Kritik & essä Jacob Lundström, 2 mars 2018

Den svenska filmens guldfeber

Ruben Östlund kan avsluta The square-segertåget med en Oscarsstatyett. Hur står sig dagens internationella glans med den svenska filmens guldålder för hundra år sedan? Jacob Lundström tittar närmare på prestigesatsningar då och nu.

”Glanzperiode die schwedischen Filmproduktion”, ”l’âge d’or”, ”l’epoque de grandeur des films suédois” och ”the halcyon days”. Den svenska filmens guldålder har många översättningar och nu har den hunnit fira 100 år. Victor Sjöströms filmversion av Henrik Ibsens Terje Vigen från 1917 brukar markera startpunkten för glansepoken och ger en vink om vad det hela handlade om: en medveten satsning på prestigeproduktioner.

Svenska Bio skulle med sin påkostade filmatisering av den norske Nobelpristagarens dikt en gång för alla övertyga samtidens filmbelackare om att rörliga bilder minsann inte bara var dussinunderhållning. Samtidigt var den nya produktionspolicyn ett sätt för det svenska filmbolaget att försöka hävda sig i den internationella konkurrensen.

Direktör Charles Magnusson fortsatte att vara chef när Svenska Bio strax därpå ombildades till Svensk Filmindustri, genom en fusion med konkurrenten Skandia film. Inför 100-årsjubileet har SF Studios, som bolaget numera heter, gjort en omställning av produktionen som minner om fornstora dagar. Efter ett antal år med förvisso framgångsrika barnfilmer och trygga deckarproduktioner, men knappast mycket internationellt strålkastarljus på filmer som Rosa – The Movie och Kvarteret Skatan reser till Laholm, är siktet återigen inställt på utlandet.

I början av september kom nyheten att SF Studios öppnar ett kontor i London som ett led i satsningen på att göra engelskspråkig film med nordisk stämpel för den internationella marknaden. Medan den svenska guldålderns filmer kunde slå sig fram i filmvärlden tack vare att stumfilmen saknade språkbarriärer har SF Studios på 2010-talet anpassat sig till marknadens språkkrav. Det är ingen Nobelpristagare utan en hemvävd tennisikon som står i centrum för det nygamla bolagets första försök till grand slam. Talande nog marknadsförs Borg utomlands som Borg vs McEnroe för att också locka besökare med hjälp av den amerikanske vänsterspelaren.

Det betyder inte att SF Studios ignorerar den svenska litteraturhistorien – näst på tur står inspelningen av Daniel Espinosas Utvandrarna. Lika mycket som en Vilhelm Moberg-hyllning känns det dock som en blinkning till bolagets egen framgångsrika historia, givet Jan Troells flerfaldigt Oscarsnominerade filmatisering från 1971. (En mer samtida satsning är för övrigt en planerad filmatisering av den norske bästsäljarförfattaren Jo Nesbøs roman I am Victor, i regi av isländske regissören Baltasar Kormákur.)

SF Studios bryter med andra ord knappast ny mark – vi talar liksom inte om någon konstnärligt högprofilerad Tranströmertolkning. Biopics och historiska dramer är internationellt beprövade marknadsstrategier som inte lär garantera 2010-talets svenska film någon ärofylld underrubrik i framtidens filmhistorieböcker. Men det är ett talande, och möjligen lyckosamt, upplägg för riskmedveten filmproduktion i det tjugoförsta århundradet. Sverige är trots allt en alltför begränsad marknad för påkostade filmprojekt.

Medan den svenska guldålderns filmer kunde slå sig fram i filmvärlden tack vare att stumfilmen saknade språkbarriärer har SF Studios på 2010-talet anpassat sig till marknadens språkkrav.

I Den nationella stilen skriver filmvetaren Bo Florin att guldåldern ofta förknippas med framträdande landskapsskildringar, där naturen fungerar både som attraktion i sin egen rätt och som aktör i dramat. Det fanns estetiska ideal, med nationalromantiska övertoner, som gärna skulle prägla filmproduktionen.

Numera handlar ”den nationella stilen” snarare om att exploatera nationella varumärken på filmiskt universalspråk. Och Borg är onekligen en tennisfilm som håller sig på banan och inte direkt bryter mot några regler.

Den svenska guldålderns slut brukar dateras till 1924 och sammanföll inte bara med allmän lågkonjunktur utan också med att regissörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller försvann iväg till Hollywood. Trettiotalet år senare började Ingmar Bergman, som gjorde de flesta av sina filmer för SF, att etablera ett slags enmansguldålder (med all respekt till övriga svenska filmskapare som gjorde fina filmer under samma period intar den baskerade mästaren trots allt en särställning internationellt). Han är konstnären som fick personifiera den filmiska modernismens höjdpunkt.

Idag är det också just två auteurer, snarare än SF Studios nya produktionspolicy, som i framtiden kan komma att motivera filmhistorikerna att ringa in ytterligare en svensk guldålder på 2010-talet. Det finns åtminstone nominella argument för det: Guldpalmen och Guldlejonet.

Ruben Östlund är den förste svenske regissören att tilldelas Guldpalmen (när Alf Sjöberg tog emot sina Cannespriser kring 1900-talets mitt var festivalen en annan och Guldpalmen hade ännu inte planterats på croisetten). Guldpalmen som sådan är förvisso knappast något definitivt facit för framtidens filmkanon. I Cannestider är det vanligt att påminna om alla klassiska filmer eller upphöjda regissörer som inte har tilldelats Guldpalmen. Det är visserligen efterklokt men sätter samtidigt haussen i kontext. Faktum kvarstår att The square redan har säkrat en plats i historieböckerna.

När The square valdes ut till huvudtävlingen i Cannes var det den första svenska filmen på 17 år som konkurrerade om Guldpalmen. År 2000 var det Roy Anderssons comebackfilm Sånger från andra våningen som gav eko på rivieran (och åkte hem med jurypriset). För sin senaste film, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, mottog Andersson 2014 ett annat gyllene filmpris: Guldlejonet i Venedig.

Jämfört med 1910- och 1920-talets stora regissörer, Sjöström och Stiller, håller väl inte Östlund och Andersson tillräckligt hög produktionstakt för att egentligen tälja fram någon guldålder värd namnet. Till skillnad från Sjöström och Stiller handlar det heller inte om några parhästar i nära samarbete, men trots att 2010-talets guldgossar tillhör olika generationer finns det flera beröringspunkter mellan dem.

De mest uppenbara är estetiska och har att göra med långa tagningar och tablåestetik, som låter filmskaparna studera omgivningen med upphöjd distans, även om Östlund i sina senaste filmer har börjat använda såväl kamerarörelse som kontinuitetsklippning.

Det finns också en samhällskritisk tendens som följer ett liknande mönster: Roy Anderssons post-sossiga välfärdsstatsblues respektive Ruben Östlunds satiriska sparkar mot politiskt korrekt ängslighet. Istället för dramatik i naturen, handlar det om den mänskliga naturen, eller kanske ännu hellre studier av människan som social varelse. Och som sådan är hon uppenbarligen ganska hopplös.

Förhoppningsvis kommer Amanda Kernells Sameblod, trots avsaknaden av lika högkaratig guldglans, att ihågkommas som jubileumsårets andra stora svenska film jämte The square.

Allt som allt går det närmast att betraktas som ett slags antites till den nationalromantiska tendens som många samtida kritiker längtade efter och såg förverkligas i den svenska filmen på 1910- och 1920-talet. Tankarna går snarare till ”det svenska tillståndet”, som det heter i norsk skrämselretorik om ett systemkollapsat Sverige. Eller för den sakens skull till den nyligen omdebatterade sloknade flaggstången på Sergels torg i Stockholm. Något är ruttet någonstans i Sverige.

Men precis som guldåldern inte bara bestod av en lång räcka storslagna landskap, utan även rymde desto mer urbana samtidsskildringar som Erotikon och Norrtullsligan, kan förstås inte 2010-talets svenska film reduceras till Roy och Ruben. Förhoppningsvis kommer Amanda Kernells Sameblod, trots avsaknaden av lika högkaratig guldglans, att ihågkommas som jubileumsårets andra stora svenska film jämte The square.

Och visst är det två tacksamma jämförelseobjekt. Om Östlund gör träffsäkra människoförsök i glasmonter, gör Kernell drabbande dramatik. Där Östlund håller distansen, väljer Kernell inbjudande närbilder. Medan Östlund verkar vilja väcka reaktioner snarare än känslor, är Kernells film gjord med blod och mottagen med tårar. Guldålder eller inte – och oavsett personlig preferens – är det ett rikedomsbevis att svensk film rymmer både och.

Sameblod kommunicerar med sina vackra naturvyer mer direkt med guldålderns filmarv, samtidigt som den tillför nya perspektiv. På så sätt är den också ett exempel på hur mångfald kan bli en del av den nationella stilen, vilket bådar gott för framtiden.

Annons