fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 16 mars 2018

Konståkningskomedin I, Tonya frossar i stereotyper

Berättelsen om Tonya Harding är en tragedi som Craig Gillespie har gjort till en komedi. Charlotte Wiberg ser en film där klassaspekten hamras in så att publiken kan skratta med gott samvete.

FILM. I, Tonya (Craig Gillespie, 2017). Se filmen här.

Det första som hörs är hostningar. Att konståkerskan Tonya Harding och hennes monstertrashy mamma är hårda rökare understryks tydligt och tidigt i filmen. Det första vi ser, efter några förtexter är en textskylt som talar om att filmen bygger på ”helt oironiska intervjuer” med huvudpersonerna – det vill säga de människor filmen berättar om. Men det finns ingenting oironiskt med Craig Gillespies I, Tonya. Textskylten finns där för att framkalla ett hö hö från en medelklassig publik. Oironiska! ”De är verkligen så groteska som de framställs som!”

Jag vet inte om den kan kallas för biopic. Filmen driver ju med sina rollfigurer snarare än berättar om dem. Det viktiga klassperspektiv som en film om Harding inte får sakna slår över och blir till parodi. Men den är ju en komedi, invänder nu någon. Well, jag skrattar inte. För jag förstår inte poängen. Det som berättas är snarare en tragedi, och som sådant framträder det bitvis i filmen när själva stoffet tar överhanden. I de ögonblicken får filmen tyngd. Men de är inte tillräckliga.

Fokus här är attacken, ”the incident” som den kallas för, och Tonyas allmänna missanpassning – könsmässigt, klassmässigt, smakmässigt.

Tonya Harding har gått till konståkningshistorien av två skäl. Nummer ett – hon var den första amerikanska, och den andra kvinnliga åkaren i världen, som klarade att hoppa en trippelaxel i tävling. Nummer två – hon var, genom sin ex-make Jeff Gilloolys och självutsedda livvakt Shawn Eckhardts katastrofala agerande, involverad i en fysisk attack på konkurrenten Nancy Kerrigan där denna fick sina knäskålar sönderslagna. Även om trippelaxeln återkommer ganska rikligt i filmen finns det inte så mycket ögongodis för oss konståkningsfantaster, förutom en del fina piruetter. Förhoppningsvis har den kommande filmen om den norska konståkningsstjärnan Sonja Henie mer av den varan. Fokus här är attacken, ”the incident” som den kallas för, och Tonyas allmänna missanpassning – könsmässigt, klassmässigt, smakmässigt.

Hon är trots sin tekniska skicklighet dömd att vara en outsider inom konståkningsvärlden med de konventioner som premierar ”kvinnlighet” och ”god smak”. Filmen visar hur Tonya står och röker utanför omklädningsrummet och sedan åker till ZZ Top i stället för Vivaldi. Hon åker i dräkter hennes mamma, och sedan hon själv, sytt – dräkter med felaktigt ryschpysch – och hennes stil på isen är mer kraftfull än graciös. Att hon är alltför maskulin visas på flera sätt i filmen; hon kan tidigt hantera ett gevär (och trailertrashmässigt skjuta ihjäl smådjur till familjemiddagen), hon är bättre på bilmekanik än pojkvännen och hon slår tillbaka när han misshandlar henne. Hon har lärt sig att vara oartig och att röka av sin minst sagt dysfunktionella mamma, som är konstant elak, överdrivet krävande, ständigt drickande och framför allt våldsam mot sin dotter.

Filmen kan på så sätt sägas klistra ett förment progressivt klassmedvetande som etikett på vad som i själva verket är ett frossande i stereotyper.

Kanske, förmodligen, så förtjänar Tonyas mamma LaVona Golden att porträtteras som ett monster, bortsett från de allmänna invändningar en kan ha mot att gestalta människor – i synnerhet nu levande människor utan maktposition – som svarta eller vita pappfigurer. Problemet är att hennes beteende är så tätt kopplat till en klasstillhörighet. Hon är så vulgär, ett ord som klassföraktet ofta uttrycker sig i. Hon röker på isrinken, hon är skrikig – so loud – och hon svär, till de andra konståkningsmammornas förskräckelse. Klassaspekten hamras in, från Tonyas inledande ord om att hon inte skäms över att vara en redneck till hängbrösten på den äldre stripperskan i den lågklassiga lokal Jeff brukade möta Shawn. Filmen kan på så sätt sägas klistra ett förment progressivt klassmedvetande som etikett på vad som i själva verket är ett frossande i stereotyper.

Det finns han sade, hon sade-inslag i det hela, som när Tonya skjuter mot Jeff och sedan vänder sig mot kameran och säger ”Detta hände aldrig”. I slutändan är det dock det som visas som etsar sig fast i publikens medvetande. Den som vill ha en kompletterande bild av Tonya Harding kan titta på hennes fenomenala åk i det amerikanska mästerskapet 1991 på Youtube. Hoppmässigt magiskt men också koreografiskt väl utformat – och till klassisk musik.

Annons