Kritik & essä Charlotte Wiberg, 8 december 2017

Flickan, mamman och den talande ugglan

Noémie Lvovsky bjuder in till en magisk filmvärld som bor granne med galenskap. Tomorrow and thereafter är Charlotte Wibergs odistribuerade filmfavorit från året som gått.

Suzanne Ostens fina men omdebatterade Flickan, mamman och demonerna fick sin elvaårsgräns till slut, men anses fortfarande av många vara för otäck för barn. Det måste vara en besvikelse för Osten, som själv vuxit upp med en psykotisk mamma och, även om filmen inte är självbiografisk, ville skildra den naturaliserade otäckhet som finns i en sådan tillvaro.

Den talande uggla som är hennes enda verkliga sällskap uppmanar henne att stjäla ett skelett från skolan och ge det en riktig begravning.

Noémie Lvovskys take på (nästan) samma tema, Tomorrow and thereafter, är mindre otäck. Mamman i filmen rids inte av samma demoner. Hon svävar mellan extas, vanföreställningar, osäkerhet och djup melankoli. För barnet, tioåriga Mathilde, är det mest jobbiga kanske hur modern framstår för omgivningen. Hon kan helt enkelt bli väldigt pinsam. Men dottern låtsas som ingenting, skyddar sin mamma så mycket som möjligt, och har i praktiken själv blivit den huvudsakliga föräldern. Pappan har flyttat men finns i bakgrunden som ett ankare i verkligheten. Ändå är Mathilde väldigt ensam, och det är hennes animistiska inre värld som filmen skildrar. En kanske mindre skrämmande och mer funktionell värld än moderns, men inte mindre dramatisk. Den talande uggla som är hennes enda verkliga sällskap uppmanar henne att stjäla ett skelett från skolan och ge det en riktig begravning, men hindrar henne också från att tända eld på hela lägenheten.

Den franska regissören Lvovsky väver med till synes lätt hand en sagoväv där också de fantasier hon stundvis kan dela med sin mor ryms. Mammans slutliga, oundvikliga separation från dottern och från yttervärlden innebär slutet på Mathildes barndom. När hon som nästan vuxen besöker sin mamma på sanatoriet (det verkar i alla fall som en äldre form av vård, där en kan få fast boende och terapeutiskt sköta om rosenrabatten om somrarna) lyckas hon i en rörande scen hitta ett sätt att kommunicera och få kontakt. Ett sätt som hon kanske fått sin fantasi till tack vare mammas vansinne. Det blir ett magiskt slut på en på alla sätt magisk film.

Lvovskys förra film Camille mellan två åldrar fick något fördröjd svensk biopremiär 2013, det är bara att hoppas att även Tomorrow and thereafter hittar förr eller senare hittar till svenska biodukar.

Annons