Kritik & essä Emil Stjernholm, 2 februari 2017

Göteborgs filmfestival: Den långsamma filmkonstens mästare Lav Diaz gör det igen

Två av den filippinske regissörens senaste filmer visas under Göteborgs filmfestival.
The woman who left (Lav Diaz, 2016)

The woman who left (Lav Diaz, 2016)

Långa och långsamma, så brukar den filippinske regissörens Lav Diaz filmer beskrivas av både beundrare och belackare. Den ackumulerade speltiden för hans sju senaste filmer motsvarar en normal 40 timmars arbetsvecka. Blotta längden på filmerna gör Diaz till lite av en vattendelare och kritikermottagandet tenderar att vara blandat när filmerna reser världen runt på olika filmfestivaler. Under årets upplaga av Göteborgs filmfestival fick två av Lav Diaz senaste alster Sverigepremiär.

Den närmare fyra timmar långa The woman who left, som belönades med Guldlejonet i Venedig i fjol, utspelar sig några år innan millennieskiftet och fokuserar på en kvinna, Horacia (Charo Santos-Concio), som oskyldig suttit i fängelse under närmre trettio år. När hon släpps ut ställs hon inför flera moraliska dilemman och tvingas möta sitt eget hämndbegär på sin gangster till ex-pojkvän. Precis som i många av Diaz andra filmer är det en rad udda karaktärer i samhällets periferi som vi får följa.

I de långa, svartvita, statiska tagningarna ser vi bland annat en försäljare av den filippinska streetfood-rätten balut (ett par dagar gammalt ankfoster i ett ägg), en kvinna som är besatt av demoner och Hollanda (John Lloyd Cruz), en deprimerad och av samhället svårt utsatt transperson. Å ena sidan imponerar filmfotot och bildkompositionen och då i synnerhet sättet som scenerna arrangerats för att skapa djup i bilden. Å andra sidan slår det mig flera gånger filmens gång att jag vet precis var jag är på väg. Även om Diaz med bravur väver samman dessa personers öden slår karaktärsarken mig som ovanligt tydligt utmejslade, åtminstone i relation till Diaz andra filmer.

Den andra Diaz-filmen i årets program, A lullaby to the sorrowful mystery, har också tagit emot fina priser, däribland Alfred-Bauer-Preis vid Berlins filmfestival. Filmen är en åtta timmar lång uppgörelse med den filippinska revolutionen 1896-1897 och landets blodiga koloniala historia under spanskt styre. På ett karaktäristiskt vis väver Diaz samman det historiska och det mytologiska. Revolutionära förgrundsgestalter som José Rizal och Andrés Bonifacio öden utgör en slags startpunkt och i den mer dialogdrivna första halvan är det reaktionen på det koloniala våldet som står i centrum.

A lullaby to the sorrowful mystery (Lav Diaz, 2016)

A lullaby to the sorrowful mystery (Lav Diaz, 2016)

När skådeplatsen allt mer förvandlas från byar till den tropiska regnskogen börjar filippinsk mytologi att vävas in allt mer och flera recensenter har noterat att dessa sekvenser bär drag av magisk realism. Även om jag stundtals förlorar mig i de drömlika scenerna känner jag viss distans till skeendet, mycket på grund av att berättandet särskilt i den andra halvan slår mig som något ofokuserat. Då tycker jag att det historiska och poetiska vävs samman på ett betydligt mer effektivt vis i några av Diaz tidigare filmer, som exempelvis Norte, the end of history från 2013 och From what is before från 2014.

De senaste åren har allt mer intresse ägnats den långsamma filmen eller vad som internationellt kommit att kallas för slow cinema. Filmskapare som Béla Tarr, Theo Angelopoulos, Tsai Ming-Liang, Apichatpong Weerasethakul och Aleksandr Sokurov har beskrivits som andligt förenade i synen på filmisk tid och temporalitet. I boken Slow movies från 2014 gör filmvetaren Ira Jaffe ett försök att definiera filmtypen och lyfter fram vissa återkommande drag: kameran tenderar att vara stilla eller röra sig långsamt; karaktärerna rör sig ofta långsamt; klippningen är ofta oregelbunden; tagningarna brukar vara långa; och till sist, helbilder ges företräde framför närbilder.

Fenomenet slow cinema som sådant, menar Jaffe, kan ses som ett slags motstånd mot dagens påträngande mediekultur. I sin bok lyfter författaren fram att både de fiktiva karaktärerna i den långsamma filmen och publiken i den mörka biosalongen befinner sig på en armlängds avstånd de hektiska moderna tiderna. Diaz själv ställer sig något tveksam till de epitet som brukar fästas vid hans storslagna mastodontfilmer. ”We’re labeled ‘the slow cinema’ but it’s not slow cinema, it’s cinema,” slog han exempelvis fast under en presskonferens vid Berlins filmfestival i fjol.

Även om hans filmer ofta belönas vid olika filmfestivaler finns biografdistribution oftast inte på kartan på grund av filmernas udda längd. I Sverige framstår Göteborgs filmfestival som det främsta fönstret för Diaz filmkonst och återkommande har hans filmer fått sina Sverigepremiärer just här. I sammanhanget kan det vara värt att notera att streamingtrenden bidragit till att Diaz filmer nu är betydligt mer lättillgängliga än förut. Under rubriken ”It’s about time: The cinema of Lav Diaz” har den cineastorienterade internationella tjänsten Mubi presenterat en retrospektiv som bland annat omfattar flera tidigare svårtillgängliga titlar som Elegy to the visitor from the revolution från 2011 och Florentina Hubaldo, CTE från 2012 i fina digitala renderingar. Har man inte möjlighet att lägga en hel festivaldag bara på Diaz kan alltså det här vara ett alternativ.

Nytt nummer!