Kritik & essä Elise Karlsson, 27 april 2017

Kort möte i En alldeles särskild dag

Marcello Mastroianni och Sophia Loren i En alldeles särskild dag (1977).

En alldeles särskild dag fyller 40. Ettore Scolas film skildrar en vardag som inte borde gå att vänja sig vid, men som efter ett tag inte går att tänka sig ur, skriver Elise Karlsson.

FILM. En alldeles särskild dag (Ettore Scola, 1977). Se filmen här.

I tonåren var jag besatt av Nazityskland. Jag läste så mycket jag kunde om ondskan, såg dokumentärer och spelfilmer, ville veta allt om alla som på olika nivåer bidrog till att ett helt samhälle byggdes upp kring förintelse och uteslutande. Hur man försvarade sig mot det. En av de andra världskrigsskildringar jag missade då i tonåren var Ettore Scolas En alldeles särskild dag. Ett skäl är säkert att det fascistiska Italien aldrig har haft samma dragningskraft, varken på mig eller andra. Den ondskan har inte tett sig lika renodlad, utgångspunkterna mindre lätta att begripa. För Tyskland anger historieböckerna inflationen under Weimarrepubliken som skälet till att människor vände sig till Hitler, i Italien är det hela luddigare. Kanske är det därför Scolas film drabbar en så starkt i dag, när man ser att fascismens form och skäl inte alltid är lätt igenkännbara.

En alldeles särskild dag handlar om en historisk dag i Italien, den dag 1938 då Adolf Hitler besökte Rom. Men det i filmen som skakar om en är inte det särskilda, utan det bekanta. Fascismens vardag. Scola inleder med journalfilmer från dagen, men håller sig sedan borta från den officiella berättelsen. Koncentrerar sin film i tid och rum, skalar bort allt utom några få människor och skapar ett oförglömligt melankoliskt kammarspel.

Fascismen hör bokstavligen till bakgrundsbruset. Portvakterskan låter radiobevakningen av Mussolinis och Hitlers parad ljuda över den mäktiga innergården i lägenhetskomplexet Palazzo Federici. Byggnaden själv är ett perfekt panoptikon i monumental stil, ritad av modernisten Mario De Renzi. De romerska pelarnas klassiska proportioner förstörda, överförda till en politisk verklighet där bara det överdådiga räknas. Mitt i allt: portvakterskan med sin skarpa blick, som inte låter något skeende i sitt hus passera obemärkt. Och så på varsin sida av gården, som Romeo och Julia i förvuxen och luggsliten gestalt: Gabriele och Antonietta.

De är de enda som blivit kvar hemma på denna festdag. Alla andra strömmar leende och uniformsklädda ut ur den för dagen flaggprydda byggnaden (hakkorset samsas med spöknippet), som tycks stor nog att bära en hel folkmassa alldeles på egen hand. Sexbarnsmamman Antonietta blir kvar hemma för att familjen inte har råd med någon tjänsteflicka som kan ta hand om vardagssysslorna, medan Gabriele har sina egna skäl för att hålla sig i lägenheten.

Ettore Scola inleder med journalfilmer från dagen, men håller sig sedan borta från den officiella berättelsen. Koncentrerar sin film i tid och rum, skalar bort allt utom några få människor och skapar ett oförglömligt melankoliskt kammarspel.

Denna särskilda dag är särskild på ett annat sätt för honom. För de som inte passar in i fascisternas bild av idealmedborgaren och idealfamiljen så blir festdagarna dagar då order utfärdas, ett tillfälle att visa statens kraft. I Gabrieles fall innebär det arrestering och deportation. Vi får veta alltmer om honom under dagen, men på sätt och vis låter Scola oss förstå allt redan i två dröjande närbilder i filmens inledning. Gabriele sitter vid sitt skrivbord och plågas över ett brev. Bredvid honom ligger en pistol; hans blick dröjer vid ett fotografi på två män som står sida vid sida. De två okommenterade bilderna fångar hela Gabrieles drama.

Man fokuserar lätt på Gabriele, i hans figur finns skissen till en hjältefigur av den typ som vi traditionellt fäster oss vid i andra världskrigsfilmer, även när det gäller sådana som Schindler, antihjältar som gradvis omvänds. Gabriele är den som ser igenom statens vansinne. Men Scola gör det inte så lätt för oss att fästa glorian vid hans huvud. Gabriele har inte valt sin utsatta ställning – han är, som han säger vid ett tillfälle, helt enkelt inte den sorts man som man ska vara i Mussolinis Italien. Män ska vara avbilder av ledaren, sådan som han framstår i Antoniettas idolalbum, den som ger hennes ögon ett lyckligt skimmer. För Antonietta går inte att beskriva som annat än en övertygad fascist. Och varför skulle hon inte vara det? Hennes familj är statens ideal, får de ett barn till, ett sjunde, så tilldelas de ett pris. Ändå möts Antonietta och Gabriele. Och det är i hennes vilja att möta honom, i hennes förmåga att genomskåda även det som hon är beroende av i sitt liv, som hon blir den mest fascinerande.

En alldeles särskild dag är kanske inte den traditionella kärlekshistoria som man förväntar sig mellan två av Italiens största skådespelare genom tiderna, Sophia Loren and Marcello Mastroianni. Men deras möte är desto mer mirakulöst. (Filmens kärlekshistoria utspelar sig snarare i bakgrunden, i Gabrieles telefonsamtal, i det diskreta farväl som sägs där.) Inte heller är En alldeles särskild dag en film om ondskans magnetiska kraft, eller om den storslagna godheten som bekämpar den. I stället skildrar filmen en vardag som inte borde gå att vänja sig vid, men som efter ett tag inte går att tänka sig ur.

Konflikten står inte mellan ondska och godhet utan mellan denna vana vid det abnorma och det oväntade ögonblicket av mänsklighet. Det är kanske inte möjligt att kämpa emot de där som paraderar på gatorna, de där som övervakar ens innergård och som ger en order i ens hem. Men kanske kan man upptäcka något i en främling, något i sig själv. Kanske kan man dansa rumba i stället för att marschera. Eller läsa inledningen av en äventyrsbok som om det var en sorgesång över ett liv som man inte tillåts sörja. Varje ögonblick av fördröjning innan man kuvas kan vara ett motstånd. Det är sådant som är värt att minnas under de särskilda dagar vi har framför oss.

Se En alldeles särskild dag här.

Annons