charlotte Wiberg har sett en film om våldtäkt som problematiserar åskådarpositionen.

FILM. Holiday (Isabella Eklöf, 2018).

”Misshandlar han dig?” Repliken som kommer sent i filmen och blir avgörande för dess utgång avgör också hur du som åskådare egentligen ska ställa dig till det du sett. Eller är det så att du med frågan, svaret och reaktionen får dina egna reaktioner bekräftade – att du upplever dig exponerad? ”Hur kan du låta honom behandla dig så? Din dumma, jävla fitta.”

Jo, vi har sett Sascha bli slagen. Vi får se hur hennes så kallade pojkvän böjer hennes fullständigt passiva kropp i ställningar ur dominanssexrepertoiren och instruerar henne om vad hon ska göra. Det hade ju kunnat vara ett ömsesidigt överenskommet beteende där den ena har valt att agera knulldocka och bara precis utlämnar sig till den andra. Men plötsligt lägger Michael sina händer runt hennes hals och klämmer till. Länge. Hon säger ”sluta” så länge hon kan. Det är inte det som får honom att till sist sluta. När han väl slutar fortsätter han att våldta henne. Vi ser någon annans ben i trappan ner till rummet. Men benen vänder upp och går i väg, diskret.

För här gäller inga gränser. Som troféflicka till en gangster kan Sascha förvänta sig lön i form av vackra ting. Arbetet i övrigt innebär att bevittna våldet runtomkring. En gång sitter hon och tittar på tv med kumpanens barn och försöker dränka ut ljudet av den brutala misshandel som äger rum i det angränsande garaget. Ofta är hon ensam. Hon står en bit ifrån de andra. Hon tränar på sitt ansiktsuttryck i en spegel. Hon låter andra män flirta med henne i en naiv tro att hon faktiskt är fri. Hon tar mdma på stranden med en av dem i vad som är filmens mest, kanske enda riktigt harmoniska scen.

Som troféflicka till en gangster kan Sascha förvänta sig lön i form av vackra ting. Arbetet i övrigt innebär att bevittna våldet runtomkring.

Regissören Isabella Eklöfs debutfilm står inte långt ifrån Ulrich Seidl. Det är ont om närbilder i Holiday men desto fler helbilder där ingen i bilden egentligen utmärker sig. Miljön står för ett slags gränslöshet. Verkligheten är ful. Saschas vackra leende är en kontrast men det är så malplacerat.

Men filmen är förstås inte minst ett feministiskt statement och det passar perfekt in i ekot av metoo-rörelsen. Den handlar om det svåra i att acceptera erfarenheten av att vara ett offer. För Sascha är ett offer när hon blir våldtagen. Hon har inte bett om det även om hon gått med på att vara troféflickvän, och utnyttjat den positionen till att få de dyraste, vackraste örhängena i juvelerarbutiken. Att erkänna sig vara ett offer är att erkänna att man saknar all reell makt i sin position. Du kanske är prinsessa men det betyder inte att de inte kommer att förgöra dig efter sitt godtycke.

Holiday (2018)

Holiday (2018)

Men först och främst åstadkommer Eklöf en problematisering av åskådarpositionen. Här anknyter Holiday till rape-revengefilmen Revenge från tidigare i år. Den har också en kvinnlig huvudperson som är en spegelbild av patriarkalt förakt för tjejer som inte verkar ha några problem att bli, som det heter, objektifierade. En Lolita – lika åtrådd som förkastad. Sascha hyser dessutom själv ett osympatiskt förakt; hon tror sig vara förmer än de vanliga turistkretinerna, som hon avfärdar som ”tacky”. Men om du reagerar med reflexen att ta avstånd från Sascha för att hon verkar ”dum” och motsvarar bilden av den som hånas och förlorar en våldtäktsrättegång så blir du bestraffad för det. Du blir helt enkelt tvungen att ta hennes sida. 

Isabella Eklöf har liksom Gräns-regissören Ali Abbasi gått danska filmskolan. Trots att Eklöf medverkade till manuset av Gräns har hon en skarp stil som skiljer sig ganska mot Abbasi. Holiday berättar en historia som är ganska bekant men gör det elegant, medan Gräns med sitt genreöverskridande är mer originell som berättelse men inte lika stilsäker. Båda är hur som helst mycket intressanta som regissörer.

Och Victoria Carmen Sonne, som spelar Sascha, är en mycket intressant ung skådespelerska. Hon fångar perfekt den vackra unga kvinnans vacklande mellan hybris och valpig osäkerhet. Lai Yde som pojkvännen kanske har ett snyggt yttre men låter figurens farlighet skina igenom för alla som kan se, det vill säga alla utom Sascha som kanske mer inte vill än inte kan. Det kriminella nätverkets inre hackordning och disciplin gestaltas i tuktandet av Musse, spelad av Adam Ild Rohweder. Efter misshandeln kommer Musse tillbaka med presenter till familjen, och det blir en sentimentalt tårögd återförening. Någon sådan kommer nog inte att komma i fråga för Sascha.

Annons