Kritik & essä Tobias Rydén Sjöstrand, 6 april 2017

Förställningskonstnären Gösta Ekman

Gösta Ekman i Picassos äventyr (Tage Danielsson, 1978). Foto: Roland Sterner, SF.

Gösta Ekman var känd redan som spermie – nu är han en legend. Tobias Rydén Sjöstrand minns en kameleontisk filmfavorit som varvade humor med dramatiskt allvar.

Det var förgäves man hoppades på att det var ett smaklöst aprilskämt, men nog var det ödets ironi att Gösta Ekman dog på 1 april. Det var nära att han dog redan som tjugoåring, när han bestämde sig för att skära sig i handlederna och svälja hela farmor Gretas medicinskåp efter en olycklig kärlekshistoria och otillräckliga försök att komma in på Konstakademien och Dramatens elevskola. Svensk nöjeshistoria hade sett annorlunda, och betydligt tråkigare ut, om inte farmor bytt ut sömnpillren mot harmlösa sjösjuketabletter.

Namnet hade han redan. Pappa Hasse och farfar Gösta var orsakerna till att Gösta Ekman ”den yngre” så småningom myntade det berömda citatet om att han var känd redan som spermie. Filmdebuterade gjorde han emellertid inte som spermie, utan som sjuttonåring i Stig Olins Swing it, fröken! (1956), där han tävlar mot Lasse Sarri om Pia Skoglunds gunst men misslyckas med sin raggningsreplik om att han har television. I slutändan ser sig han besegrad och hamnar istället i famnen hos Christina Schollin. Mest utmärkande var kanske ändå hans tal, en sorts blandning av skånska och stockholmska. Skånskan fick han hjälp att arbeta bort av Sif Ruud, som råkade vara med i samma film (och som skulle spela mot Gösta drygt 20 år senare i En vandring i solen), men det var långt ifrån självklart att Ekman skulle fortsätta med skådespeleriet.

Pappa Hasse och farfar Gösta var orsakerna till att Gösta Ekman ”den yngre” så småningom myntade det berömda citatet om att han var känd redan som spermie.

Innan tjugo år fyllda hade han gjort sig lovande som både pianist och tecknare, för att inte tala om som regiassistent åt Ingmar Bergman både på filminspelningar och på Malmö stadsteater. Under inspelningen av Smultronstället blev han vän med Victor Sjöström som blev så förtjust i den unge mannen att han gav honom Strindbergs samlade verk i 56 halvfranska band som tack. Gösta besökte honom på sjukhuset bara några dagar innan han dog och berättade att han funderade på att bli skådespelare. Victor fick ett hostanfall som oroade både honom och sjukhuspersonalen. När den döende filmpionjären lugnat ner sig sa han ursäktande att han var tvungen att skratta – ”Jag har hört din farfar säga samma sak!”.

På film återkom han framför kameran först 1962 i Gunnar Hellströms Chans som överklasstudent som blir betuttad i en ungdom på glid spelad av Lillevi Bergman. Student fick han spela samma år i Kenne Fants filmversion av Nils Holgerssons underbara resa, där han delade rollista med självaste kung Gustav VI Adolf. Inte illa pinkat för en 23-åring, men bättre skulle det bli.

När Tage Danielsson ringde 1963 för att fråga om han ville vara med i AB Svenska Ords nya revy på Gröna Lund så förändrades hans liv. Konstgjorda Pompe blev en blygsam succé, inte som Gröna Hund året tidigare, den som Gösta sett och skrattat sig fördärvad åt, men det blev starten för det magnifika samarbetet mellan Gösta och Hasse & Tage som skulle bära frukt lika mycket på filmduken som på revyscenerna.

Det är intressant att se hur Göstas karriär som dramatisk filmskådespelare tar fart samtidigt som hans lysande karriär som komiker och humorskådespelare. Samma år som han olycksbådat gör sig illa i Att angöra en brygga (1965) spelar han deprimerad ung man i självmordsetta i Jan Halldoffs kortfilm Nilsson (väl värd en titt på filmarkivet.se!). 1966 gör han den odödliga ”Aftonbladet eller Expressen”-sketchen i Lådan samtidigt som han övertygar som incestuös hustrumördare i Arne Mattssons Yngsjömordet.

Man kan nästan tala om en svensk Jean-Pierre Léaud, som med egensinnig patenterad spelstil gör sig rätt både som galenpanna, intellektuell akademiker och förvirrad yngling.

När en ny våg av unga svenska regissörer dyker upp är Gösta självskriven i filmer som Stig Björkmans Jag älskar, du älskar (1968), Jonas Cornells Som natt och dag (1969) och Susan Sontags Duett för kannibaler (1969). I de här filmerna kommer svårmodet och allvaret fram på ett lika övertygande sätt som esprin och humorn i de mer komiska filmerna. Man kan nästan tala om en svensk Jean-Pierre Léaud, som med egensinnig patenterad spelstil gör sig rätt både som galenpanna, intellektuell akademiker och förvirrad yngling.

På 70-talet skulle de komiska filmrollerna dominera. En av de mest geniala är som korvmagnaten Dante Alighieri, han som måste sluta röka för att få ärva 17 miljoner i Tage Danielssons Mannen som slutade röka. Trots briljant manus och regi och enastående insatser in i minsta biroll, så är det främst Göstas film. När han fick manuset av Tage i slutet av 1971 tog han emot det som den finaste julklapp han nånsin fått. Filmen förärade honom också hans första guldbagge.

Hasse & Tage krävde dock mycket av sin favoritskådespelare. I Äppelkriget puttas han i en scen ned i en vallgrav. Gösta klev upp blodig efter tagning – att botten bestod av gammalt vasst skrot hade ingen räknat med. Under inspelningen av Mannen som slutade röka hade han blivit både biten av en hund och ridit barbacka så att han fått blödande skavsår.

I Hasses debutfilm som regissör, Ägget är löst! (1975), blev det ännu mer påfrestningar; sammanlagt tre veckor av inspelningstiden tillbringade Gösta i vatten, dels i en bassäng och dels i en riktig tjärn, med enbart ansiktet ovanför ytan. När han så småningom rakade huvudet för att efterlikna en kal Pablo Picasso i Picassos äventyr (1978) så var hjässan täckt av ärr. Han kunde konstatera att alla strapatser inom yrket hade satt sina fysiska spår och huvudet var som en karta över den gångna karriären.

Man kan undra hur Gösta hann med allt han gjorde under den här tiden. Som om det inte vore nog med filmerna ovan så kan man bara mellan åren 1969 och 1981 nämna insatser som fängelsedirektören i Släpp fångarne loss – det är vår!, SÄPO-chefen John Smith i SOPOR, kungen i Mumintrollet, rösten till EnDumEn i Dunderklumpen och berättarrösten i Farbrorn som inte vill va’ stor, tv-sketcherna och biofilmen om Papphammar och Charles-Ingvar Jönsson i Jönssonligan. 1974 gör han Gustav III i Johan Bergenstråhles tv-uppsättning av Strindbergs pjäs.

Själva Strindberg spelar han också, i Kjell Gredes tv-serie En dåres försvarstal (1976), producerad av Ingmar Bergmans produktionsbolag Cinematograph. Regissören Ingmar Bergman samarbetar han dessutom med samma år i Ansikte mot ansikte, och i slutet av 70-talet har han huvudrollerna i En vandring i solen (1978) och En kärleks sommar (1979). 1980-talet inleder han som porrdirektör i Kalle Anka-mask i den alltför sällsynta Mannen som blev miljonär (1980) och som hotellstäderska i den inte lika sällsynta Sällskapsresan.

När danska Olsen-banden ska försvenskas är Gösta med och bestämmer att hans karaktär ska kallas Sickan efter skådespelerskan Sickan Carlsson, som medverkade i flera av pappa Hasses filmer. Gustaf Ekelöf-baskern och den tattersallrutiga Kar de Mumma-västen är Göstas idéer också, liksom valet av regissören Jonas Cornell och medkumpanerna i Jönssonligan som bidrog till den dundrande  filmsuccén.

Det kryllar av scener och sketcher, röster, gester och repliker som liksom har präntats in i ens DNA, blivit en sådan naturlig del av ens referenssystem.

Samma år som Sickan maskerar sig som tysk affärsman i Jönssonligan & DynamitHarry gör han en Harry Schein-imitation som lånehajen Kurt i Björn Skifs-komedin En flicka på halsen, en annan bit av förställningskonstnären Gösta Ekman som fallit i skuggan av de mer kända rollerna.

Ja, jag kan lika gärna stanna där. Det kryllar av scener och sketcher, röster, gester och repliker som liksom har präntats in i ens DNA, blivit en sådan naturlig del av ens referenssystem.

Är inte detta en utmärkt plats för ett popcornstånd?
Jävla ragata, hon älskar mig inte!
Har ni verkligen Dysterkvist i byxorna?
Jag har en plan.
Ja, jag ser sjön.
Jag ser er, jag ser er, jag ser allt!
Vad fet du är!
Agua!
Pitt!

De är ju odödliga. Så nånstans är det ofattbart att Gösta Ekman går och dör.

Picassos äventyr finns på SVT Play. I Cinemateket Stockholms pågående Hasse Alfredson-retrospektiv ingår flera filmer med Gösta Ekman. Fler filmer med Gösta Ekman går att se här.

Annons