Kritik & essä Calle Wahlström, 1 februari 2018

För en handfull euro i Bulgarien

I Valeska Grisebachs västerntolkning säljer den fåordige Meinhard sitt arbete som gästarbetare. Calle Wahlström har sett Western på Göteborgs filmfestival.

Valeska Grisebachs Western är en utmärkt iscensättning av nationella spänningar avgränsade till ett mikrokosmos omslutet av mäktiga naturvyer. I filmen får vi följa ett tyskt arbetslag i stekande sommarhetta som bygger en damm på den bulgariska landsbygden. Det uppstår nästan genast konflikter mellan de burdusa gästarbetarna och invånarna från en intilliggande by, men när den fåordige Meinhard (Meinhard Neumann) en dag rider in i byn på en upphittad häst för att leta efter en cigarett lättas stämning sakteligen upp trots språkliga barriärer och stor misstänksamhet. Mot den bulgariska terrängen blir Meinhard på sin vita springare förstås en symbol för den genre som filmens titel refererar, om så förkroppsligad av en västeuropeisk främling.

Hade Meinhard mer uppenbart kämpat mot eller för något hade den mustaschprydda Neumann med sin gängliga figur varit en don quijotisk uppenbarelse. Västernjämförelsen ligger som sagt också nära tillhands. Det är något visst i blicken. Men mer än som någon cowboy framhärdar Meinhard som en karaktär författad av Stig Claesson. Framförallt tänker jag på Att resa sig upp och gå, där en ung man sätts att gräva grus i efterkrigstidens Europa. Meinhards omständigheter är förstås annorlunda. Men utan jobb i Tyskland har han också rest sig upp och gått, och i ett för mig typiskt Slasögonblick förklarar han på tyska för en oförstående bulgariska att inget håller honom kvar i hans hemland.

Dessutom gräver han också grus, svettas och röker i ett om inte fullständigt söndrat Europa så i alla fall kantstött. Ett Europa som aldrig riktigt läkt eller blivit jämlikt. Och även om det gått över 70 år sen kriget har minnet gått i arv i generationer. När gästarbetarna hissar tysk flagg i lägret dröjer det inte länge innan den försvinner.

Grisebach tar god tid på sig. Hon överspelar heller inte sin hand, vet att låta Meinhard göra sitt. Vilket nästan aldrig är förutsägbart. Han tycks styras mer av egna drifter och känslor än narrativa konventioner. Vill han exempelvis ha en cigarett skaffar han en cigarett. Vill han spela poker spelar han poker. Vill han inte slåss gör han inte det – till skillnad från sin översittande och ölmagade förman på dammbygget, vars impulskontroll skapar ständiga problem. Hans avund mot Meinhard, för vilken allting verkar lätt och uppnåeligt, går inte att dölja. Inte heller hade den varit helt trovärdig utan Neumann, vars fårade ansikte och sluga blick håller varje bildruta. Lite som en tysk Sam Elliott bär han den här tidskrävande, nästan motvilliga karaktärsstudien med bravur.

Annons