Kritik & essä Marjaneh Bakhtiari, 18 maj 2017

Medan vi drömmer

Vad gör man, eller borde man göra, för sin familj? Och hur påverkar det ens ljuva drömmar? Marjaneh Bakhtiari ser skönhet och systerskap i Rojda Sekersöz Dröm vidare, en film som som gör periferi till centrum.

FILM. Dröm vidare (Rojda Sekersöz, 2017). Se filmen här.

Alby är vackert. Kanske är det inte det som har varit den mest drivande tanken när Dröm vidare spelades in. Kanske är inte ens alla scener jag tänker på från Alby eftersom filmen delvis är inspelad i Luleå. Men det är min första tanke medan jag ser Mirja släppas ut ur fängelset och mötas först av sin lillasyster Isa, sedan av de tre vännerna som kommer jublandes i bil för att hämta hem henne. Rent estetiskt är det en kärleksförklaring.

Innan filmens handling kommer igång, innan vi hinner bli berörda av något annat, får vi se att Alby är vackert. En kärleksförklaring nästan i förbigående. Som vore det en självklarhet. En självklarhet som kanske har med perspektiv att göra. Skillnaden mellan blicken som betraktar sin miljö och blicken som betraktar allt utifrån och ovanifrån.

Det är i alla fall något med naturen som skänker både skönhet och likgiltighet åt sin omgivning. Kontrasterna mellan alla nyanser av grönt och alla identiska höghus och lekplatser. Men också kontrasterna mellan de som kan betrakta alla dessa kontraster och de som lever mitt bland dem. För det är såklart där vi hamnar när handlingen kommer igång. I människornas liv. I Mirjas liv och det systerskap, både biologiskt och självvalt, som omgärdar henne.

Så vännerna är äntligen tillsammans igen: Mirja, Sarah, Emmy och Nina. Det är återföreningen vi får se, allt som skett tidigare får vi föreställa oss.

Innan filmens handling kommer igång, innan vi hinner bli berörda av något annat, får vi se att Alby är vackert. En kärleksförklaring nästan i förbigående.

Det vi också får se är en avgörande sommar i deras liv. Det där med att växa upp och all den smärta vuxenblivandet orsakar.  Speciellt det där med en uppväxt som förvandlar vardagen till en ständig kamp mellan den egna viljan och andra människors. Valet mellan två olika sorters liv som sätter allt på sin spets. Varenda dag. 

Det är förutsättningarna som Mirja återvänder till när hon släpps ut. Eller, det är i alla fall så det kan verka för Mirja som precis håller på att växa upp. För det är klurigt det där med att kunna välja riktning för sitt eget liv. Tron på att allt hänger på individens vilja. Att det enbart handlar om val. Den där övertygelsen att vill-du-tillräckligt-mycket-och-kämpar-du-tillräckligt-hårt-så-når-du-den-framgång-du-förtjänar är så långt bort det går att komma från förutsättningarna för vännerna i Dröm vidare. Här är erfarenheten en annan. Här är det inte självklart att döttrar ska klara sig bättre än sina mödrar. Så trots den vackra sommaren. Trots värmen och humorn i filmen förs tankarna till James Baldwins ord i Letter from a region in my mind:  ”And there seemed to be no way whatever to remove this cloud that stood between them and the sun, between them and love and life and power, between them and whatever it was that they wanted”.

Evin Ahmad och Anna Bjelkerud.

Innan Mirja åkte in, ville hon komma bort. Till Montevideo. Vännerna har fortfarande planer på hur de ska finansiera sin dröm: råna Halles guld. Men så har Mirja en väldigt sjuk mamma (som har kol) och en väldigt ensam lillasyster (som har sin laptop). Det är Mirjas verklighet i vackra Alby.

Men omtanke finns och den går som en ljus tråd genom filmen. För på andra sidan naturens och institutioners tystnad finns de jublande vännerna och lillasystern. De viktigaste människorna i Mirjas liv. Och så hennes mamma. Som är så sjuk. Och som är så fast i det liv som Mirja och vännerna vill fly så innerligt. Förvandlar inte hennes blotta existens Mirjas resplaner till rena illusionen? En mamma som behöver bli omhändertagen. Och vem ska ta hand om lillasystern? Vad gör man, eller borde man göra, för sin familj?

I en tid besatt av självförverkligande och individuella målsättningar är det frågor om det kollektiva som Mirja, och vi med henne, ställs inför. Ska hon ge upp drömmen om Montevideo på grund av familjens verklighet? En mamma som dessutom inte besökte Mirja en enda gång medan hon satt inne och som istället för att välkomna henne tillbaka bara tänder ännu en cigarett, sitter kvar i soffan i vardagsrummet och talar om för Mirja att hon inte är något barn längre, så: ”Jag tänker inte behandla dig som ett heller”.

I filmen Ta hand om mamma av den iranske regissören Behnam Behzad (biopremiär 28 april) uppstår det panik när mamman i familjen blir så sjuk och får så grava andningsproblem att hon måste skickas långt bort från huvudstaden och dess luftföroreningar för att hon ska överleva. Här är grundproblematiken det omvända. Mamman måste åka bort. Barnen vill stanna kvar i staden där de har sina liv. Men problemet på det personliga och mänskliga planet är detsamma. Ska barn behöva ta hand om sina föräldrar? Hur påverkar det relationerna? Synen på det egna livet? Rätten till det egna livet med alla dess drömmar och mål när en familjemedlem inte längre klarar sig på egen hand.

”Jag har mitt liv och mitt jobb här!” Säger brodern i Ta hand om mamma.

”Har inte jag det?!” Kontrar hans syster i en scen när de vuxna syskonen konfronterar varandras ovilja att följa med den sjuka mamman till en liten by med gott om frisk luft och tristess för de inbitna stadsborna. Samma familj som gett dem vingar verkar nu klippa av dem.

När arbetsförmedlingens byråkrati krånglar till minsta lilla tar Mirja saken i egna händer. Hon får inget jobb. Hon skaffar det själv. Sådan är Mirja. Först diskar hon på hotellet. Sedan flyttar hon snabbt upp ett steg och börjar städa rummen åt den resande klassen. Hon smular sönder sin dröm men höjs samtidigt i sin mors ögon. Stämningen hemma blir bättre. Hon får lön. Hon köper och lagar mat istället för att snatta godis och fryst pizza som hon gjort tidigare. Hon umgås mer med familjen som nu är så glada att de sjunger ja må hon leva för Mirja under en lunch även om hon inte fyller år. All sin drivkraft lägger hon på ett arbete för vilket hon inte skrivit ett kontrakt. Chefen föreslår en muntlig överenskommelse istället. Hennes anställning är alltså bara en ”anställning”. Vilket förvandlar lönen till en ”lön”, den medföljande tryggheten till en ”trygghet” och så vidare, och så vidare. 

Sådana är maktförhållandena och det är de som lämnar Mirja så lite utrymme att pröva sig fram i livet. Hon balanserar på en mycket smal lina. Och faller hon, ja då faller hon.

Skitjobb på arbetslinjen.

Bland det mest omöjliga och många gånger onödiga som finns är att berätta vad en film handlar om. Det låter ofta så vagt i bästa fall och tråkigt, löjligt eller intetsägande i värsta: Det här är en film om vänskap. Om lojalitet. Om systerskap. Om starka band och stora visioner. Om klass och identitet.

Oftast gör filmen jobbet mycket bättre och enklare på egen hand genom att låta oss bli vittnen till karaktärernas liv. Deras drömmar och dilemman. Men ändå: För att vara en svensk film finns det en del som är ovanligt med Dröm vidare. Bara det att den handlar om kvinnor och är gjord av kvinnor, regissören Rojda Sekersöz och manusförfattaren Johanna Emanuelsson. Eller att det finns en större mångfald än vanligt av olika bakgrunder både framför och bakom kameran. Eller att även om den utspelar sig i huvudstaden så har den inget med dess centrum eller dess medelklass att göra. Filmen förvandlar periferi till centrum.

Här är fokus helt och hållet på Mirjas och hennes vänners liv. Därför finns det ingen större upptagenhet av hur de uppfattas av resten av samhället. De försöker inte förklara sig. Det handlar snarare om hur de ser på sig själva och på varandra. De är i centrum för allt. Som ju livet är för oss alla. Vi är det centrala i våra liv. Så här syns inte den nästan obligatoriska medvetenheten om den biopublik som antas vara vit och medelklass och därför måste få saker förklarat för sig. Man gör något viktigare och svårare genom att stå emot frestelsen att förklara och hjälper på så vis svensk film att ta ett steg framåt.

Det som filmteamet lyckas med, just genom att hålla fast blicken på Mirja och hennes närmaste, är att visa hur sällan de universella frågorna är universella nog att inkludera sådana som Mirja och hennes närmaste. Att det är där skillnaden ligger.

De tillåts bli mänskliga bara genom att få vara upptagna av sina egna liv.

Att vara medveten om och se sig själv genom någon annans blick, att se en oftast förvrängd version av sig själv, är annars en gemensam erfarenhet hos alla som historiskt sett har varit marginaliserade. Så att enbart berätta utifrån det egna perspektivet utan att förhålla sig till den välkända andra blicken, är fortfarande något nytt.   

Den som berättar, den som har makten över berättelsen, är också den som ger resten av oss fler speglar att se oss själva i. Eller kanske ger oss något att spegla oss i för första gången. Om vi inte är vana vid att bli speglade. Om vi, ända sedan vi var barn, nästan desperat har letat efter någon som i filmer eller i böcker har liknat oss, om så bara till utseendet. Denna, den mest ytligaste av identifikationer som kan förvandlas till en stor tillfredsställelse när alternativen är så få.

När filmen Medan vi faller kom på 90-talet var vi många som blev besatta av den. Inte bara för att filmen är så bra och snyggt gjort. Inte heller för att det var direkt våra egna liv (några femtonåriga tjejer i Malmö) som gestaltades. Utan för att det ändå fanns hintar, antydningar till vår vardag i den. Och så sensationellt nytt det var för oss. Där är vi ju! Typ.

I sin essäsamling Changing my mind skriver författaren Zadie Smith om en liknande känsla när hon som fjortonåring läste Zora Neale Hurstons 30-talsroman Their eyes were watching God: ”At fourteen I couldn’t find words (or words I liked) for the marvellous feeling of recognition that came with these characters who had my hair, my eyes, my skin, even the ancestors of the rythm of my speech. These forms of identification are so natural to white readers – (Of course Rabbit Angstrom is like me! Of course Madame Bovary is like me!) – that they believe themselves above personal identification, or at least believe that they are identifying only at the highest, existential levels (His soul is like my soul. He is human; I am human). White readers often believe they are colour-blind”.

Verk som Dröm vidare får betydelse utöver det rent filmiska av just den anledningen. I alla fall för de av oss vars liv är delvis formade av medvetenheten om andra människors föreställningar om oss. Det våra kroppar symboliserar och signalerar i andra människors liv och kontext. Att hela tiden ställas inför andra människors antaganden i både fiktion och verklighet.

Därför är det också befriande med en karaktär som Mirja som inte fastnar i denna röra av medvetenhet och självmedvetenhet. För Mirja handlar det inte om att se sig själv som en minoritet eller någon som är underrepresenterad. Hon har inte tid med förlegade bilder eller att kommentera andras föreställningar om henne. Hon har ett liv att leva. Hon har brister och styrkor. Hon har drömmar. Hon står inför ett vägval.

Evin Ahmad och Michael Lindgren.

Vi får se hur starkt men också hur vasst det blir om det skär sig när så mycket står på spel för Mirja och hennes vänner. När hon tycks vara på väg att välja ett liv framför ett annat och problemen det ställer dem alla inför. Ett liv med familjen skiljer sig från ett liv där vännerna går före. Det handlar om de värderingar, möjligheter och drömmar som de olika liven innebär och tillåter. Och den Mirja blir i respektive liv. Den Mirja som måste ta hand om sin mor och lillasyster skiljer sig från den Mirja som ska bada och sola och festa i Montevideo med sina bästa vänner. Det är två helt olika sätt att se på och uppleva världen och sin egen och vännernas plats i den.

För kompisen Sarah är det viktigt att inte bli som de andra i grannskapet som ”jobbar, sover och äter och bajsar kanske”. När de upptäcker att Mirja börjat jobba på hotell ställer en desperat Sarah två motstridiga frågor i rad till Mirja: ”Skäms du inte? Tror du du är bättre än oss?”

Och som för att visa ytterligare hur långt bort från drömmen Mirja har hamnat, men kanske också för att det fortfarande finns en förhoppning om att det ska finnas ett större mål, frågar Sarah: ”Vad är nästa steg i karriären? Frukostvärdinna? Eget hotell? Vad är din plan?”

Sin rädsla förklär Sarah i sarkasm och ironi. Innan Sarah, Nina och Emmy lämnar hotellrummet vänder hon sig återigen till Mirja: ”Du är samma skit som oss.”

För vad är alternativet? Att Mirja skulle ha blivit annorlunda? Vad innebär det i så fall för deras vänskap? Och inte bara vänskapen utan även för Sarahs egen person. Vilka är vi när vi inte är med dem vi älskar? Med dem som känner oss allra bäst? Att förlora en så nära barndomsvän är att förlora en bit av sig själv. Det är också en sorglig lektion i att bli vuxen: Den kärlek vi ger liknar sällan den kärlek vi får.

Det må gälla en mor, en syster eller en väldigt, väldigt nära vän.

När Mirja mot slutet av filmen befinner sig på ett tak högt över marken kommer jag att tänka på ett citat ur Dana Spiottas roman Innocents and others om vännerna Meadow och Carrie. I boken pratar Meadow om konsten att kunna ljuga om sig själv, men man skulle kunna säga detsamma om konsten att ljuga för sig själv: ”It is … a kind of wish-story … It has to feel more dream than lie as you speak it.”

För i slutändan finns det inga segrare här. Det är egentligen inte den sortens film hur man än har valt att knyta ihop det hela. Det handlar i grunden om att hitta sätt och vägar att uthärda. Men, handen på hjärtat, vem vill leva ett sådant liv?

Det är kanske mer mänskligt att vilja, att behöva, drömma vidare.

Dröm vidare visas på Klarabiografen i Stockholm den 17 maj med besök av regissören.

Annons