Kritik & essä Mikaela Kindblom, 15 juni 2017

Vakna med The handmaid’s tale

Vad krävs för att vi ska vakna till den värld som kan trilla utför ett stup redan imorgon? Mikaela Kindblom drabbas av The handmaid’s tale.

Den 13 juni klev en parad av kvinnor klädda i långa röda mantlar och vita mössor in och satte sig i Ohios stadshus. De var där för att protestera mot de pågående inskränkningarna i USA mot aborträtten. Likheterna med de rödklädda sexslavarna i tv-serien The handmaid’s tale är naturligtvis ingen slump. Men oberoende av alla spännande filmiska paralleller är detta något som pågår nu, just nu, i ett land som påstår sig vara ”the land of the free” och där medborgarna redan i skolåldern lär sig att hedra landets flagga i guds namn. Och där landets ledare ser motståndet mot aborträtten som ett av sina viktigaste åtaganden.

Det kanske låter som en småsak i tider som dessa, då barn förvisas till krigszoner och avtal som handlar om vår jords framtid rivs upp som om det vore ett andrahandskontrakt på en lägenhet i orten där ingen ändå vill bo.

Men i The handmaid’s tale, romanen av Margaret Atwood som kom 1985 och fick heta Tjänarinnans berättelse när den kom på svenska året därpå, är det just frågan om barnafödandet som blir framtidens skarpaste politiska fråga. För i framtiden föds inga barn. I varje fall inte i de välordnade totalitära samhällen som tar form när rädslan för vår arts undergång har spritt sig tillräckligt länge – och galningar som Trump, SD eller Gileads skapare, har tagit kommando över våra liv.

Det låter inte klokt. Här hos oss har vi ju en självklar rätt till abort. Jag har en självklar rätt till min kropp. Mina barn har det. Vi har visserligen en hel del kvar att göra på vägen mot en värld där kvinnors kroppar inte är männens egendom. Vi är till exempel fortfarande ljusår ifrån att hantera situationen när mannen vill bestämma om hans blick eller kommentar var en oskyldig flirt eller ett sexistiskt övergrepp. Men rätten till abort, den har vi.

Därför är utspel som den ovan nämnda i Ohio något som borde ruska om oss ordentligt. Hur självklar är egentligen de rättigheter som vi tar för givna? Hur snabbt skulle de inte kunna försvinna och gå upp i rök, på ett par ögonblick?

Vi vet ju att det har hänt förut. De tyska judarna som levde i Tyskland på 30-talet. De förlorade gradvis sina rättigheter, de förvisades till samhällets utkanter, de förvandlades långsamt till boskap som gick att utrota utan att omvärlden ens reagerade. Vi har ju sett att sådant händer.

Därför sitter jag klistrad framför datorn när de tio första avsnitten av serien The handmaid’s tale sänds på HBO. För att den påminner mig om allt detta. Hur lätt det är att ena dagen vara ute på stan med en kompis och stanna för att köpa en kaffe. Och plötsligt kan jag inte betala med mitt kort. Det är inte så konstigt, för sånt har ju hänt förut. Men så visar det sig att alla mina pengar har överförts till min mans konto. Jag får inte äga något bankkonto. Jag får inte äga någonting. Sedan får jag inte ha ett jobb. Och snart äger jag inte rätten över min kropp. För den ägs av staten, det vill säga männen. I en värld där inga barn föds blir den fertila kvinnan en handelsvara.

Det går alltså fort, övergången mellan den värld som vi känner till, med latte på stan, mobiltelefoner, jämlika förhållanden mellan män och kvinnor och den värld som kan bli: Där rädslan har grott till ett monster så att den värld som erbjuds är en totalitär stat, uppbyggd av någon sorts religiös sekt som tror sig kunna rädda världen med sitt mumbojumbo om ”under guds öga”.

I ett av de tidiga avsnitten hamnar June och Moira, som senare kommer att tvingas bli tjänarinnor, mitt i ett upplopp i staden. Den religiösa sekten håller på att ta över. Allt motstånd mosas direkt. Senare får vi veta att det finns ett organiserat motstånd, och att USA, som nu heter Gilead, har ett grannland i norr som tar emot flyktingar från den nyfödda terrorstaten. Och det kan jag ju tro på, även om det också är så för att Margaret Atwood är kanadensiska.

The handmaid's tale

The handmaid’s tale

I The handmaid’s tale är kvinnorna reducerade till två roller i ett samhälle styrt av gud, ”under hans öga”, det vill säga männen: De kan antingen vara fertila, eller icke-fertila. Om en kvinna är fertil blir hon en ”handmaiden”, en tjänarinna, eller en sexslav faktiskt, om vi nu ska försöka att tala klarspråk. De icke-fertila kvinnorna blir kokerskor eller hushållerskor, eller slavdrivare, de som ska fostra de fertila kvinnorna i deras roller som sexslavar. Men en icke-fertil kvinna kan också vara hustru till härskarelitens män, ”the commanders”, och här blir det riktigt intressant, för en hustru förväntas vara med under själva befruktningsakten, kallad ”ceremonin”, då mannen har sex med sin tjänarinna, under sin hustrus öga, medan hustrun håller tjänarinnans händer och tjänarinnan förväntas att uppföra sig som en robot.

En fertil kvinna kan inte undvika sitt öde. Hennes enda roll i detta morgondagens samhälle är att föda barn – men för det upphöjs hon aldrig till härskarinna eller mannens jämlike, eller till gudinna av något slag. Ett särskilt hårt slag mot kvinnorna är att inte ens de kvinnor som gått med på att skapa detta nya samhälle, får åtnjuta frukten av sin möda. Här finns det en ”loose canon” som jag väntar på med spänning i seriens andra säsong – vad kommer hon att göra? Kommer hon verkligen att orka stå vid sidan om och låta hennes man ta åt sig äran för allt som hon har varit med om att bygga upp?

Och så finns det ett grannland i söder, som i ett avsnitt skickar en besöksdelegation till Gilead. June, som nu är tjänarinna hos en av Gileads ”founding fathers”, tar tillfället i akt att tala med det mexikanska sändebudet, berätta för henne om förtrycket och terrorn i Gilead: ”Hjälp oss”. Det svar hon får är ett av de mest blodisande jag hört: ”Men ni förstår inte”, säger sändebudet. ”Det är ju ni som är förebilden. I Mexiko föds det inte heller några barn.”

Och hur ser resten av världen ut? Tjänarinnorna får veta att om de inte gör sin plikt, och alltså föder barn åt härskarklassens elit som kommer att ta deras barn ifrån dem kort efter födseln, så kan de skickas till kolonierna, de delar av världen där krig och miljöutsläpp har förgiftat jorden och allt liv. Eller så kan de få sina armar avhuggna eller ögon utstuckna.

Så skulle alltså framtiden kunna se ut.

Dystopin i The handmaid’s tale känns hudnära. jag blir ständigt påmind om hur nära allt detta är, hur skrämmande vår framtid skulle kunna bli. Om vi inte vaknade upp. Men vad krävs för att vi ska vakna upp?

”I was asleep before” säger June, som i Gilead fått namnet Offred, off-Fred, hon är alltså Freds egendom. ”I was asleep before. That’s how we let it happen. When they slaughtered congress, we didn’t wake up. When they blamed terrorists and suspended the constitution, we didn’t wake up. But now I’m awake.”

Vad krävs för att vi ska vakna till den värld som kan trilla utför ett stup redan imorgon?

Jag får naturligtvis panik, det får vi ju alla, och jag tänker på andra filmer jag sett och som skakat om mig rejält. Jag tänker på dem likt en blind som famlar i mörkret: Children of men, The village, I am not your negro, Ken Loachs filmer Ladybird, ladybird, It’s a free world, Jag, Daniel Blake

Vad krävs för att jag ska vakna upp? Men jag är redan vaken. Och jag fortsätter att titta. The handmaid’s tale är något av det mest politiska jag sett i tv-seriernas värld. Det gör mig glad, och hoppfull.

Annons