Kritik & essä Vanessa Crispin, 14 september 2017

Oklara roller i Sofia Coppolas De bedragna

De bedragna är ett avsteg från den stil som regissören har gjort sig känd för, men precis som tidigare är Coppolas kvinnor bara oskyldiga och bekymmerslösa på ytan.

FILM. De bedragna (Sofia Coppola, 2017). Se filmen här.

Sofia Coppolas De bedragna är ett avsteg från den stil som regissören har gjort sig känd för, samtidigt som filmen ekar av familjära och nästan nostalgiska inslag från tidigare filmer som Virgin suicides och Marie Antoinette.

De bedragna är en nyfilmatisering av romanen The beguiled, den första versionen gjordes 1971 av Don Siegel. Coppolas nya version lägger mer fokus på kvinnorna och deras upplevelser än på den manliga huvudkaraktären, John McBurney. Handlingen kretsar kring en näst intill övergiven internatskola i södern för unga kvinnor under inbördeskriget, där ett fåtal elever av olika skäl har valt att stanna kvar, isolerade från omvärlden och kriget som härjar. Detta förändras då en skadad nordstatssoldat hittas i skogen, och rektorn för skolan låter honom stanna kvar och läka sitt skadade ben.

Det som skiljer De bedragna från Coppolas tidigare verk är brutaliteten, den konstanta undertonen av ett påtagligt hot. Men det är inte kriget som utgör hotet, utan mötet mellan den ensamma soldaten och de unga, isolerade kvinnorna. Snart uppstår en stark rivalitet bland eleverna, och sexuella spänningar börjar vibrera. När McBurney blir påkommen en natt med en av de unga eleverna, blir lärarinnan som han också flörtat med så bestört att hon knuffar honom nedför en trappa, med blodiga konsekvenser. Denna symbios mellan sexualitet och chockerande våld är något som ofta förekommer i genrefilmer och speciellt i skräck. På senare tid har många skräckfilmer tagit intryck från samtidens feministiska kultur, och låtit kvinnliga rollfigurer bli alltmer osympatiska. Filmer som The love witch, Raw och The eyes of my mother har visat mer skoningslös kvinnoporträtt. När våld förekommer är det ofta till följd av en sexuell handling. Det handlar om ett slags bestraffning för att de förtrycka sexuella känslorna har släppts lösa – men det är inte kvinnan som bestraffas.

De bedragna blandar vackra intryck från den vilda men harmoniska naturen kring skolans byggnad med det dova ljudet av kanoner och rökmoln i horisonten. Men den idylliska sommarkänslan och blommande rosenträdgården lockar dem att välja en problemfri tillvaro, där kriget är något som de har vant sig vid och stängt ute från sina liv. Men Coppolas kvinnor är bara oskyldiga och bekymmerslösa på ytan. De har alltid varit kapabla till mycket mer än vad åskådaren förväntar sig. Likt systrarna i Virgin suicides, som förde en förmodat normal tillvaro, men plötsligt begick självmord. Eller Marie Antoinette, som levde som i en sagovärld full av sötsaker och vackra klänningar, bemötte folket med sorg och tystnad.

De bedragna blir aldrig klar över sin egen genretillhörighet – det är en krigsfilm, ett drama, men även en mörk komedi. Uppvaktningen som John McBurney upplever av alla eleverna liknar något från en sängkammarfars, dörrar öppnas och stängs och hemligheterna blir fler och fler. Scener med till synes oskyldiga sylektioner gör sig åter påminda vid morbida sekvenser, vilket bidrar till den otroligt svarta humor som löper genom filmen.

Men frågan om just vem det är som blivit bedragna är inte uppenbar – och kanske är det just det som Sofia Coppola vill understryka med sin version.

Annons