fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 3 maj 2018

Snabbverkande skräck i Pascal Laugiers mästerliga Ghostland

Pascal Laugier befäster sin position som en av filmvärldens ledande auteurer. Charlotte Wiberg har sett Martyrs-regissörens dockskräckis Ghostland.

FILM. Ghostland (Pascal Laugier, 2018).

Ska en skräckfilm långsamt bygga upp till chockelementen, eller kan den inledas med en chock och sedan fortsätta att hamra in nya chocker fram till slutet? Det rätta svaret är förstås att båda tillvägagångssätten går bra. Different, but equal. Som yngre föredrog jag den mer subtilt smygande skräcken, vilket hindrade mig från att kunna njuta av mästerverk som Dario Argentos Suspiria. I dag har jag en annan uppfattning. Men kanske krävs det ett slags tillvänjning, något slags uppbyggd förmåga för att direkt kunna dyka ner i ett mardrömsland färgat av Argento eller bara låta sig knockas för att sedan befinna sig i ett inferno av våld hela filmen igenom. Ibland är uppbyggandet ändå bara ett meningslöst skentvång i en konventionell dramaturgisk uppbyggnad.

Nu är det väl inte till hundra procent sant att säga att Pascal Laugier med sin nya film Ghostland slår till direkt, men den gör det i alla fall väldigt snabbt. Filmen inleds med en bild på skräckikonen H. P. Lovecraft. Vi följer sedan en familjs – mamma, dotter, dotter – biltur till det hus de har ärvt av en excentrisk släkting. Den ena dottern, Beth, läser upp en skräckhistoria hon själv har skrivit. Kort därefter blir de omkörda av en påträngande, färgglad lastbil som presenterar sig med texterna ”Good ol’ taste for kids” och ”Caution: Children”. Det är en godisbil som Hans och Greta-likt är på jakt efter barn att sluka – eller, som den häxliknande kvinnan i bilen senare säger, dockor att leka med.

Även den mest naiva åskådare begriper att det inte är ett gott tecken när lastbilen dyker upp vid huset redan under inflyttningen. Och mycket riktigt inleds därmed terrorn. Det förekommer också stunder av normalitet i det som följer – men de visar sig vara bedrägliga.

Ghostland

Ghostland

Huset i sig är också skrämmande om än på ett lite mysigare sätt – det är fullt av dockor och udda krimskrams. Flickorna är i tonåren men all parafernalia hör alltså till barndomens värld. Som så ofta i skräckfilm spelar övergången till vuxenvärlden en roll – Beth får sin mens. Men Laugier, som är mest känd för extremskräckfilmen Martyrs från 2008, behandlar den och stunden för dess uppdykande på mesta möjliga explicita sätt, och gör hela filmen till en slags utdragen rite de passage. Proceduren når kanske inte upp till Martyrs hudflängning men det är faktiskt inte långt efter. Men är den ett utjagande ur barndomens värld eller tvärtom? Det är ambivalent, som det väl måste vara.

Det enda jag ställer mig undrande till är bruket av Lovecraft som ledstjärna för skräckfiktion i filmen. Inte, naturligtvis, för att han inte skulle duga, utan för att hans abstrakta skräck för mig ter sig väldigt väsensskild från Laugiers köttsliga. Kanske finns det något jag inte ser. Men det är, hur som helst, bara en bisak.

Ghostland ligger nära Martyrs på det sätt att den också behandlar temat systerskap – i överförd mening i Martyrs, konkret i Ghostland. Laugier rör sig i ett närmast uteslutande kvinnligt landskap. Det finns inget exploaterande i den nakna (i Martyrs konkret hudlösa), lidande och ångestridna kvinnliga kroppen – hans homo i ecce homo är helt enkelt en kvinna. Filmerna är feministiska snarare än sexistiska. Och med Ghostland befäster han sin position som en av filmvärldens ledande auteurer i dag.

Annons