Kritik & essä Elena Wolay, 13 april 2017

I called him Morgan är hård, vacker och ärlig

Lee och Helen i Kasper Collins dokumentär I called him Morgan

Kasper Collin har gjort en dokumentär om jazz och ond bråd död. En film om ett ökänt mord som trots allt gör jazzälskare lyckliga, skriver Elena Wolay.

BIO. I called him Morgan (Kasper Collin, 2016).

Något med jazz är fängslande. Musikaliskt förstås men också genren i sig. Vad den representerar. Minoriteters öden och kamp som man till exempel hör i Billie Holidays röst. En sprödhet som är så svår att hitta i Sverige i nutid. Det är därför vi gillar att blicka bakåt. Därför kommer en film som I called him Morgan alltid att vara aktuell. Men oavsett bakgrund är jazzen en ständig kamp då den oftast blir otrevligt bemött och nästan alltid är ovälkommen och då måste den anpassas. Denna ständiga kamp att försöka att inte göra det, och överleva på det som musiker, att försöka vara musikaliskt intressant både för sig själv och andra.

Många jazzmusiker har ansett att etiketten ”jazz” är likvärdig med något slaviskt, något som de ville bryta sig loss från för att uppnå en total frihet. Många av oss som aktivt jobbar med genren väljer än idag att ofta kalla den för något annat. För att all jazz helt enkelt inte är likadan vare sig politiskt eller musikaliskt. Därför finns det så många subgenrer.

Många jazzmusiker har ansett att etiketten ”jazz” är likvärdig med något slaviskt, något som de ville bryta sig loss från för att uppnå en total frihet.

En av dessa som kallade jazzen något annat var musikern Lee Morgan som föddes 10 juli 1938 i Philadelphia och började spela trumpet i en tidig ålder. Mest välkänd som en av solisterna i Art Blakey & The Jazz Messengers. En utomjordiskt kraftfull grupp eller kollektiv av afroamerikanska jazzmusiker som skrev historia.

Idag finner man fortfarande skivorna i skivbörsar från Växjö till Umeås Burmans musik i princip hela tiden, överallt och de är alltid aktuella. Lika aktuella som Monica Zetterlund alltid är, hon som även gjorde en cover på gruppens låt ”Dat dere” med text av Beppe Wolgers, översatt från Oscar Brown Jrs. version.

Trumpetaren Lee i fronen i I called him Morgan 2016).

Trumpetaren Lee i fronen i I called him Morgan 2016).

För mig som konstant spelade Art Blakey i flickrummet var instrumentalversionen ”Dat dere” ett svar på ett rop till Afrika och inte om ett litet barn som texten egentligen handlar om. Men den instrumentala versionen fick en även att fantisera långt bort för att titeln var så exotisk, och musikerna var ju ursprungligen just därifrån, kontinenten Afrika och det var ju jag också.

Det kanske låter märkligt för vissa som läser den här texten, men att identifiera sig med musiker man gillar på något sätt i ung ålder har aldrig varit märkligt. Att alla dessa musiker i Art Blakey & The Jazz Messengers var just från Afrika var ett statement i sig utan att behöva säga något, bara genom att tillsammans som helsvart ensemble spela instrumentalmusik och turnera runt Europa under sent 50- och tidigt 60-tal. Och det är det filmen ibland uppmanar oss till. Att VI kan. Även idag. Genren är jazz.

Black classical music var ett nytt begrepp för att ”jazz” helt enkelt var rasistiskt, det ansåg musikerna eftersom den inte platsade i finrummen.

Jazzen som är lika fin som klassisk musik. Black classical music var också ett svar på den nya jazziga etiketten som Lee Morgan förklarar så fint i Kasper Collins film om hans liv. Ett liv som så många andra jazzmusikers liv fastnade i ett heroinmissbruk. För mig visade det en ny sida av honom. Lee Morgan var politisk. Inte uttalat mer än att han ville vara fri och hjälpa andra genom att försöka leva därefter. Black classical music var ett nytt begrepp för att ”jazz” helt enkelt var rasistiskt, det ansåg musikerna eftersom den inte platsade i finrummen. Och de var minst sagt musiker. Det de höll på med var lika fint som klassisk musik. Och den klassiska musiken hade en färg. Färgen fick vara svart.

Helen Morgan som filmen är fokuserad på var kvinnan som hjälpte Lee Morgan i hans kamp mot friheten och ur heroinmissbruket. Helen som byggde upp en man som sedan gick vidare till en annan när han stod på torra fötter. Vreden av detta kommer att sluta med ett mord i jazzklubben ”Slugs”, en av de mest välkända i jazzens historia, precis som mordet.

Filmen berättar också om en stark kvinna som hittade sitt kall i Lee Morgan. Att bygga upp honom igen och se till att han räddades från missbruket för att kunna skapa och fortsätta göra historia. Filmen är hård som bara livet kan vara, vacker och ärlig. Lee Morgan är förevigad och inte bara via skivutgivningar. Vi jazzälskare är så lyckliga.

Annons