fbpx
Kritik & essä Anders Annikas, 1 februari 2017

Göteborgs filmfestivlal: Tro och tvivel i Oliver Laxes sufiska western Mimosas

Oliver Laxes Cannesvinnare Mimosas pendlar mellan western och mysticism – en filmexpedition som för tankarna till Aguirre och Gerry.
Mimosas (Oliver Laxe, 2016)

Mimosas (Oliver Laxe, 2016)

I fjol visades den brittiske konstnären och filmaren Ben Rivers experimentella hybridfilm The sky trembles and the earth is afraid and the two eyes are not brothers på Göteborgs filmfestival. Förutom att visningen var festivalens enda projektion av en nyproducerad 35mm-kopia stack filmen ut formmässigt: En bakomfilm som övergår i fiktion. Det inleds med dokumentära bilder från inspelningen av fransk-spanske Oliver Laxes Mimosas, där den reslige regissören, med vildvuxet hår och yvigt skägg, ger sparsmakade instruktioner till sitt filmteam. En liten grupp människor tar sig fram i oländig terräng i Atlasbergen i Marocko, en attrapp som föreställer ett lindat lik färdas nedför en flod ­– men handlingen är oklar. Halvvägs in i Rivers film börjar Laxe i stället spela sig själv, och filmen tar en helt oväntad vändning. Laxe kidnappas, får sin tunga avskuren, tvingas uppträda i en rasslande dräkt sammanfogad av bottnar från konservburkar och säljs som slav.

I år visar festivalen den färdiga Mimosas, som i våras gav Laxe Kritikerveckans främsta pris i Cannes. Vi förstår nu premissen för filmen vi tidigare skymtat: En döende shejk vill begravas nära sina anhöriga i en medeltida stad på andra sidan bergen. Tillsammans med sin hustru färdas han i en karavan som ska ta honom dit. Kort efter att de påbörjat den svåra passagen över bergen dör shejken, och karavanens ledare vägrar fortsätta. Två män, som verkar mer intresserade av shejkens pengar än av hans sista önskan, erbjuder sig att fullfölja färden, med liket fastsurrat vid en mulåsna. Dessutom ansluter en ”helig narr”, en ung man som av oklar anledning fått i uppdrag av en flyktingsmugglare att ledsaga karavanen.

Mimosas pendlar mellan western och mysticism, såväl narrativt som i de fantastiska bilderna av de karga bergen, ofta filmade i skymningsljus. Tveksamma filmexpeditioner som Werner Herzogs Aguirre – Guds vrede, Kelly Reichardts Meek’s cutoff och Gus Van Sants Gerry gör sig påminda. Men mystiken är inte bara ett filmiskt grepp, utan en skymtande livshållning. I Göteborg visas Mimosas i sektionen ”Gudar och människor”. Kanske fungerar den allra bäst som underlag för teologiska studier. Det är en film om tro, tvivel, optimism, nihilism, solidaritet, kärlek och ritualer, inspirerad av Laxes intresse för sufism. Var resan slutar är mindre viktigt. ”Det handlar inte om att begrava honom här eller där. Vi har inte gjort något storslaget i våra liv, det här är första gången”, säger en av männen när de andra tvivlar.

Den fiktiva delen av The sky trembles and the earth is afraid and the two eyes are not brothers är en adaption av Paul Bowles novell A distant episode från 1947, där en fransk lingvistiklärare på besök i Marocko förolämpar en kaféägare, förlorar tungan och kläds i konserver. Bowles novell är en skildring av kulturer som krockar och lärarens öde kan ses som ett straff för hans brist på respekt, men Laxes brott i Ben Rivers film är mindre självklart. Kanske ska det läsas som en metafor för hur den konstnärliga filmen tystas till förmån för tomt skramlande, förslavad underhållning.

Jag hoppas att såväl Rivers som Laxe får behålla sina tungor. The sky trembles and the earth is afraid and the two eyes are not brothers och Mimosas är sevärda var och en för sig. Som diptyk är de ett av de mest fascinerande filmiska samspel jag har bevittnat.

Annons