Kritik & essä Adam Nayman, 6 april 2017

Ovan regnbågen i Ben Wheatleys blodiga filmvärld

Neil Maskell spelar yrkesmördaren Jay i Ben Wheatleys genombrottsfilm Kill list från 2011.

Den brittiske regissören skapar oordning och obehag i filmer som Kill list och High-rise. Filmkritikern Adam Nayman tittar närmare på Ben Wheatleys chockerande filmkonst i boken Carnage and confusion. Vi publicerar här ett utdrag i svensk översättning.

Det har än så länge bara synts till en enda regnbåge i Ben Wheatleys filmer. Den uppenbarar sig 26 minuter in i Kill list från 2011 och finns bara i bild i knappt tio sekunder – precis tillräckligt länge för att vi ska hinna uppmärksamma dess skönhet och malplacering. Regnbågen är sömnigt utsträckt över hela widescreen-bilden och hovrar över yrkesmördarna som lämnar bilen på väg mot ett ödesdigert möte med sin uppdragsgivare, som har anlitat dem för att döda tre främmande människor. Det är ett kontrakt som ska betalas kontant, förseglas med blod och sedermera expedieras (i ordets alla bemärkelser) på ett fält i England.

Det känns lämpligt att inleda en bok om Ben Wheatley med att prata om ett förlupet ögonblick eftersom just det är den Essex-fostrade regissörens specialitet. Inte sedan Nicolas Roegs dagar – och inte mindre imponerande – har en brittisk filmskapare trollat fram bilder vars koncishet kontrasteras av deras kvardröjande effekt. Den upphöjda hastigheten i Wheatleys stil förminskar inte styrkan i de enskilda bilderna: att regnbågen i Kill list dröjer sig kvar beror på att den försvinner så snabbt. Det är en bild som uppmanar oss att hålla ögonen öppna, i en film som innehåller många scener som borde få oss att vända bort blicken. Don’t look now – eller annars.

High-rise (Ben Wheatley, 2015)

High-rise (Ben Wheatley, 2015)

”Ben Wheatley’s films constitute a cinema of disorientation,” skriver Adam Loewenstein i en klarsynt essä i Critical quarterly. Och det stämmer att Wheatley framstår som mest centrerad när han riktar in sig på desorientering, vare sig det handlar om den paralyserande paranoian hos gangstern i Down terrace från 2009 som tror att hans vänner ska mörda honom (det ska de); eller den störda turisten i Sightseers från 2012 som får en mardrömslik vision av att hans flickvän ska ta honom av daga (det gör hon); eller nästan vilken sekvens som helst i 1600-talsfilmen A field in England från 2014, vars titel inte är en metafor men vars handling rör sig alltmer obehindrat över tid och rum, mot en förgörande grad av abstraktion. Och sedan förstås High-rise från 2015, en film om en högtflygande brutalistisk byggnad som försätter sina invånare i ett dissociativt tillstånd. De svarar med att förvandla arkitekturen – och varandra – till småsten.

Utifrån Loewensteins idé om Wheatley som en filmskapare som skapar oordning i  bildrummet (och därigenom destabiliserar våra narrativa förväntningar), tycks det som att den avgörande kittlingen i filmerna är den ömsesidiga förvirring som upplevs av rollfigurerna och publiken. Liksom, för övrigt, regissörens egen minutiösa och stundom lekfulla kontroll. Wheatley började sin bana inom tv-reklam och med att göra webbvideor, icke-narrativa uttrycksformer som gav honom stor kreativ frihet trots begränsad budget. Hans långfilmer har varit relativt billiga och spontant producerade, ger det färdiga resultatet sken av en genomtänkthet som gör att övergående ögonblick inbjuder till mer holistiska tolkningar.

I Youtube-videon ”‘Kill List’ Review and Explanation” försöker en skäggig genreentusiast vid namn Dan Gillette hitta en filmhistorisk förklaring till regnbågen i Kill list. ”Here’s a thing that I noticed that I didn’t see on any of the other blogs that I read,” säger han. ”There’s a shot of Jay and Gal getting out of the car, and in the background there’s a perfect rainbow. So is this a movie reference saying that you find the truth at the end of the rainbow, like in the Wizard of Oz, where Dorothy wakes up and it’s all a dream?”

Precis som föremålen för Rodney Aschers dokumentär Room 237 från 2012, vars tvångsmässiga analyserande av gäckande bilder och symboler i Shining från 1980 har gjort dem lika hallucinatoriska som Jack Torrence, går Kill list-fansen igång på filmens kubrickianska mystik, på dess enerverande tvetydigheter som tycks ingå i en större helhet. De insisterar på att en film som är så enastående konstruerad och effektivt berättad, och som behandlar publiken med samma trubbiga våld som hammaren i filmens mest groteskt minnesvärda scen, måste ha ett sammansatt budskap. Och att Wheatley därigenom förtjänar en konstnärlig status som sällan eftersträvas och ännu mer sällan tillerkänns filmskapare som gör billig skräckfilm.

Sightseers (Ben Wheatley, 2012)

Sightseers (Ben Wheatley, 2012)

 

Enligt min mening inbjuder faktiskt Ben Wheatleys filmer till detta slags djupare läsningar, bortom det mer ytliga mottagandet av honom som en post-Tarantino-imitatör eller en misantropisk genrespecialist. Även om det stämmer att Wheatleys filmer befattar sig med en del hyperbola otäckheter, utmärker han sig från simpel exploitation genom sitt intresse för sina rollfigurers inre liv. Down Terrace, Kill List och Sightseers handlar om människor vars självhat har gjort dem både sårbara och våldsamma. Regissörens öga för skådespeleri – han låter aktörerna ange tonen istället för att kväva dem i en visuell eller rytmisk struktur – garanterar att protagonisterna framstår som idiosynkratiska individer snarare än karaktärstyper. De något större ensemblerna i A field in England och High-rise är lika livliga, även om dessa mer strukturellt ambitiösa filmer lämnar mindre utrymme för improvisation (och därför saknar den ofta chockerande spontanitet hos föregångarna).

Den postmodernistiska stämpeln passar Wheatley bra: han lånar idéer och bilder från ett brett spektrum av källor, mestadels filmiska, men också från teatern, litteraturen och bildkonsten, och han arbetar inom etablerade och kommersiella sub-genrer: gangsterfilm, ockult skräckfilm, thrillerkomedi eller den sedelärande dystopin. Det är rymliga och slitstarka filmformat, men Wheatley gömmer sig inte i dem. Istället låter han dem explodera från insidan, och låter granatsplittret flyga fritt. Samtliga av Wheatleys filmer slutar med kollaps eller i ruiner, men till skillnad från J.G. Ballard-uttolkaren David Cronenberg – vars egen, mycket längre rörelse från grindhouse till art-house ger en hint om vart Wheatleys karriär kan vara på väg – är hans blick knappast klinisk. Cronenberg tittar lugnt och sansat på när människor förlorar förståndet. Wheatleys filmkonst stirrar storögt på vrakspillrorna; ”the confusion and carnage” som alluderas i dialogen i hans debutfilm.


Trots att Ben Wheatley gjorde sin första film för bara sju år sedan finns det många ingångar i hans konstnärskap. Vid sidan av allt som Wheatleys filmer åstadkommer inom sina egna trasiga eller osminkade ramar, går det att betrakta dem i bakljuset från brittisk genrefilmtradition eller helljuset från en global filmmarknad och filmkultur som i allt större utsträckning uppskattar vad många skulle kalla extrem (och inte vulgär) auteurism. Visst finns det ögonblick av kylig likgiltighet i Wheatleys filmer men det handlar aldrig om några distanserade skapelser. Tvärtom frammanar Wheatleys återkommande skildringar av en värld i moralisk oordning, samt ständiga tema med ansträngda, stukade eller imploderande familjer, bilden av en konstnär som tar sina filmer personligt.

Down terrace (Ben Wheatley, 2009)

Down terrace (Ben Wheatley, 2009)

 

Mitt syfte är inte att ringa in en rad filmer vars styrka just återfinns i deras ostyrighet. Det vore att frikoppla filmerna från den kusliga och stundom överväldigande kraften och förvirrande charmen som de besitter. Men bland all ”carnage and confusion”, finns också en koncentrerad intelligens, en komisk grymhet, ett självförtroende och en övertygelse – kvaliteter som bildar en oeuvre som känns minst lika levande och vital som någonting annat i dagens filmvärld.

Att skriva om dessa filmer är definitivt inte detsamma som att jaga regnbågar: den estetiska paletten går trots allt från grått till beckmörker, med tillfälliga stänk av blodrött. Men som ett slags synliggörande av större kolliderande krafter är väl Ben Wheatleys i det närmaste meteorologiska. Med detta i åtanke beter sig den där förbannade regnbågen i Kill list misstänkt. Den är både ett tecken på tidigare nederbörd och ett ironiskt förebud om vad som komma skall. Dess uppenbarelse är laddad med en distinkt förväntansfull spänning. Den säger: det här är lugnet före stormen.

Texten är ett bearbetat utdrag ur boken Ben Wheatley: Confusion and carnage.

Se Ben Wheatleys filmer.

Nytt nummer!